| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÄGG läg4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (möjl. äv. delvis att hänföra till sg. lägga) Job 40: 13 (Bib. 1541: beenlegger), Œdman Bahusl. 192 (1746: Jslägger)); förr äv. LÄGGA, r. l. f.; pl. -or.
1) om benpipa l. (viss del av) ben (se BEN, sbst.1 II) l. arm (se ARM, sbst. I); utom i b numera bl. dels (i sht folkligt) om underben (skank) hos djur, dels (i sht vard. l. i vitter stil) om underben (med kraftig vad) hos människa, dels (i sht vard. l. i vitter stil) om ben ss. en av de lemmar med vilka en människa l. ett djur går l. springer; förr äv.: skenben. The stoore been, nembl. bådhe hufvudskåål och heela leggeer. LPetri Kr. 76 (1559). Wil man doch rätt dömma / Så ha wij det som osz wäl står, / .. / Een snabban Foot qwickan Lägg / Til sprung och dantz. Lindschöld Gen. E 2 a (1669). Om man berömmer Er mans breda skuldror och tjocka läggar, så är det så mycket bättre för Er. Lindahl L’avoc. sav. 22 (1757). (Sv.) Lägg .. (fr.) tibia. Weste (1807). Det majestätiska Gaustafjället, som tronade bakom, likt ett lejon, som med sina väldiga läggar krupit upp på en höjd. De Geer Minn. 2: 90 (1892). (I båtarna) har det i regeln varit svårt att få någon plats, där man kunnat vila sina trötta läggar. TurForskn. 4: 17 (1919). — jfr BAK-, BEN-, FOT-LÄGG. — särsk.
a) (†) om överarm l. underarm l. överarmsben osv. Min arm gånge sönder jfrå leggenom. Job 31: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: Då må .. min arm brytas av ifrån sin led; Luther: mein Arm breche von der Rören; Vulg.: brachium meum cum suis ossibus confringatur); jfr Büchner Conc. 754 (1754). (Sv.) Lägg .. (lat.) Lacertus. Sahlstedt (1773). Dalin (1853). jfr ARM-LÄGG.
b) kok. o. slakt. om skanken o. bakre delen av låret hos slaktad boskap; äv. ss. ämnesnamn. HovförtärSthm 1682, s. 240. Läggen (av en oxe) gifver god soppa, om den knäckes väl. Langlet Husm. 92 (1883). 175 kg. lägg. TLev. 1913, nr 18, s. 1. jfr FLÄSK-, KALV-LÄGG.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) strumpa utan fot, strumpskaft. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 64 (1918).
c) (i sht i fackspr.) om ngt som (i sht gm det sätt varpå det utgör en del av ngt annat) mer l. mindre utpräglat erinrar om ett ben.
α) i fråga om olika redskap l. bruksföremål. Triewald Konst. 69 (i handl. fr. 1731; på ankare). Polhem Test. 91 (c. 1745; på låskolv). Eneberg Karmarsch 1: 163 (1858; på borr). 2NF 14: 433 (1910; på järnknä på fartyg). jfr ANKAR(E)-, BORR-LÄGG. särsk.
α’) (†) på ljusstake, nattvardskalk o. d.: fot, ben. 2Mos. 25: 34 (Bib. 1541). Wettersten Forssa 79 (c. 1750).
β’) (†) om stjälken av spik, nål, stift o. d. Polhem Test. 108 (c. 1745). Almroth Karmarsch 537 (1839). UB 6: 173 (1874).
β) (†) stam l. stjälk av en växt (en ört); (uppskjutande) strå; brodd; mellanled, internodium; äv. övergående i bet.: led (se LED, sbst.1 5)? IErici Colerus 1: 143 (c. 1645). Efter hvart (planterat vete-)korn hade han 60 a 70 ja 80 läggar med ganska rika ax och strida korn. Serenius EngÅkerm. 103 (1727). Stånden (av tuv- l. rotrågen) breda sig rundt omkring roten och lägga sig först utåt jorden ända til första läggen. Brauner Åker 52 (1752). (Sv.) Lägg .. (lat.) Internodia stipularum. Sahlstedt (1773). Dalin (1853). jfr RÅG-LÄGG. särsk. i uttr. gå, löpa, skjuta i lägg, stundom gå ur lägg, skjuta upp i (längre, flerledade) strån l. stjälkar. IErici Colerus 1: 120 (c. 1645: gå i Lägg). (Säden) löper i lägg. VetAP 1: 330 (1741). Som säden icke på en dag går i gräs, skjuter i lägg, varder strå (osv.). Laurel ÅmVetA 1747, s. 15. (Om timotejgräset) afslås när det nyss börjat gå ur lägg, är det et härligt Boskapsfoder. Alm(Ld) 1775, s. 38. Arrhenius Jordbr. 2: 93 (1860: gå i lägg).
3) bildl.
a) (†) släkt; släktled. (Johan Hoya) härstammade af en gammal adelig lägg, uti det Tyska Riket. Celsius G1 1: 237 (1746). De unge Prinsarne vordo .. endrägteligen utkårade til Riksens Arf-Herrar, lägg efter lägg. Därs. 2: 273 (1753).
b) (knappast br.) medlem av en släkt, ättling. (Adelsståndet i finska landtdagen) hotar att öfverbefolkas af pensionerade f. d. militärer i rysk tjenst och andra öfveråriga och uttjenta läggar af en gång frejdade ätter. SD 1894, nr 19, s. 4. jfr ÄTT(E)-LÄGG.
Spalt L 1533 band 16, 1941