| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANA ma3na2, v.1 -ade (G1R 1: 291 (1523: manat, p. pf.), Rom. 8: 26 (NT 1526: manar, pr. sg.) osv.), äv. (utom i p. pf. i ssgrna O-, SJÄLV-MANT numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) -te, -t, -t (G1R 14: 32 (1542: mante, p. pf. pl.), Svart G1 159 (1561: mante, ipf.), Östergren (1932)) ((†) pr. sg. -er (G1R 16: 232 (1544), SkrGbgJub. 6: 198 (1590))). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, G1R 4: 333 (1527), Wollimhaus Ind. (1652)), -ING (se MANING, sbst.1); -ARE (numera bl. tillf.; Linc. (1640), Larsson Världskris. 75 (1920)), -ERSKA (ss. senare ssgsled).
1) (†) kräva, fordra o. d.
a) i fråga om krav av ekonomisk art: påminna ngn om hans skuld; kräva betalning av skuld av ngn, kräva ngn på ngt; dels i uttr. mana (ngn) om l. på ngt, mana ngt av ngn, mana ngn för ngt, dels med person- o. (l.) sakobj. (Larens’ syster tillstod) at h[e]r la[re]ns hade manat vppåå sin del (av arvet). OPetri Tb. 143 (1526; uppl. 1929). Förthenskuld bliffwe the och så alene vm sådana gäld mante och kraffde. G1R 14: 32 (1542). Samma dagh mannthe Hendrich Jnns Marthenn Krock nokra penningier. SkrGbgJub. 6: 137 (1589). Penni[n]-g[ier] och annatt mera, huadh som han sigier sigh att haffua att manna aff stadhenn. Därs. 190 (1590). PH 2: 1068 (1734). Jungberg (1873). särsk. i ordspr. En godh bethalare blijr intet deste wärre, at han stundom blijr maanter. Grubb 509 (1665). Skarpaste maanare, wärsta betalare. Dens. 723.
b) [jfr fsv. mana up a] i allmännare anv., i uttr. mana på ngt, påyrka l. fordra ngt; äv. bildl.: ”taga ngt i anspråk”, ”pocka på ngt”. Ther fore behöffuer tu icke lenge mana på godha gerningar aff honom som troor. OPetri 1Post. 73 b (1528); jfr 2. Kommer han i sällskap, genast manar han på Dants. SedolärMercur. 3: nr 14, s. 7 (1731). Det närmaste, som manade på min uppmärksamhet, sedan jag tänt .. var den stora högen av skrivböcker på mitt bord. Törneros Brev 1: 112 (1825; uppl. 1925). Almqvist JK 105 (1835).
2) eg.: erinra (ngn) om vad som är hans plikt att göra; gm ord (l. på annat sätt) söka förmå (ngn att göra ngt), uppfordra (ngn till ngt), uppmana; utom bygdemålsfärgat i vissa trakter numera bl. (i sht i vitter stil) i fråga om ett mer l. mindre allvarligt, enträget, känslobetonat vädjande till ngn; äv. med subj. betecknande ord o. d. varmed ngn uppmanas att göra ngt (jfr b). Mana till besinning. Känna sig manad att göra ngt. Samvetets manande röst. G1R 1: 110 (1523). (Gårdsfogden) mante honom till att göra sin dagzarbethe till högz:te Kong:e M:ttz gårdh. BtFinlH 2: 174 (1564). Gyldenlöwe manade Börstel att öfvergifva den halfgrusade fästningen. Fryxell Ber. 15: 166 (1848). En ädel tänkares djupa och manande sanningsord. Schück o. Lundahl Lb. 1: 34 (1901). Kom då, Elma, och se på de förtjusande blommorna, manade Rick i dörren. Stiernstedt Liw. 39 (1925). — särsk.
a) (†) i uttr. mana sig själv (att göra ngt), självmant göra ngt, handla av eget initiativ, göra vad man skall utan påminnelser l. pådrivning; äv. motsatt: vara loj o. d.; jfr 7. På det den studerande sjelf måste mana sig .. at vara flitig. Annerstedt UUH Bih. 4: 196 (i handl. fr. 1764). (Gossens fel är) att han ej manar sig själf och tyckes med stora naturgåfvor knappt känna lusten att utmärka sig. MoB 7: 194 (1828). Schulthess (1885).
b) i utvidgad anv., med saksubj. betecknande egenskap, tillstånd l. yttre omständighet o. d. som utgör impulsen l. anledningen till viss handling. Exemplet manar till efterföljd. Ett manande föredöme. Jag bör för honom bekänna alt; hans godhet manar mig dertil. Björn FörfFl. 20 (1793). Denna söndag, som bär namnet Bönsöndagen, .. manar oss osökt att tala om bönen. Rudin OrdUngd. 3: 141 (1903). Det öde som .. (en mängd kalendariska) inrättningar rönt, borde mana till försiktighet. Nilsson FestdVard. 218 (1925).
c) (numera bl. tillf.) i förb. med rumsadverbial: uppfordra (ngn) att komma l. bege sig (till en plats o. d.), locka. Presterna hafwa aldrigh mant honom till kyrkian. Murenius AV 438 (1660). Man behöfver inte mana lusen i skinnfällen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
d) (numera bl. tillf.) i förb. med negerad sats l. inf., övergående i bet.: förmana (se d. o. 5). (Klockaren) hade manat honom tilforn, att han icke schulle gåå fram (till nattvarden). UpplDomb. 3: 116 (1541). Lenngren (SVS) 2: 56 (1790).
