| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NYCK nyk4, sbst.1, r. l. m. (LPetri ChrPina T 8 a (1572), osv.) ((†) n. Rydqvist Resa 20 (1838: nyck, pl.)); best. -en; pl. -er32 l. 40 ((n)y`(cker) Weste) (ss. n. =); förr äv. NYCKE, sbst.1, n.; anträffat bl. i pl. -en (Brenner Dikt. 2: 72 (1719), Tessin Bref 2: 293 (1755)) l. = (Forsius Fosz 319 (1621; möjl. f. sg.)).
1) (†) kort o. hastigt knyckande rörelse, ryck(ning); knyck; sprittning; särsk. i uttr. göra en nyck på sig l. på näsan l. på axlarna, göra en knyck med kroppen l. ngn kroppsdel (särsk.: nicka) resp. rynka näsan l. rycka på axlarna. Sedan han giordt några nycker på axlarne. Dalin Arg. 2: 410 (1734, 1754). Man kunde lossa den största murbräcka brede vid örat (på hästen), utan at han skulle göra den minsta nyck af skrämsel. Dens. Vitt. II. 6: 110 (1740). Några ynglingar af uniforme eller Civil ståndet, göra antingen en nyck på näsan, eller en grimace med munnen, då de möta en Präst. Posten 1768, s. 340. Göra en nyck på sig. Sahlstedt (1773). Ofta en nyck hon (dvs. Freja) med perltömmen gaf, / för att öka de ilandes (dvs. de förspända katternas) traf. Ling Gylfe 168 (1814). — jfr AXLE-NYCK.
2) (†) i vissa bildl. anv. (jfr 3).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (sting av) oro l. ängslan o. d.; äv.: böjelse, impuls; särsk. i uttr. hjärtans nyck, hjärtats förkrosselse. 1Sam. 25: 31 (Bib. 1541). (Då Petrus) annan gång fick höra Hanan, tå fick han en nyck j hiertat, så at han begynte tenckia på Herrans ord. LPetri ChrPina T 8 a (1572). (Nattvarden begås) medh större hiertans nyck och wärde .. i Kyrkian än hemma. KOF II. 2: 84 (c. 1655). När i kennen någon drifft eller någon nyck vti edart hierta at styggias vid synden. Swedberg SabbRo 114 (1705, 1710). Nordenflycht QT 1746—47, s. 95. Sahlstedt (1773). jfr HJÄRTE-NYCK.
c) om utbrott av stark sinnesrörelse o. d. Brenner Pijn. 46 (1727). När han såg deras (dvs. de väcktas) raptus och nycker, at de började snyfta, flämta, kasta och häfva sig, (så osv.). FinKyrkohSP 5: 172 (c. 1778).
d) [jfr motsv. anv. i d., (m)nt. o. t.] (dolt) fel l. moralisk brist l. (dold) ondska o. d.; äv. i uttr. (ngts) ond(a) nyck, (ngts) ond(a) natur l. fel l. oart o. d. Tijn saak sätt ey på tijdhligh lycke, / Hon hafwer hoos sigh mong ond nycke. Forsius Fosz 319 (1621); jfr 3. HSH 38: 457 (1634). Paddan låter intet sin onda nyck. Grubb 486 (1665). Skalken theer sig. han kan intet låta sin nyck. Dens. 701. Dhen som i födzlen haar fått något serdeles afftekn, han plägar i gemeen haa någon ond nyck. Dens. 840. Then andra röfvaren (på Golgata), som ångrar sina nycken, / Sit förra lefverne och gamla bofvestycken. Brenner Pijn. 111 (1727). Lind (1749).
3) bildl. (jfr 2): plötsligt, (till synes) omotiverat infall l. hugskott l. påfund l. tilltag o. d.; plötslig ingivelse, kapris; äv.: besynnerlig l. excentrisk idé; äv. övergående i bet.: nyckfullhet; äv. bildl., särsk. i uttr. en nyck av naturen l. en naturens nyck, särsk. konkret, om naturprodukt o. d. som tillkommit (l. synes ha tillkommit) gm en tillfällighet. Hon gjorde det av en (ögonblickets) nyck. Ödets blinda nycker. Wij hafwa pröfwat .. huru ens kånungz alldrig så stora egenskaper eij mäcktige äro att frija från lyckans nycker. KKD 12: 440 (1712). Thelèm är full af liflighet, / Men ock af nyckers flyktighet. Leopold 2: 405 (1795, 1815). Frithiof (till Ingeborg). Med lösa nycker vins hans (dvs. mannens) aktning ej. Tegnér (WB) 5: 60 (1824). Denna fashionabla nyck (dvs. att samla gammalt porslin) kan med rätta anses för en af de mest oskyldiga. Hagdahl DBäst. 63 (1885). Då läraren begagnar sin bestraffningsrätt, tage han sig väl till vara, att den icke utöfvas af nyck eller med öfverilning. SFS 1905, nr 6, s. 37. (En tjänare) som .. alltid blint lydde sin herres nycker. Strömberg MannNeg. 20 (1915). En textilfiber är .. en mycket sällsynt företeelse, en nyck av naturen kan man säga. HantvB I. 8. 1: 3 (1939). — jfr HÄRSKAR(E)-, KÄRLEKS-, MODE-NYCK.
-FULL. full av nycker; oberäknelig; äv. i utvidgad anv., om sak. Det nyckfulla aprilvädret. Möller (1790). En nyckfull kvinna. BrefNSkolH 6 (1810). En liten å, slingrande sig i nyckfulla vändningar. Lundegård Prins. 17 (1889).
Avledn.: nyckfullhet, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara nyckfull; stundom äv. (i sht i pl.) konkretare, övergående i bet.: nyck. Murberg FörslSAOB (1793). Längesedan utledsen på hennes nyckfullhet(er). Östergren (1933).
Spalt N 846 band 18, 1947