| Publicerad 1913 | Lämna synpunkter |
BLEKNA ble3kna2 (ble`kna Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -AD (se d. o.).
1) (†) motsv. BLEK, adj.1 1: blifva grå- l. gulaktig. Alla kinder (måste) blekna, lijka som een leerpotta. Nah. 2: 10 (Bib. 1541; Luther: bleich sehen); jfr 2.
2) motsv. BLEK, adj.1 2, i fråga om hudfärg, i sht ansiktshy: blifva blek, hvitna, antaga svagare, mera hvitaktig ansiktshy än vanligt. Tå bleknadhe Drotningen, och seegh nedher beswijmandes. St. af Est. 3: 10 (Bib. 1541). Min kinner the blekne. Visb. 1: 7 (1572). (Jungfrur) sminka sjn bleknade Hy. Warnmark Epigr. L 1 a (1688). De (dvs. trätosystrarna) bleknade af förtret, när de .. hörde hvarandras beröm. Kling Spectator A a 1 b (1735). Äfven Jacobi började .. blekna och falla af. Bremer Hem. 1: 298 (1839). Blekna af afund. Cederschiöld Sverre 18 (1901). Hon skiftade färg många gånger, rodnade och bleknade om hvartannat. PT 1903, nr 159, s. 2. Man ”bleknar af förskräckelse”. Läsn. f. sv. folket 1905, s. 71. — särsk.
a) (i högre stil) om döende; i sht i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.: död, döende; jfr BLEK, adj.1 2 d. Nordenflycht QT 1746—47, s. 111. De fallne nerträda / till asarnes hof, / och barderna qväda / de bleknades lof. Tegnér 2: 118 (1811). Vid en faders ömma hjerta / O hur ljuft att blekna få! / Döden mister all sin smärta, / Grafven all sin fasa då. Stagnelius 2: 46 (c. 1815). Adlercreutz smekte den bleknades bår. Runeberg 5: 92 (1860). Hjelten står med tåradt öga öfver bleknad gosse böjd, / hvars i döden väna anlet skimrar än af stridens fröjd. Rydberg Dikt. 1: 37 (1876, 1882). Melin Huml. 11 (1882).
b) i bild. I motgången bleknar väl .. (dygdens) hy och des ögon rinna. Ågren Gellert 3 (1757). Jag kan ej säga, att .. (Franzéns) sångmö åldras, men hon bleknar starkt. Tegnér 6: 178 (1832).
3) motsv. BLEK, adj.1 3, om hvad färg som helst: blifva blek l. matt l. svag l. oklar l. otydlig l. urblekt; ljusna; mattas, försvagas, antaga en ljusare o. mattare färgton. Itt grönt löf wexer och frögdas så länge warme Somaren är, men när Höstetijdhen kommer, blecknar thet. Rudberus Likpr. ö. Marg. Hansd:r D 1 b (1624). Åkrar, på hvilka säden .. börjat blekna och blifva färdig til skörd. Kalm Resa 2: 103 (1756). Ljuset har i allmänhet den verkan på alt dödt, att färgerne blekna. Agardh Bot. 2: 277 (1832). Förr var det (dvs. håret) svart, men en natt föll snö, — och det blef hvitt. Sonen har låtit sin moders hufvud blekna. Bremer Grann. 2: 77 (1837). Pastellporträtt i bleknad herrlighet. Snoilsky 2: 107 (1881). Bläcket bleknadt (i gamla bref). Gellerstedt G. vis. 31 (1900). Nu bleknar undrens värld. Karlfeldt Frid. lustg. 11 (1901). Himlen lyser bleknadt blå. Hallström Skogsl. 4 (1904). — särsk.
a) i bild (jfr b slutet). Apollos träd ej bleknar / I Ert läger. Nordenflycht QT 1746—47, s. 156. Gerna .. qvardröjer den åldrige vid barndomsminnenas orediga, men ej bleknade taflor. Valerius 2: 236 (1838). Alla .. lifvets saftiga färger blekna en gång inför mattade sinnen. Genberg V. skr. 2: 34 (1872). (Borgardömets) ”liberala” färg bleknade i samma mån som det vardt politiskt privilegieradt. Rydberg Varia 248 (1894).
b) motsv. BLEK, adj.1 3 b, om ljus l. dager l. lysande föremål: blifva svag l. matt l. hvitaktig; mattas, försvagas. Phrygius Him. lif. 135 (1615). När som Månen bleknar, strax han tändes vtaff ny, / Wil thet gärna regna. Arvidi 133 (1651). Det fins en annan sol / än den, som bleknar öfver dessa snöberg. Tegnér 1: 48 (1825). Stjernorna blekna på fästet. Runeberg 1: 47 (1832). Aftonskimret .. / .. har bleknat re’n. Rydberg Dikt. 2: 20 (1891). Dagranden bleknade bortom skogen. Heidenstam Svenskarna 1: 171 (1908). jfr: Nattmörkret bleknade till dag. Levertin Magistr. 42 (1900). — särsk. i bild. Lyckans stjerna syntes blekna för konungen (K. X). Carlson Hist. 1: 250 (1855). (Garibaldis) fattigdom gjuter för kampagnolen en strålande gloria kring hans hufvud, inför hvilken de kyrkliga blodvittnenas bleknar. Rydberg Rom. d. 297 (1874, 1882). Hon ser .., att glansen af hennes ungmöskönhet bleknat. Dens. Varia 188 (1894).
