| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PEKA pe3ka2, v. -ar, -ade, -at, -ad; äv. (numera bl. ngn gg tillf. l. bygdemålsfärgat) -te, -t, -t (pr. sg. -ar Wivallius Dikt. 114 (1641) osv. -er LejonkDr. 82 (1689: på peker). — pr. sg. pass. -as Linné Bref I. 1: 128 (1746: påpekas) osv. -es Rudbeckius Luther Cat. 266 (1667: på peekes). — ipf. -ade FörsprJes. Aaa 2 b (Bib. 1541) osv. -te Weise 231 (1697), Sätherberg Dikt. 1: 289 (1844, 1862). — sup. -at HB 2: 43 (1588: pekett), RP 4: 170 (1634) osv. -t Arvidi 54 (1651; i rimlista; möjl. p. pf.), BtFinlH 2: 303 (1667), Olsson Dikt. 1: 61 (1892). — p. pf. -ad Serenius Tt 1 a (1734) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Wadman Saml. 1: 148 (1830; i bet. 1 d) osv.).
1) sträcka ut ett (l. flera) finger l. handen l. ett föremål (t. ex. en pinne l. käpp) o. d. i en viss riktning l. (i riktning) mot ngt l. ngn för att leda uppmärksamheten åt detta håll resp. därpå osv.; ngn gg i utvidgad anv.: gm rörelse med huvudet l. annan liknande åtbörd (söka) leda uppmärksamheten åt ett visst håll l. på ngt l. ngn; oftast med bestämning angivande den riktning vari l. det föremål o. d. varpå man söker leda uppmärksamheten, särsk. i uttr. peka på (förr äv. uppå l. oppå) ngt l. ngn, peka åt l. mot ngt o. d.; jfr VISA, v. När han allena sadhe itt ord, och pekadhe medh itt finger, så skulle honom alt lydha. PErici Musæus 3: K 3 b (1582). Althenstund wij i egen perszon hafwe gådt och pekett opå med fingerne .. hwar samme huus skulle ståå. HB 2: 43 (1588); möjl. särsk. förb. Lagerström Bunyan 1: 5 (1727: åt). Och Urda pekar tyst på det förödda, / det nya templet pekar Skulda på. Tegnér (WB) 5: 149 (1821). Folke Filbyter pekade med hufvudet efter de båda unga, när de gingo ut. Heidenstam Folkung. 1: 87 (1905). Stinsen pekar söder ut. Johnson Nu 23 (1934). — jfr FINGER-, PÅ-, UT-PEKA. — särsk.
a) i uttr. som beteckna att man pekar (med ett l. två finger) på ngn i mer l. mindre utpräglad avsikt att håna l. begabba l. vara försmädlig mot honom l. i uttr. vari pekandet uppfattas ss. ngt kränkande l. nedsättande för den l. det som utpekas samt i användningar som närmast ansluta sig härtill; utom i uttr. peka finger (se b) numera bl. mera tillf. Rondeletius 15 (1614). Påmin eder, at de gode Karlarne som hvar man pekar med tu finger åt, äro esom oftast sielfve vållande til sina hustrurs obeskedelighet. Lagerström Tart. 28 (1730); jfr HORN 1 j η. De hofmän logo smädligt och sågo till hvarann / och pekade med fingret på luden björnskinnsman. Tegnér (WB) 5: 120 (1820). Det packet pekade åt honom: Den mannen har inga öron! Moberg Rid 271 (1941). särsk. (i fråga om i sht äldre folktro) i uttr. som angiva att man icke bör peka på himmeln l. månen. Weise 231 (1697). Man får ej peka upåt himmelen, ty der igenom vanärar man Gud. SkrGAAkad. 15: 159 (c. 1763). (Att) peka på månen drog med sig att fingret ruttnade. Rig 1938, s. 176 (från Bergslagen).
c) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oeg., i uttr. komma pekande med ngt, komma med ngt som man (sträcker fram o.) vill visa. Du anser det fint, bara man kommer pekande med en sigillring på näfven. Benedictsson FruM 93 (1887).
d) (vard.) jäg. sikta; äv. (tillf.) ss. vbalsbst. -are, om jägare. Wadman Saml. 1: 148 (1830: pekare). Du pekar bra, Wilhelm. Jäg. 1897, 2: 136.
