| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRABBA drab3a2, v. -ade ((†) ipf. draffte HH XIII. 1: 212 (1565); sup. drafftt HH XIII. 1: 213 (1565)). vbalsbst. -ANDE (numera knappast br. utom i ssgr, Balck Esop. 139 (1603), Linc. (1640; under concursus)), -NING (se d. o.); jfr DRABB.
1) (†; jfr dock b) i fråga om rörelse i allm.: komma fram till (ngt), nå, träffa; stundom: falla (på ngt); om person äfv.: finna, hitta, få tag i (ngn l. ngt). Lika som solennes strijmor icke meer besmittas .. när the drabba på leer och träck, än när the drabba på silff och gull. L. Petri Dial. om nattv. D 1 b (1562). The ther .. then retta wäghen .. icke finna eller drabba. Balck Musæus C 4 b (1596). Om en qwarnasteen .. bleffue .. ifrån (himlen) nedhsläpt, .. kunde han .. icke drabba iordennes kretz, för än fyra och tiugu åår .. wore framlupne. Phrygius Him. lif. 104 (1615). Drag Bågar, till desz de drabba bemälte Linier. Rålamb 4: 56 (1690). — jfr ANDRABBA. — särsk.
a) om ngt lyckosamt som träffar ngn. Och all thenna welsignelsen skola komma offuer tigh, och drabba på tigh. 5 Mos. 28: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: träffa dig). Thet frivillige val, som på e(ders) k(ungliga) M(ajestät) öfver thet uthländske konungerike (näml. Polen) drabbet är. RA 3: 379 (1594; i skrifvelse till konung Sigismund).
b) (hvard., föga br.) i fråga om oförmodadt sammanträffande mellan tvenne personer; se DRABBA IHOP 1 o. DRABBA SAMMAN 1.
c) råka l. komma (i någon olycka l. till att göra ngt olyckligt l. dyl.). (Om) wij ther vthi (dvs. i sorg) drabbom, gifwe (Gud) osz Nådena, at wij then samma medh Troo och Tolamodh kunnom igenom gå. Emporagrius Likpr. ö. Margareta Juel 7 (1651). The drabbade til at dricka sigh ett starckt Ruus. Sylvius Curtius 583 (1682).
d) öfvergående i bet.: tänka ut, finna på. Kunne I drabba och finna ett medium (dvs. ett medel, näml. att ersätta Rigas tullafgifter), sågo vij gerna. RP 6: 553 (1636). (Eftersom förmaningar ej verkat,) önskar han att efftertryckeligare expedient (dvs. medel) måtte .. drabbat varda. VDAkt. 1736, nr 172.
2) (†; jfr dock c) i fråga om hugg, stöt, slag, skott o. d.: träffa, råka; såväl om den person hvarifrån hugget osv. utgår som om det omedelbart träffande föremålet resp. själfva hugget osv.; ofta abs., i sht pregnant, motsatt: icke träffa; äfv. i förb. med prep. (up)på. (De) kunde medh slungor drabba på itt håår så at the intet feladhe. Dom. 20: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: träffa på håret). (Han) högg .. till sin baneman Hadingh och drabbadhe honom i footen. L. Petri Kr. 17 (1559). Sådan en artig Skytt är Amor, at han drabbar i mörkret. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). En stöt som drabbar. Serenius (1734; under home, sbst.); möjl. till c. — särsk.
a) i uttr. drabba målet samt drabba rätt. Liungeeldz skott skola .. drabba målet. L. Petri SalWijsh. 5: 22 (1561). Möller (1790). — mer l. mindre bildl. (jfr b): träffa det rätta. Hoo är then lärare som altijd haffuer drabbat rätt och icke haffver vnderstundom forseet sich? O. Petri P. Eliæ b 4 b (1527). (Påfvens bann) är (enligt Wycliffe) Antichristi Dom. .. Här drabbade Wickleff Målet. Schroderus Os. 2: 779 (1635). Swedberg Gram. 137 (1722).
b) bildl. (jfr under a o. c). (Påfven Clemens VII) bleff sex reesor medh Förgifft frestat, och then siunde reesan drabbade thet honom, så at han theruthi omkom. Schroderus Os. III. 1: 59 (1635). När .. (infallen) rakast drabba hvad han vill inskärpa eller belysa. Atterbom Siare 4: 11 (1847). — särsk.
