Publicerad 2021   Lämna synpunkter
VÖRD, p. adj. vört; superl. -ast (Kalff AUggla D 1 b (1643: wanwördaste), Wifstrand AndlTal. 53 (cit. fr. 1850: vanvyrdaste)) l. -est (Jes. 53: 3 (Bib. 1541: wanwyrdeste), Spegel (1712: Wanwyrdeste)).
Ordformer
(vyrd (w-, -dh) 1541–1850 (: vanvyrdaste). vörd (w-, -dh) 1539 (: wanwörde)–1847)
Etymologi
[fsv. vyrdher; p. pf. av VÖRDA, v.]
(†) vördad (se VÖRDA, v. 2 e); särsk. i uttr. hörd och vörd (se HÖRA 3 d). At en man skal dyrare warda än fijnt guld, och een menniskia meer wyrd än itt stycke guld aff Ophir. Jes. 13: 12 (Bib. 1541). Sölfver är sölfver och blifver vyrdt efter sitt värdh. RA I. 3: 14 (1593). Jag .. förblir .. min vörda Engels ödmiuka och hörsammesta tienare M. Stenbock. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 215 (1702). NVexjöBl. 28/5 1847, s. 3.

 

Spalt V 2516 band 38, 2021

Webbansvarig