e) i sådana uttr. som få l. vilja ha o. d. allt vad (l. vadhelst o. d.) man pekar (l. vill peka o. d.) på, vanl. i utvidgad l. bildl. anv.: få osv. allt vad man (visar att man) önskar l. allt vad man vill önska sig. CupVen. B 1 b (1669). Hwad hälst ditt sinne will här nånsin peka på, / Ey Ödet nånsin ska dig neka straxt att få. LejonkDr. 80 (1689). En man med framgång, som fick allt hvad han pekade på .. var Örbom. Hagström Herdam. 2: 104 (1898). särsk. (†) i uttr. bekomma allt vad man pekar finger på, se FINGER 1 c γ α’.
f) i uttr. peka på l. i månen, benämning på ett straff i pantlekar, innebärande att den som är skyldig pant skall med förbundna ögon peka på ett föremål, varvid en annan uppfångar fingret i munnen o. biter lätt däri; jfr a slutet. Landsm. XIX. 1: 100 (1908; från Västergötl.). NordKult. 24: 58 (1933).
g) i mer l. mindre hyperbolisk anv.; i sht förr särsk. i sådana uttr. som (icke våga l. töras) peka ngnstädes (särsk. hit l. dit), förr äv. mot ngt, övergående i bet.: (icke våga) närma sig l. snudda vid (ngt som befinner sig på) en plats l. ”nosa hit resp. dit” l. företa sig ngt (l. det minsta) mot ngt o. d. Tijt hon hwijla gåår, töör Pilten aldrig peeka. CupVen. B 3 b (1669). Du (dvs. Proserpina) äst stor wyrdnad wärd / Ty mot din kraffter all äÿ någon törs att peka. LejonkDr. 95 (1689). Hvar gång någon ville förbjuda en annan att röra eller ens peka på en sak. Knorring Torp. 1: 65 (1843). Här står hon (dvs. den talandes brud), peka hit om någon törs! Hagberg Shaksp. 7: 184 (1849; eng. orig.: touch her whoever dare).
2) oeg. l. bildl., om sak (jfr 3 c): vara riktad l. sträcka sig (ngnstädes l. i en viss riktning o. d.); ofta i uttr. peka på l. åt l. mot ngt, vara riktad l. sträcka sig mot ngt; äv. (med närmare anslutning till 1) med bestämning inledd av prep. med, betecknande den del av föremålet osv. som är riktad l. sträcker sig i en viss riktning l. mot ngt o. d. Magnetnålen pekar åt l. mot norr. Visaren pekade på sex. En ljten Fisk ej wet, hwart Näte ut åt pekar. Warnmark Epigr. C 3 a (1688). Så snart skuggan pekade i nordväst, inföll Judarnas tredje tima. Bælter JesuH 6: 517 (1760). Ur granskogen stiger kapellets spetsiga torn och pekar åt himmelen. Bremer Nina 540 (1835). De för ankar liggande skeppen, som .. pekat med flöjlar och bogspröt åt skilda kompassens streck. Snellman Gift. 1: 133 (1842). SvNat. 1935, s. 116. — särsk.
b) (vard.) utan bestämning angivande riktning mot ngt, övergående i bet.: sticka fram; särsk. i uttr. peka ur ngt. Ur gröna byxan skjortan pekar. Wadman 1: 97 (c. 1830). Den långa näsan (på en byst av K. XIV J.) pekar djärft. Fröding Stänk 61 (1896).
c) (mera tillf.) övergående i tr. anv.: gm sin sträckning l. sitt läge (ut)visa (ngt). Visarne, som peka tio minuter öfver tio. Strindberg RödaR 106 (1879). Det fridlysta, heliga trädet som pekat vägen för sjömännen. Dens. Fagerv. 22 (1902).