c) bildl., motsv. BLEK, adj.1 3 c: blifva matt l. vag l. färglös, mattas, försvagas, aftaga, förblekna, mista sin glans. De förra tiders Historier blekne vid jämförandet af hvad i närvarande tider sker. Tessin Bref 1: 86 (1751). Utan natur, i förkonstling och tvång, / Vissnar din känsla och bleknar din sång. Sätherberg Dikt. 1: 167 (1840, 1862). Bland de namn, som blänkt och bleknat, är ock det vi ofvanföre tecknat. V. F. Palmblad i Biogr. lex. 20: 283 (1852). Äran, som omgaf Sturarnes namn, bleknade ej för Gustafs. Svedelius i SAH 51: 62 (1875). Språket är, äfven i sina abstrakta uttryck, en samling af ”bleknade” bilder. NF 16: 793 (1892). De götiska och romantiska idealen från århundradets början bleknade alltmera (under Oskar I:s tid). E. Hildebrand i Sv:s hist. IX. 2: 137 (1909).
II. (mindre br.) tr.
1) göra (ngn l. ngt) blek(t) (se BLEK, adj.1 2), komma (ngn l. ngt) att blekna (i bet. I 2). Flyt bittra Sorge-wått, som bleknar Rosen-kinner. Lucidor Hel. B b 3 a (1672). Palmblad Nov. 2: 239 (1819, 1841). Hunger och nöd hade bleknat de läppar, som .. bådo mig om barmhertighet. Munthe Nap. 134 (1885).
2) göra (ngt) blekt (se BLEK, adj.1 3), komma (ngt) att mattas i färgen l. blekna (i bet. I 3), bleka. Den halfdag, som bleknar dessa torfvor. Elgström (o. Ingelgren) 134 (c. 1805). I mera sena år, / När tiden bleknat äfven dessa hår. Leopold 2: 299 (1812, 1815). En vinterdag, / då kylan bleknat liljornas behag. Tegnér 2: 320 (1823). Blommande vår / Nordvindens ilar ha bleknat. Oscar II 2: 300 (1887). — jfr FÖRBLEKNA.
Särskilda förbindelser:
1) (numera mindre br.) till I 2: (märkbart o. påtagligt) blekna, blifva blek. Läppar blekne af. Warnmark Epigr. B 1 a (1688). Vid det han (dvs. E. Brahe) drog mössan ned för ögonen och gick fram (till stupstocken), bleknade han af i ansigtet som et lärft. C. C. Gjörvell (1756) i 2 Skån. saml. 3: 110. — särsk.
a) med bibegrepp af (hastigt) inträdande illamående l. kraftförlust. Bellman 2: 8 (1769). Då han (dvs. Svante Sture) satte sig till bordet var han frisk och sund, men om en liten stund bleknade han alldeles af, och kände sig illa sjuk. Fryxell Ber. 2: 224 (1826). Han bleknade af och föll i ögonblicket (då han blifvit skadad af en bomb). Lilljebjörn Spr. minnen 30 (1874). Konungen hade bleknat af och tog sig om pannan. Heidenstam Karol. 1: 60 (1897).
b) med bibegrepp af (småningom försiggående) aftynande. Min dotter! Redan alltför länge har / Trolofningen med Johan tyst du afböjt. / Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser, / Hur dina kinders blommor blekna af. Wecksell D. Hjort 16 (1862); jfr 2. Jag har tagit vif mot hennes önskan … Men hon bleknade af och dog. Lönnberg Holmfr. 48 (1895). — särsk. till I 2 a: om döende. Åter har en hoppfull yngling bleknat af för dödens kyss. Nybom S. dikt. 2: 399 (1837, 1880).
2) till I 3: (märkbart o. påtagligt) blekna l. mattas i färgen. Blommorna blekna aff. Rudbeck Atl. 2: 568 (1689). När nässlan sig utbreder, / Bleknar liljan ofta af. Bellman Skr. Ny saml. 1: 119 (c. 1770). Då bleknade de af, / Juvelerna, som pannan sammansnörde. C. V. A. Strandberg 4: 269 (1857). Gellerstedt Gläntor 108 (1909). — särsk. till I 3 b. Stjernan bleknar af. Creutz Vitt. 4 (1761). Dagens ljus har bleknat af. Ingelman 158 (1828, 1843). Hon (dvs. solen) bleknar af. Dens. 137 (1843). i bild. Kraft och Glädje gå i qvaf, / Kunga-Glansen bleknar af. Thorild 1: 167 (1805).