α) komma (så l. så nära l. så l. så långt ifrån ngt); öfverensstämma med (ngt). Thetta settet (dvs. slaget af skriftermål) är wäl thet eenfalligasta, huilket ock närmest drabbar Scrifftenne. L. Petri Kyrkeordn. H 1 b (1571). Hertigh Iohans (af Östergötland) consultationer (angående åtgärderna mot Polen och Ryssland) drabbade intet wijda ifrån Enkiedrotningens. Widekindi KrigsH 567 (1671).
β) passa in (på ngn). At Melchisedech kallas en Fridz Konung, thet drabbar och så wäl på Christum. Schroderus Os. III. 1: 327 (1635).
γ) hafva afseende (på ngt), röra, angå. Thet andeligha regementit som drabbar på menniskiones siel och samwet. O. Petri Gudz ordh A 1 b (1528).
δ) ske l. inträffa (såsom man önskat l. gissat l. väntat osv.); gå i uppfyllelse; slå in; stundom: leda till resultat. At (astrologernas gissningar om väderleken) .. icke altijd drabba och inträffa. Herlicius Alm. 1638, s. 33. Hwar (dvs. om) Fredzhandeln emellan Hans Kongl. May:t och Storfursten icke drabbade, så måste Rysserna en stoor deel aff Landet .. affträda. Widekindi KrigsH 709 (1671). Allas vår önskan (att Hermelin skulle blifva kansliråd) lärer endera dagen drabba. Bark Bref t. Hermelin 2: 8 (1705).
c) (fullt br. i högre stil) med bibet. af (stark) verkan på det träffade föremålet; ofta: slå, tilldela (ngn) ett slag l. en stöt; äfv. bildl. (jfr b). Syr. 22: 24 (Bib. 1541). Som af åskan drabbad stod den gamle. Runeberg 2: 27 (1835). Han mägtade ett klubbslag, äfven han, / Och der det föll, det drabbade titaniskt. C. V. A. Strandberg 1: 278 (1866). D. Q. .. drabbade .. Spegelriddaren med en så kraftig stöt, att denne .. kastades öfver hästländen. Lidforss DQ 2: 153 (1892). (†) Alla Människior hatha Sanningen när hon drabbar them vppå halsen. Balck Es. 55 (1603). — särsk.
α) i fråga om replik, klander l. satir. Det skulle låta som I voren drabbad i hans ark (om Ni sade att Argus borde straffas). Dalin Arg. 2: 392 (1734, 1754). Drabbande, korta repliker. Karlfeldt i 3SAH 24: 120 (1909).
β) (†) göra (ett väckande) intryck på (ngn). Gudz ordh haffuer drabbat vppå tich, huilket tich driffuer och öffuar. O. Petri 1Post. 19 b (1528). När nu Lagen således har drabbat ens hjerta, och det så känner sin jämmer och nöd (osv.). Borg Luther 2: 625 (1753).
3) (†; jfr dock de särsk. förb.) inlåta sig i strid med (ngn), angripa; intr.: strida, kämpa; opers.: det kommer till strid l. drabbning; äfv. i öfverförd anv. Hans wagnar lysa såsom en eeld, när thet drabba skal. Nah. 2: 3 (Bib. 1541). Jacob Hindrichssonn .. hadhe .. befaledtt .. Drachstädtt att samptt medt fem andre faner drabbe twå faner aff fiendernäs ryttere. HH XIII. 1: 212 (1565). Ärke-Biskopen anförde krigshären, som drabbade med Hedningarne vid Wolmar och vann .. seger. Dalin Hist. 2: 182 (1750). B. v. Beskow Lefnadsm. 149 (1857). jfr HOP-, SAMMAN-DRABBA. — särsk. i dep. anv. Serenius (1741). En lång tid har han drabbats med sin vederpart H. Prof. Martin som Medicus. SvMerc. 3: 1348 (1758).