3) mer l. mindre bildl. (jfr 1 e, 2); särsk. i uttr. peka på (förr äv. uppå l. in på) ngt l. ngn (för, äv. åt ngn), särsk.: (i tal l. skrift) hänvisa på ngt l. ngn (för ngn), rikta l. fästa uppmärksamheten (ngns uppmärksamhet) på ngt l. ngn, framhålla ngt l. ngn (för ngn). Mann schall altt Peka på för eder med fingeren, huad i her nästt bestelle skole. G1R 18: 71 (1546); möjl. särsk. förb. Svart Ähr. 87 (1560). RP 4: 170 (1634: in på). Then som på Sanningens pekar med Stickan / Kan lel lätt falla frå Sanningens Spång. Lucidor (SVS) 34 (c. 1670); jfr PEK-STICKA 1. På slika minnesmärken af Kongliga efterdömen och undersåtelig efterföljd kunna vi peka för våra efterkommande. Bergklint Vitt. 207 (1766). Altén EBokst. 12 (1797: åt). (I promemorian) pekas på möjligheten för myndigheterna att (osv.). SFS 1939, s. 2113. — jfr FÖRE-, HÄN-, PÅ-, UT-PEKA. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. som beteckna att ngn leder uppmärksamheten i en riktning, men avser att företaga sig ngt i en annan. Hvar .. (fienden) till eventyrs kundhe peka annorstädes och mena hijt. AOxenstierna 2: 82 (1612). At ingen må inbilla sig det man, som sägs, pekar åt et, men skiuter åt något annat. 2RARP 13: 244 (1742); jfr 1 e. Levin Schiller Cab. 3 (1800).
b) (numera föga br.) syfta; särsk. i uttr. peka på (förr äv. uppå l. åt) ngn l. ngt (med ngt), syfta på l. åsyfta ngn l. ngt (med ngt); förr äv. dels: fälla kritiska anmärkningar, anmärka, dels i uttr. peka med fingret, göra en anspelning l. hänsyftning, dels i uttr. peka ditåt, antyda det, ge en vink därom; jfr c α. Man wet icke hwad K. M:t pekar på. RARP 4: 553 (1651). (Jag) märcker väl hvarpå I med de orden peka. Wrangel Tor. 39 (1738). (Frun till mannen, som klandrar maten:) Jag säger än en gång, sitt intet där och peka. Bellman Gell. 84 (1793). Hasselroth Campe 224 (1794: pekar med fingret). Leopold 4: 286 (c. 1820: peka ditåt). Jag ser nog, vart han pekar. Cannelin 595 (1921).
c) med saksubj.; särsk.: visa hän (åt ett håll l. på ngt l. ngn); leda l. föra (i en riktning l. mot ngt); rikta tanken (åt ett håll l. på ngt); ofta (i uttr. peka på, ngn gg äv. åt ngt): tyda på l. vittna om l. tala för ngt. Schroderus Sleid. Fört. 3 a (1610). Jag förlåter och älskar .. (vintern) också derför, att han beständigt pekar mot våren. Topelius Vint. II. 2: 285 (1882). TT 1899, K. s. 47 (: åt). Alltför många tecken peka åt det hållet, för att en tvekan skulle synas mig möjlig. PT 1911, nr 221 A, s. 2. De halländska laxfiskarena nyttja fångstmetoder, som i många fall peka på anor från den grå forntiden. Kulturen 1937, s. 106. jfr AN-PEKA. särsk.
α) (numera föga br.) syfta; särsk. i uttr. peka på (förr äv. uppå) ngn l. ngt, syfta på l. åsyfta ngn l. ngt, gå ut på ngt; jfr b. VDAkt. 1656, nr 17. Man weet tå wäl på hwem thet gamla Ordspråk pekar, / Sj then wil wara med som Sarf i alla Lekar! Spegel GW 192 (1685). Höpken 2: 53 (1746: uppå). Jag ser, hvartåt motionen pekar. Sundén (1888).
β) opers., dels i sådana uttr. som det pekar ditåt, det ser så ut, dels i sådana uttr. som vart det pekar o. d., vart det bär l. lutar l. hur det utvecklar sig l. ser ut att utveckla sig o. d. Om du nu är min son — ditåt pekar det — .. hvarföre (osv.). Hagberg Shaksp. 3: 176 (1848). (Han hade) lemnat staden, när förfallotiden nalkades och han såg hvart det pekade. Sundblad LandStrand 22 (1891).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) tr.: peta l. sticka; särsk. dels i särsk. förb. (se PEKA BORT 2, PEKA FRAM 3, PEKA NED), dels i uttr. peka ngn ngnstädes, peta l. sticka ngn ngnstädes; äv. med sakligt subj. Muntert mig på näsan peka / Sippan och violn. Sehlstedt 2: 171 (1862).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr 1 g] (†) refl.: våga sig (ngnstädes). Bureus Suml. 65 (c. 1600). Ingen med sin fot må peka sig på gatan. Bellman (BellmS) 6: 169 (1790).