1) till I 2: starkt blekna. (Jesus), som med sit ansicktes lius kan glädia alla creatur, bleknade (i Getsemane) bort af sorg och rädhoga. Spegel Pass. 131 (c. 1680). Min hy den bleknar bort. Holmström Vitt. 195 (c. 1700). — särsk.
a) med bibegrepp af inträdande kraftlöshet l. medvetandets försvinnande. Thenne Daalen haffuer warit så diwp, at när een stodh på Templets Mwr, och sågh nedherföre, blecknedhe han slätt bort. Lælius Res. 1: 43 (1588, 1595). Sibyllan bleknar bårt, ifrån sig synes vara. Düben Boileau Pulp. 29 (1722). Han, som låg på marken, tycktes alldeles blekna bort, och ögonen vände sig i hufvudet på honom. Lagerlöf Länkar 81 (1894). — Anm. I ex:et från Lælius kan blecknedhe bort syfta på Daalen, i hvilket fall språkprofvet hör till 2 b.
b) med bibegrepp af aftynande. I sju år hade vi varit lyckliga tillsammans; då bleknade hon bort, och dog ifrån mig. Bremer Nina 690 (1835). Glada, sorgsna, fromma, lystna; / Alla blekna bort och tystna. Gellerstedt G. vis. 29 (1900).
2) till I 3: gm att blekna småningom mista färgen; om färg: blekna o. försvinna. Färgen bleknar bort. (Blomman) Blecknar .. bort, förvisnar, omsider förfalnar och rottnar. J. Wollimhaus Vitt. 5 (1666). Eder ros, som blekna bort, / I sin bästa blomsterfärga. Nordenflycht QT 1745, s. 58. Tegnér 2: 343 (1829). Se, de (dvs. strandkorallerna) mista purpurfärgen, / Se, förtorkade till märgen, / vissna de och blekna bort. Risberg Vallmo 58 (1906). — särsk.
a) till I 3 b: gm att blekna småningom mista glansen l. försvinna. Bellman 2: 116 (1783). Aftonrodnaden hade bleknat bort. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 58 (1891). Stjärnorna bleknade bort i morgongryningen. Ottelin Bortom sorlet 71 (1904). Solskenet bleknade bort. Fahlcrantz Kyrkoherden 31 (1907).
b) blifva otydlig(are) för blicken, blifva allt mindre skönjbar. Creutz Vitt. 11 (1761). (Hafsfrun) håller .. (fiskaren) hårdt sluten i sin famn några ögonblick, hvarunder hon allt mer och mer bleknar bort och upplöses i en tunn, formlös dimma. Wennerberg 3: 148 (1883). Men .. (pojken) kan inte se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten (dvs. K. IX, som han drömt om) bort och försvinner som en dimma. Lagerlöf Holg. 2: 59 (1907).
c) bildl., till I 3 c: gm att blekna småningom försvinna l. upplösas. Stagnelius 2: 431 (c. 1820). Vårt väsen bleknar bort. Tegnér 2: 174 (1833). Drömmarne bleknade bort. Almqvist Am. H. 2: 45 (1840). Understundom kan den ursprungliga metaforen i ett ord efter hand så blekna bort, att poetiskt genus nära nog blir omöjligt. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 286 (1891). Shakespeare hade föregångare, hvilkas namn bleknat bort vid sidan af hans. PT 1900, nr 72 A, s. 3. (Petrarcas) kärlek till Laura blir, långt sedan den bleknat bort, en sporre till själfbeskådande och analys. (T. o.) W. Söderhjelm Ital. renäss. 71 (1908, 1912). (Berättelsens) detaljer (hafva) bleknat bort ur mitt minne. Z. Schalin i Björneborgstidn. 1909, nr 85, s. 4.
BLEKNA TILL 10 4. (mindre br.) till I 2: blekna hastigt o. öfvergående. Den modige bleknade till. Munthe Nap. 4 (1885). Ibland under svängarna (i dansen) kippade hon / efter andan och bleknade till. Fröding N. dikt. 15 (1894).
BLEKNA UR 10 4. (knappast br.) bildl., till II: bleka ur. Den sköna Lydias Bild, som tiden grymt / Vill blekna ur. Nicander 2: 31 (1827).
1) (†) till I 2: blifva alldeles blek. Än blef hans ansigt blått och än han bleknar ut. Livin Kyrk. 135 (1781).
2) (knappast br.) till I 3: mattas i färgen, blekas ur. En docka, hvars färger bleknat ut. Heidenstam Vallf. 210 (1888, 1900).
Spalt B 3143 band 4, 1913