Publicerad 2021   Lämna synpunkter
VÖRD l. VÖRDA, r. l. f., l. VÖRDE, r. l. f. l. m. (PrivSvStäd. 4: 166 (1596: wanwyrde), RP 6: 749 (1636)) l. n. (Forsius Fosz 292 (1621), Wallenius Proj. G 3 b (1682)).
Ordformer
(vyrd (w-, -dh) 1573 (: wanwyrdh)–1740. vyrde (w-, -ÿ-, -dh-) 1563–1677. vörd (w-) 1627–1908 (: vanvörd). wyrda 1626–1634. wyrde- i ssg 1660 (: wyrdefult)–1683 (: wyrdefult). wyrdo, ss. obj. 1634 (: wanwyrdo). wörde (-dh-) 1560–1683. wörde- i ssg 1751 (: wördefult). wördo, efter prep. 1645)
Etymologi
[fsv. virdh, virdha; motsv. ä. d. virde, ära, heder, fvn. virð, -virða (nor. dial. vyrd, vyrda); jfr mlt. werde, fht. wirdī (mht. wirde, t. würde); avledn. av VÄRD, adj.; i sin nysv. anv. åtm. delvis under inflytande av t. würde. — Jfr VÖRDIG, VÖRDLIG, VÖRDSAM]
(†)
1) ss. senare led i ssgn VAN-VÖRD, om åsatt värde (se d. o. 1).
2) vördnad; särsk. i sådana uttr. som hålla ngn l. ngt i (sådan l. sådan) vörd, hysa l. visa (sådan l. sådan) vördnad för ngn l. ngt; äv. om förhållandet att inge l. förtjäna vördnad (äv. med kvardröjande bibet. av värde (jfr 1), dels: rang l. värdighet (se d. o. 4)), dels om person som åtnjuter hög rang (se slutet). Så drogh H. K. Maitz. liuffligha täckheet alle fromhiertade til at .. haffwa honom aff hiertat kär, och i allsomstörsta wörde hålla. Svart Ähr 67 (1560). När nu hans Stormächtige Herfadher Sweriges Konung genom dödhen här ifrå skild är, skole begge Rijken iempngodh ware och vthi lijke myndigheet och wyrde. Chesnecopherus Skäl M 3 a (1607). Rummetz (dvs. templets) wyrd och heligheet. Schroderus Liv. 865 (1626). At booklighe kånster .. föröke ens edelmans wyrd och wärde. Girs Edelh. C 5 a (1627). (För dueller borde stadgas straff) som ingen .. skulle undgåå, af ehwadh Stånd och wörde han ähn wore. RARP 4: 244 (1649). Thet hiertelag som månge nu wijd hans dödelige frånfall bewijsa kan och så betyga däd wörde, som han här å Orten har wunnit. Columbus (SVS) 2: 127 (1670). Dygd och wetskaper hållas i wyrd och bringas i tilwäxt. Palmfelt Ecl. Dedik. 9 (1740). — jfr GUDA-, VAN-VÖRD. — särsk. (i formen vörde) om l. ss. tilltalsord till högt (vördad o.) uppsatt person; särsk. i sådana uttr. som ers vörde; jfr EDER, pron. 1 b. Widekindi G2A 84 (i handl. fr. 1612). Hans Konunglige Wyrdhe i Store Britannien hafwer .. skrifwit och förmaant H. K. M:t .. till att träädha uthi förlijkningh. RA II. 2: 112 (1617). Tij beder iag att ederss wÿrde wille nu med tenna lägenheet sig om kundiga. VDAkt. 1677, nr 29.
Ssgr (†, till 2): A: VÖRD-FULL, se B.
B: VÖRDE-FULL. (vörd- 1722. vörde- 1660–1751) vördnadsfull; särsk. i det adverbiella uttr. med ett vördefullt hjärta. Så är wår plicht .. medh ett tacksampt, ödmiukt och wyrdefult hierta erkänna .. een så stor Konungz höge förtienster .. för Rijket och Fäderneslandet. Stiernman Riksd. 1356 (1660). VDAkt. 1751, nr 32.
C: VÖRDS-BJUDANDE, p. adj. vördnadsbjudande. Aristokratien utvecklade .. under förtrycket nya krafter, som ofta framstodo vida mera vördsbjudande, än då denna makt sjelf kunde förtrycka. Wieselgren SvSkL 4: 429 (1848). PT 1880, nr 285 A, s. 3.

 

Spalt V 2515 band 38, 2021

Webbansvarig