1) till 3, särsk. 3 c: visa bort l. leda tanken bort (från ngn l. ngt). Mjöberg Stilstud. 13 (1911).
PEKA FRAM10 4.
1) (numera bl. tillf.) till 1; i uttr. peka fram med ngt, peka med ngt gm att sticka fram det. Wivallius Dikt. 114 (1641). ”Sådan tjära” — nu pekade han fram med stickan — ”fås icke efter den vanliga metoden”. Wetterbergh SamhKärna 2: 201 (1857).
3) (†) till 4: sticka fram (ngt); jfr peka 1 g. Inn om desz tröskel tu din foth ey pecka fram. SkrVSocLd 20: 41 (1680).
4) (†) till 5; refl., i uttr. peka sig fram, våga sig fram. Salberg Gr. 8 (1696). Carelius Hönsg. 15 (1751). —
PEKA FÖR10 4, förr äv. FÖRE. till 1, 3: gm att peka på ngt (stundom äv. allmännare: på annat sätt) ge (ngn) anvisning(ar); äv. med sakobj. o. indirekt personobj.: ge (ngn) anvisning(ar) om (ngt), visa (ngn ngt). G1R 14: 47 (1542). Här (dvs. i fråga om Almqvists andra svar till Uppsala domkapitel) hade dock Thomander pekat för honom. Lysander Almqvist 354 (1878). jfr förepeka. —
PEKA HÄN10 4. (i sht i skriftspr.) till 3, särsk. 3 c: visa hän (i en riktning l. på l. mot ngt); rikta tanken (åt ett håll l. på ngt); tyda (på ngt); äv. opers., i uttr. det pekar hän på att osv., det ser ut som att osv. Fahlbeck Stånd 197 (1892). SD(L) 1898, nr 112, s. 1 (opers.). De kemiska egenskaperna hos de kristalliniska vätskorna peka hän på en långsträckt molekylform. Svedberg ArbDek. 98 (1915). jfr hänpeka. —
PEKA NED10 4 l. NER4. [sv. dial. peka ner] särsk. (tillf. l. bygdemålsfärgat) till 4: peta ned (ngt). SDS 1896, nr 5, s. 2. —
PEKA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. (numera bl. mera tillf.) till (1 o.) 3: (eg. gm att peka) påvisa (ngt för ngn); jfr påpeka. OPetri MenFall F 6 b (1526). Östergren 5: 436 (1935). —
PEKA UPP10 4, äv. OPP4. (numera bl. tillf.) särsk. till 2: sticka upp. Ett och annat kyrktorn pekar upp ibland husmassorna. Andersson Verldsoms. 1: 23 (1853). —
1) till 1: gm att peka utvisa (ut)-sträckning o. belägenhet av (ngt); gm att peka visa (ngt l. ngn för ngn); äv. mer l. mindre bildl., särsk.: påvisa (ngt); jfr peka 3. Fernow Värmel. 199 (1773). (Skolbarnen) fick .. peka ut länder och städer på kartan. Lagerlöf Kejs. 51 (1914). Ingen av dessa nejherrar kan peka ut någon annan befintlig skattekälla, från vilken (osv.). UNT 1921, nr 7717, s. 4. särsk.
b) fästa uppmärksamheten på l. hänleda tankarna på l. göra (genomskinliga) hänsyftningar på (ngn, särsk. i fråga om ngt som är mindre hedrande för denne); oftast i uttr. peka ut ngn (så)som ngt l. (så)som sådan l. sådan, (på ett nedsättande l. klandrande sätt) ange ngn ss. ngt osv. Nordforss (1805). Man pekade ut prästen som girigbuk, jordeträl och frimurare. Månsson Rättf. 1: 52 (1916).
c) (mera tillf.) bildl., med sakligt subj. (jfr 2): (ut)visa (ngt); jfr peka 2 c. Visaren på .. (Västerås domkyrkas) urtafla har pekat ut min födelsestund. Böttiger 6: 6 (c. 1875).
