Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GARVARE gar3vare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
person som har till yrke att garva hudar; person som (äger l.) driver ett garveri; jfr BARKARE. RP 8: 101 (1640). Stockholms Stad äger nu af Borgerskap .. (bl. a.) 18 Garfvare. PJBergius IVetA 1758, s. 32. En garvare vid namn Simon. Apg. 9: 43 (Bib. 1917; NT 1526: lädhermakare). — jfr LO-, VIT-GARVARE m. fl.
-BUSKE. (†) benämning på vissa buskar varav garvämne erhålles.
b) i uttr. liten garvarbuske, den i Sydeuropa växande busken Coriaria myrtifolia Lin. (Lat.) (Rhus) myrtifolia, (sv.) Lille garfwarbuska. Rudbeck HortBot. 98 (1685). —
-HUND. (numera bl. tillf.) särsk.: vakthund vid garveri; i Finl. förr äv. i utvidgad anv.: stor, farlig hund. Schultze Ordb. 1988 (c. 1755). (Pojken) ledde en stor ”garfvarhund”, ”den största som fanns i staden” och ”värre än vargen”. JLRuneberg (c. 1870) hos Strömborg Runebg 1: 37. särsk. (numera knappast br.) i jämförelser. Han (hon) är ovettig som en garfvarehund. Granlund Ordspr. (c. 1880). Skälla som en garvarhund ɔ: groft ovettas. FoU 15: 46 (1901; angivet ss. finlandism o. talspråk). —
-STOCK. (†) stock på vilken huden vid garvningen lägges, när den avhåras l. skaves, skavbom. Rothof 699 (1762). —
-TRÄ. [jfr t. gerberholz] (†)
2) benämning på vissa buskar varav garvämne erhålles.
b) den i medelhavsländerna o. södra Asien förekommande busken Rhus cotinus Lin., perukträdet. Rudbeck HortBot. 32 (1685). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (förr) garvarskrå. TaxaSlachtareEmb. 8/8 1722, s. 1.
Spalt G 129 band 10, 1928