ALKULA a3l~kɯ2la, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(äl- Rothof 137 (1762); se nedan. — elg- Linné Västg. 232 (1747), folketymologisk ombildning af formen med begynnande äl-; jfr förh. mellan ALGRÄS o. ÄLGGRÄS)
Etymologi
[jfr sv. dial. alekula (Dalsl., Bohusl. o. vid Göteborg), älekula (Västerg.), äling; se Hof Dial. vestrog. 326 (1772), Rietz 845, Malm Fauna 564. Ordet har sannol. urspr. haft afseende på tånglaken; jfr gotl. alakäula (i riksspr. motsv. ett *ålkula) i denna bet.; se G. Lindström i Ber. om Gotl. hush.-sällsk. verks. 1866, s. 31, Säve Hafv. sag. 30 (1880); senare ssgsleden motsvarar möjl. mnt. kule, namn på Cottus gobio Lin., simpan. Beträffande ordets anslutning till benämningar på älingen o. betydelseutvecklingen för öfr. jfr ALKUFVA, ALKUSSA, ALKUTTA, ALKYTT, ÄLING, ELRITSA; med afs. på första ssgsledens stamvokal se ALKUFVA]
