Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄFT häf4t, sbst.1, n.; best. -et; pl. =; förr äv. HÄFTE, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en (VetAH) l. -er (möjl. till sg. häft, G1R 23: 26 (1552)).
Ordformer
(hefft 1543. häft 1926 osv. heffte 1541—1739. häfte c. 1755—1815)
Etymologi
[jfr d. hæfte, isl. hepti, mnt. hefte, hechte, holl. hecht, fht. hefti, t. heft; eg. samma ord som HÄFTE, sbst.2—3 Anv. beror på lån från mnt. l. t.]
(numera bl. i a) handtag, skaft. Swedberg Ordab. (c. 1730). Lindfors (1815). — särsk.
a) (fullt br.) skom. skaft på syl l. fummel. SvSkoT 1926, nr 12, s. 8.
b) på svärd l. värja o. d.: grepp, fäste. En daghartt obeslaghen mett förgyltt heffte. VaruhusR 1541. HH 1: 25 (1543). VetAH 1740, s. 253. Kræmer Span. 170 (1860).

 

Spalt H 1884 band 12, 1932

Webbansvarig