Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAMRA klam3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. klamra, pressa ihop (ngt) med klammer; jfr d. klamre, fastgöra med klammer; av t. klammern, fastgöra med klammer, avledn. av klammer (se KLAMMER, sbst.1)]
1) (i fackspr.) fastgöra l. hopklämma (ngt) med klammer; jfr KLAMMER, sbst.1 1. Schultze Ordb. 2273 (c. 1755). Beklädnaden å väggarna (i John Ericssons gravmonument) är klamrad upptill och nedtill. TT 1895, Byggn. s. 56.
2) bokb. hophäfta (en skrift) med klammer; jfr KLAMMER, sbst.1 1 c. Östergren (cit. fr. 1922).
3) (i fackspr.) i fråga om anbringande av klammer om ngt; i förb. KLAMRA IN; jfr KLAMMER, sbst.1 2.
Särsk. förb.: KLAMRA IN10 4. (i fackspr.) till 3: sätta (bokstav, ord o. d.) inom klammer. WoJ (1891). Klint (1906). jfr INKLAMRA.

 

Spalt K 1069 band 14, 1936

Webbansvarig