3) (numera knappast br.) inmana (ngn i fängelse, häkte o. d.; se INMANA 1). Agrell Maroco 2: 273 (1799, 1807). Fördömda skurk, jag manar dig i häkte. Hagberg Shaksp. 10: 255 (1850). Ahlman (1872).
4) (numera bl. tillf., arkaiserande) uppfordra (ngn till strid, tävlan o. d.), utmana. OPetri Kr. 50 (c. 1540). Tu haffuer mant migh til att slåås medh tigh. BtHforsH 1: 154 (1626). På fädrens vis jag honom manar / Till envig, efter ärans bud. Sätherberg Blom. 2: 33 (1844). Melin VikSaga 153 (1910). — särsk. (†) oeg. l. bildl.: uppträda utmanande l. fräckt mot (ngn), reta, retas med (ngn), utmana; äv.: framkalla (skratt) l. utmana (löjet) gm sitt påfallande, löjliga utseende l. uppträdande o. d.; äv. med saksubj. FormPuerColl. C 1 b (1559, 1579). Oluf och Peer Skreddare hafwe trättat och mant huarandre 4 dagh Jull på kyrkiogården. ÄARäfst 75 (1596). Idéen om borden som stå vända med smala ändan mot väggen, vist manar den skratten; men hvarföre ej häldre mana Löjet? LBÄ 9—10: 101 (1798). Adlerbeth Buc. 66 (1807).
5) (i bibliskt spr. o. i vitter stil) i uttr. mana godt för ngn, förr äv. (enst.) mana för ngn, tala till ngns förmån, lägga in ett godt ord för ngn, lägga sig ut för ngn. Christus .. sitter på gudz höghre hand .. och manar gott för oss. Rom. 8: 34 (NT 1526). (Den helige ande) manar för helghonen effter gudz behagh. Därs. 27 (Därs.; Bib. 1917: manar gott). Han manade dagligen godt för mig hos Drottningen, som gerna lyssnar till hans framställningar. Crusenstolpe Tess. 1: 81 (1847). JmtFmT 5: 51 (1911).
6) (i sht i fackspr. o. i vitter stil) med användande av besvärjelseformler o. d. bjuda ngn att göra ngt l. ngt att ske, gm besvärjelser o. d. (söka) få ngn att handla l. ngt att ske efter ens vilja; särsk.: på dylikt sätt (söka) få ngn (särsk. övernaturligt väsen) att framträda l. visa sig, frammana, framkalla; dels med obj., dels abs. Trulla och mana dieffuulen. Balck Musæus H 7 a (1596). Jag skall å dig mana trollskott, finnskott och lappskott. KyrkohÅ 1914, s. 248 (1642). (Trollgubben) ritade en cirkel på isen och började därefter mana. Men det dröjde länge innan den döde kom. FoF 1914, s. 92. Det var på .. vallarna (vid Kronborg), som Hamlet gått vakt och manat spöken. Böök ResSv. 17 (1924). — särsk. (i vitter stil) bildl. l. oeg.; särsk.: få (ngt) att framkomma l. visa sig, frammana, framkalla; väcka till liv. Rudbeckius KonReg. 405 (1619). Han hvilkens vink det Hela manat / ur Chaos. Tegnér (WB) 1: 20 (1801). De svenska slätterna hafva minnen, / Som du ej mane till lif på nytt. Bååth GrStig. 167 (1889). Den forntid som manas ur grafven af Tegnér och Geijer. Böök StagnelUngd. 30 (1911).
7) driva på l. påskynda (med äggande tillrop o. d.); företrädesvis i förb. mana på; jfr 8. Wallin Vitt. 1: 391 (c. 1805; uppl. 1878). Följer ej (rid-)hästen villigt, manas han med tungslag. RidI 1914, s. 10. (Markurell) följde .. (Lotten) i hälarna, .. smackade med tungan, manade: Hoppla! Nu lunka vi vidare! Bergman LBrenn. 244 (1928).
8) (†) ägga, uppmuntra, liva; stundom svårt att skilja från 7. Peringskiöld Hkr. 1: 425 (1697). Gån! at hans mod i striden mana. Kellgren 1: 26 (1786). Hagberg Shaksp. 4: 91 (1848).
9) (i vissa trakter) biodl. om bi(samhälle): frambringa det karakteristiska ljud som föregår svärmningen; äv. i uttr. mana till svärmning. Fischerström 1: 599 (1779). Lewerén Bisköts. 11 (1900).
