| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
BJÄSSE bjäs3e2 (bje`sse Weste), sbst.1, förr äfv. BÄSSE, sbst.2, m.||(ig.) l. (jfr 3) r.; best. -en; pl. -ar.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Medelpad o. Ångermanl.), nor. o. isl.] (†) björn. Biän kalla de biörnen der når (dvs. norrut) .. Biässe .. idem. här utaf är dät såm säies Hugge biässe. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630). Besze vel Biäsze kallas .. een Biörn för hans Grymheet skul. Spegel Guds verk Reg. (1685; under besze). Broman Gl. (1736).
2) [bet. kanske uppkommen under inverkan af HUGG-BJÄSSE] (†) väldig kämpe, slagskämpe; jfr HUGG-BJÄSSE. Hugg, stick, slå, wari långt härifrå; (doch somblige Biässar / Finnas ibland, som napt kunne låtat, och hafwa thet laget). Stiernhielm Herc. 208 (1668). Biäsze, Pugil. Verelius Ind. 118 (1681). Broman Gl. (1736). Räck hit din rosentrut, / Min snut! / Åt mig din trogna bjässe. C. I. Hallman 54 (1775; yttradt af en f. d. korpral).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. nor.] om stor(t), reslig(t) o. stark(t) person, i sht karl, l. djur; äfv. om synnerligen stor sak; baddare, huggare. Tomhänd, som jag var, föll jag then biessen (dvs. lejonet) an. Kolmodin Qv.-sp. 1: 289 (1732). (Björnen) bister fram på fältet rusar, / Men omges der af vilda busar / Som törsta efter bjessens blod. G. F. Gyllenborg 1: 239 (1786, 1795); jfr 1. De .. kommo rakt på en björn-lya, der de klart sågo tre dugtiga bjessar ligga. Perdén Kitunen 10 (1834); jfr 1. I Gamla Testamentet .. (hade) Gud låtit den lille David krossa bjessen Goliath. Crusenstolpe Mor. 5: 364 (1843). En fura, afsedd till mast, höll i längd 85 fot .. Bjessen var lastad på fyra jernvägsvagnar. SD(L) 1896, nr 20, s. 8. Systersonen var en satt, groflemmad bjässe af stor och bepröfvad styrka. Hillman Sp. nov. 143 (1896). — i bild. Sanning redan är en bjesse, / som snart kan växa till koloss. A. G. Silfverstolpe Skald. 114 (1801, 1814).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] person som i ngt annat afs. än kroppslig storlek går utöfver det vanliga måttet: öfverdängare, baddare, huggare; framstående l. mäktig person, ”pamp”. Herlighetens Saal; .. / Der Perseus änn i dag en Biesse blifver hälst, / At han ur kädjans tvang Andromedam har frälst. S. Columbus Vitt. 95 (c. 1678). Utländske Kungars våld, Inländske Bjässars yra, / Om Riksens tyglar slets, at ingen Lag fick styra. Dalin Vitt. II. 5: 17 (1742, 1755). Grannarne säga oss(:) håll, nu skola vi komma med i spelet och visa eder att I ären kältringar och icke bjessar. HSH 7: 296 (c. 1750). Också i Methaphysican / Var Dumbom en förfärlig Bjässe. Kellgren 2: 169 (1790). Man kan icke lefva som en stackare och skrifva som en bjesse. Wetterbergh Fyra sign. 306 (1843). En bjesse att vara rik. Almqvist (1844); jfr b. Allt detta hafva bönderne — nemligen deras bjessar och anförare — sjelfve sagt. Palmblad Norige Bih. 54 (1847). Det var densamme bjessen, / Jag minnes sen fordomdags, / Det var densamme von Essen, / Som stridde i Savolaks. Runeberg 5: 79 (1860). Denne konstens bjesse. Scholander 3: 91 (1860). (Vi antogo) att tjufven var en så stor bjässe bland sitt folk, att ingen vågade angifva honom. Zilliacus Hågk. 146 (1899). — särsk.
a) (†) om (politisk) partiledare. Sådana voro de märkvärdigaste bjessarne för ett stigande parti, hvilket förehade ingenting mindre än en reformation i regeringssättet, ännu emedan Carl XII lefde. HSH 7: 218 (c. 1750). — jfr RIKSDAGS-BJÄSSE.
b) i förb. en rik bjässe. Abram var en riker bjesse. Bellman 4: 84 (1791). Remmer Den föregifne döde 12 (1828). Dalin (1850).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Medelpad, Ångermanl.)] (†) (benämning på) djäfvul(en). Hoos osz kallas (än i dag) Satan werldennes herre Buse, Biesse och Basse. Rudbeck Atl. 1: 448 (1679).
Anm. Spegel Guds verk Reg. (1685; under basa) angifver ss. öfversättning på bjässe: then som skal aga och nepsa andre. Denna bet. torde aldrig hafva funnits i det lefvande språket, utan Spegel har sannol. inlagt den i ordet i anslutning till sin etymologi af detsamma: af BASA, slå.
Spalt B 2948 band 4, 1912