4) [specialanv. af 2 c] (numera bl. i vitter stil, föga br.) om person l. personligt uppfattadt subj.: låta ngt ondt (i sht straff o. d.) träffa l. vederfaras l. komma öfver l. på (ngn l. ngt); slå l. hemsöka l. träffa l. komma åt (ngn med ngt); förr äfv. i förb. med prep. uppå. (Gud) lönar menniskionne effter som hon haffuer förtient, och drabbar vppå huar och en effter hans gerningar. Job 34: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: vedergäller). Den vänstra (flygeln) förd af Carl, i sjelfva deras land, / Med oförmodad eld skall drabba samma strand. Gyllenborg Bält 44 (1785). Vår krona (saknar) makt att drabba skalkarne. Hedberg Dagen gryr 90 (1863). Göra det allmänna tänkesättet benäget att drabba .. (styrelsens oegentligheter) med ett tillräckligt energiskt ogillande. Bergstedt Clément 446 (1868). Af en förtörnad gudamakt var .. (Eko) drabbad med det straff, att hon endast kunde eftersäga (de sista stafvelserna af andras ord). Rydberg Ath. 133 (1876). (†) (Biskop Wichbold) afflöste .. (kölnarna) ifrån thet Bann, som then framfarne Biskopen hade drabbat them medh. Schroderus Os. 2: 743 (1635).
5) [specialanv. af 2 c] om olycka, straff, hämnd, klander o. d.: falla l. komma på l. öfver (ngn l. ngt); hemsöka; ske l. inträffa med (ngn l. ngt), träffa; komma på (ngns) lott, tillfalla; stundom: (på ett hårdt l. smärtsamt sätt) beröra; äfv. abs. Ansvaret l. skulden för olyckan drabbar dig. (Olyckan) drabbar så snart then höga, som then lågha. O. Petri Kr. 29 (c. 1540). Edher, (som) .. thenna bedröffuelighe Saken (dvs. dödsfallet) mest drabber och til hiertat går. L. Paulinus Gothus Likpr. ö. O. Erici 2 (1615). Bewara mina i mitt heem, / At intet ondt må drabba them. Ps. 1695, 338: 5. Slaget drabbade fullt oväntadt så väl för Armfelt som för hans omgifning. Tegnér Armfelt 3: 182 (1887). Jag börjar känna mig friskare och tryggare i samma mån förlusterna drabba mig. Rydberg Vap. 245 (1891). — jfr ANDRABBA.
Särskilda förbindelser:
DRABBA IGEN. (†) till 5: falla tillbaka (på ngn). På sqwalrare och iltalsmän, / Pläghar merkeligh drabba igien, / Thet onda the haffwa androm täncht. O. Andreæ hos Bullernæsius Lögn. g 3 b (1619). —
DRABBA IHOP10 04, stundom HOP4. jfr HOPDRABBA.
2) (†) till 2 b α; om tankeföremål: komma l. stå hvarandra (så) nära (att de svårligen kunna skiljas åt). Rydelius Förn. 215 (1722, 1737).
3) = DRABBA SAMMAN 2. MNätter 1: 62 (1820). På hemvägen drabbade vi åter ihop, förfärligt. Strindberg Tr. o. otr. 2: 59 (1890). —
1) till 2 b α: (komma att) öfverensstämma (med ngt). Sv. synodalakter 2: 43 (1586). Jag är glad at min derivation (dvs. ordförklaring) drabbat in med en så lärd mans. Link. stiftsbibl. Bref 19 nov. 1719.
2) säga ngt som passar in (på ngt); jfr DRABBA 2 b β, γ. (Profeten Daniel framställer konung Antiokus) altså .., at vnder Antiochj person bescriffuas Antichristus, och drabbar han ther medh in på thenna wår yttersta tijdh. Förspr. Dan. Rrr 3 a (Bib. 1541).
3) = DRABBA 2 b δ. The Astrologiske Spådomar .. (slå) stundom feelt, eller och drabba alzintet in. Schroderus Os. 2: 395 (1635). Isogæus Segerskiöld 993 (c. 1700).
