Publicerad 2021   Lämna synpunkter
VÖLVA völ3va2, f.//ig.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(volva 1916–1968. völva 1855 osv.)
Etymologi
[liksom d. vølve, nor. volve litterärt lån av fvn. vǫlva, völva, avledn. av vǫlr, spö (se VAL, sbst.4) (spåkvinnan var i mytologin försedd med ett spö). — Jfr VALA, sbst.2]
i fornnordisk mytologi o. sagalitteratur: spåkvinna, sierska; ngn gg äv. om spåman; jfr VALA, sbst.2 Dalin (1855). Vid din vagga qvådo / völvor om ljus och framgång. Lönnberg Ragnf. 124 (1873). Flere mytiska valor (völvor) omtalas i norröna literaturen. NF 17: 101 (1892). Medan .. (Orvar Odd) som ung ännu vistades på sin födelseort .. spådde honom en volva (vala), att han där .. skulle dödas av sin häst Faxe. OoB 1916, s. 78. Oftast är völvan en kvinna, men också män kan bli völva .. förutsatt att de har den spiritistiska gåvan. SvD 4/12 1991, s. 1.

 

Spalt V 2514 band 38, 2021

Webbansvarig