10) [jfr BJUDA 18] (mindre br.) spelt. i schackspel: (gm ordet schack) fästa motspelarens uppmärksamhet på att dennes kung (l. drottning) är hotad; äv.: hota (kung, drottning), schacka; i uttr. mana schack l. med obj. betecknande den hotade pjäsen. Östergren (1932).
11) (numera föga br.) spelt. i kortspel: gm visst utspel (söka) åstadkomma påspel l. utspel av (viss färg l. visst kort), draga ut l. tvinga fram (visst kort, särsk. trumfkort); äv. med subj. betecknande utspelskortet. ReglKortsp. 1: 6 (1809). Lindskog Spelb. 217 (1847).
1) till 2: uppfordra (ngn) att komma fram. (Alexander) wänder .. sig emoot .. (fienderna), manar them vthur Skogarne fram på Fältet, nederhugger (osv.). Sylvius Curtius 16 (1682); jfr mana ur.
2) till 6; äv. i mer l. mindre utförd bild. Tegnér (WB) 3: 159 (1817; i bild). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 430 (1864).
3) oeg. l. bildl., till 6 slutet: (söka) få (ngt) att komma fram l. visa sig, framkalla; väcka till liv. Swedberg Ordab. (1722). Se, då manar Moses-stafven vatten fram ur klippans häll. Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882). LD 1910, nr 136, s. 3. —
1) (†) till 1 a: kräva, infordra; kräva betalning av (skuld). G1R 7: 164 (1530). Därs. 16: 232 (1544).
2) (mera tillf.) till 2 c: uppfordra (ngn) att komma l. gå in (ngnstädes); äv. med saksubj.: driva in. Rydberg Varia 237 (1894; med saksubj.). Heidenstam Folkung. 1: 44 (1905). —
2) till 6: gm magiskt manande (söka) få (ngn) att försvinna ned (i jorden l. i graven o. d.); äv. i mer l. mindre utförd bild. Hagberg Shaksp. 10: 262 (1850). Kyrkoherden B. .. måste kallas för att mana ned hänne (dvs. den döda som gick igen) i kyrkogården. Landsm. VIII. 3: 216 (c. 1900). —
MANA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. till 2, 7: driva på, ägga; äv. i förb. med obj. med följ. inf. l. att-sats: ivrigt uppmana ngn l. ägga ngn att göra ngt. Vij (se) gerne, att tu maner opå them (dvs. skyttarna i Kalmar län), thet the oförsummeligen skynde sigh till Suderköpingh. G1R 26: 391 (1556). Om hästen stannade för att pusta, manade vi på den. Hertzberg Päivärinta 2: 3 (1884). jfr påmana. —
1) till 2.
a) uppfordra, uppmana, mana; stundom närmande sig bet.: ägga; äv. med saksubj.; numera bl. tillf., arkaiserande, i sht i vers. Liljestråle Fid. 223 (1772; med saksubj.). Din fader manat folket upp till strid. Hedberg Elisif 101 (1870).
c) (†) uppbåda, kalla under vapen o. d. Biskopen .. hafwer omsidher mahnt op en hoop medh Bönder. SUFinlH 3: 93 (1610). Söderhjelm Runebg 2: 282 (i handl. fr. 1861). särsk. (enst.) refl.: resa sig, gripa till vapen l. dyl. UrkFinlÖ I. 1: 16 (c. 1600).
2) till 6: gm magiskt manande (söka) få (ngn) att stiga upp (ur graven o. d.). Atterbom Lyr. 3: 215 (1839). Dareios’ ande manas upp ur graven. Andersson GrDr. 32 (1890, 1910).
MANA UR10 4, förr äv. UTUR. (numera bl. tillf.)
3) till 6: gm magiskt manande (söka) få (ngn) att komma ut ur l. försvinna från (ngt). Landsm. VIII. 3: 183 (1899). —
2) till 2 c: uppmana l. uppfordra (ngn) att gå l. komma ut o. d., locka ut. VDAkt. 1661, nr 310. Fröding Guit. 127 (1891).
3) till 4: utmana (ngn till strid, tävlan o. d.); förr äv. (med anslutning till 2): uppfordra (ngn) att komma ut (för att strida). 2SthmTb. 3: 218 (1563). När Kråkan mahnar vth Örnen, så giälleret hennes Kappa. Grubb 583 (1665). En Cavallier .. mante mig ut til Duell. Dalin Arg. 1: nr 15, s. 2 (1733). Lidforss Balaguer 22 (1894). särsk. (mera tillf.) oeg. l. bildl., till 4 slutet, med saksubj.: utmana, fresta. Det fästliga, det praktfulla hos henne, som manat ut männen och lockat och dragit dem .., var borta. Ahrenberg StRätt 169 (1899).
4) (†) spelt. till 11: draga l. taga l. tvinga ut (visst kort, särsk. trumfkort). Lundequist KonstSpel. 3: 15 (1849).
Spalt M 206 band 16, 1942