4) till 3: inlåta sig i strid med (ngn), angripa. HH XIII. 1: 212 (1565). Först drabbade the Tydska Ryttare Fahnor in vppå thet Danska Rytterijet. Girs E. XIV 74 (c. 1630).
DRABBA NED10 4 l. NER4. (hvard., mindre br.) till 2 c: (med kraft) falla ned (på ngn l. ngt). (Han) höjde .. sin breda knytnäfve, färdig att låta den drabba ned på de hånande läpparne omkring honom. Blanche Våln. 82 (1847). Johansson De röda huv. 2—3: 35 (1917). —
DRABBA PÅ10 4, förr äfv. UPPÅ.
2) (starkt hvard.) till 2 c: klå på. Han flög upp igen och drabbade på Esaias, så vi hade ett fasligt arbete att skilja dem åt. Sällberg Långvedsbr. 59 (1894).
4) (†) = DRABBA 5. Thenne sak (dvs. ryssarnas våldsamheter i Finland) icke alleneste drabber oss opå, vtan och menige frelsitt och ridderskapet i then landzende. GR 14: 121 (1542). Kolmodin Qv.-sp. 1: 162 (1732). —
1) (hvard., föga br.) oförmodadt sammanträffa (med ngn l. hvarandra). Vid min ankomst till Gröndal drabbade jag oförtänkt samman med tvenne herrar. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 6.
2) till 3: stöta ihop med hvarandra (med ngn) i het strid; ofta i öfverförd anv.; jfr DRABBA IHOP 3 o. DRABBA TILLHOPA 2. Fyra serskilda gånger drabbade flottorna tillsammans. Fryxell Ber. 7: 273 (1838). —
DRABBA TILL10 4.
1) (†) passa in, hafva sin tillämplighet l. giltighet; jfr DRABBA 2 b α o. β. Therförr kan (den lämnade framställningen af hvad som bör göras under årets olika månader) .. icke heller drabba allestädes så lijka till. Brahe Oec. 99 (1581).
2) (hvard.) till 2 c: slå till; äfv. i öfverförd anv. Vad voro de till slut värda, alla kunskaper. .. När verkligheten drabbade till, sjönk man ihop som en trasa. Koch Arbetare 170 (1912). —
DRABBA TILLHOPA10 032, äfv. 040.
1) (†) = DRABBA 2 b δ. Ehuruwäl Hennes Kongl. Maij:tt gärna hade sedt, att .. (stilleståndet med Polen) uthi en ewig fredh hade kunnat förwandlas, .. så hafwer det doch alt här till intedh kunnat drabba till hopa. RARP V. 1: 283 (1654).
2) (numera mindre br.) = DRABBA SAMMAN 2. 2 Mack. 5: 3 (Bib. 1541). Derpå drabbade härarne tillhopa. Strinnholm Hist. 1: 247 (1834). —
DRABBA VID. (†) till 1: träffa på, få tag i. Min broder (har) drabbat vidh en mägta goodh tienare hooss Anders Munck, den der väl söker hans besta. OxBr. 3: 200 (1630). —
DRABBA ÖFVERENS. (†) till 2 b α: öfverensstämma l. gå samman (med ngt); stämma med hvarandra. GR 28: 465 (1558). Menniskiors anslagh drabba intet altijdh öfwerens medh Gudz försyn. Widekindi KrigsH 649 (1671). Swedberg Sabb.-ro 585 (1701, 1710).
-TYG. (drabbe- (draffue-, drage-) GR, Posten 1769, s. 465) [jfr ä. d. drab(e)tøg]
1) (förr) ett slags ryttarerustning som i fullständighet o. godhet stod mellan ett ”körits” o. ett ”skyttetyg” (se närmare C. Adlersparre i VittAH 3: 214 ff. (1793)). GR 2: 111 (1525). Spak Upplysn. ang. bl. vap. 18 (1890).
2) (i historiskt arkaiserande stil) vapen; sammanfattning(en) af de vapen som ngn använder l. behöfver i en strid. I äldsta tiderna utgjorde Stenar och Störar hela drabbetyget. LMil. 2: Föret. 3 a (1764). Rydberg Vap. 20 (1891).
B: DRABBE-TYG, se A.
Spalt D 2000 band 7, 1922