2) (mera tillf.) till 2: sticka ut. Stenkistor peka ut som bryggor i vattnet. Hedin Pol 1: 277 (1911).
a) i sht zool. om motsvarande kroppsdel (l. organ) hos djur. Marklin Illiger 182 (1818). Lilljeborg Däggdj. 1012 (1874; hos val).
b) mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. som beteckna att ngn fäster (l. söker fästa) uppmärksamheten på l. framhäver ngt l. vägleder l. förmanar l. varnar ngn o. d. ACanuti ESkytte B 2 b (1642). Strindberg NSvÖ 2: 28 (1906; om bogspröt); jfr peke. Eva .. fann försynens uttryckliga pekfinger i att han (dvs. den blivande maken), liksom hon, hade poletter på Sturebyfféen. Wägner Norrt. 176 (1908).
Ssgr: pekfinger-, äv. pekfingers-blomma, r. l. f. (i sht i vissa trakter samt i fackspr.) jfr blomma, sbst. 5 f, o. finger-blomma. UpsLäkF 1909—10, s. 135.
-muskel. särsk. om den (ovanpå mellanhanden belägna) muskel gm vars sammandragning pekfingret sträckes. Björkegren 1554 (1786).
-rem. (mera tillf., om ä. förh.) på sabelfäste: rem löpande i en ögla från kaveln l. parerplåten l. från ett ovanför denna anbragt beslag o. avsedd att omsluta pekfingret. Alm BlVap. 110 (1932).
-FÖRSÖK. [jfr d. pegeforsøg, t. zeigeversuch] särsk. med. om ett av öronläkaren R. Bárány 1910 angivet prov l. försök varvid försökspersonen (patienten) skall (ev. medan vestibulär retning pågår) söka med förbundna ögon peka (med armen) mot en bestämd punkt o. som användes för utrönande av skador på vestibularapparat o. lillhjärna. LbKir. 2: 120 (1922). —
-PINNE. [jfr d. pegepind, nor. pekepinn(e)] (vanl. jämförelsevis lång) pinne avsedd l. använd att peka med; vanl. om dylik pinne använd vid skolundervisning (särsk. för utpekande av platser o. d. på karta, förr särsk. för utpekande av bokstäverna på lästabell o. d. vid den första läsundervisningen); jfr -käpp, -sticka. Möller 1: 1437 (1745). (Barnen) ställdes i halvcirkel framför tabellen; en monitör utsågs för att med en pekpinne utvisa bokstäverna och orden. ÅbSvUndH 8: 16 (c. 1890; om förh. på 1830-talet). Pekpinnens dova stötar i golvet, då (skioptikon-)bilderna skulle växla. Björklund MånLund 152 (1931). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. om ngt som (demonstrativt) fäster (l. är avsett att fästa) uppmärksamheten på l. framhäver ngt l. vägleder (l. är avsett att vägleda) ngn o. d.; jfr -finger b. Tiden 1848, nr 95, s. 2. Utsiktstornets röda pekpinne utvisar att här finnes något att beskåda. TurÅ 1914, s. 228. Man hade icke behöft detta citats pekpinne för att inse hvilken af klimatfilosoferna Geijer står närmast. Blanck GeijerGötDiktn. 340 (1918). SvFl. 1942, s. 68. —
-REAKTION. [jfr t. zeigereaktion] med. reaktion vid rotation l. vestibulär retning, yttrande sig i bestämd art av felpekning vid pekförsök. Forh1NordOtolarKongr. 137 (1911). —
-STICKA, r. l. f. (pek- 1639 osv. peke- c. 1630—1695) [jfr d. pegestikke, nor. pekestikke]
1) (numera i sht i Finl.) pekpinne. Serenius (1741). Vid en A, b, c-Bok hänger altid en pinne, en pek-sticka, at visa Bokstäfver och hoplägga stafvelser. Dalin Vitt. 6: 88 (c. 1753). (Jag) härmade .. alla .. (lärarens) gester med peksticka och allt. Furuhjelm Männ. 210 (1932). särsk. mer l. mindre bildl.; jfr -pinne slutet. Dalin Arg. 2: 401 (1734, 1754). GHT 1935, nr 271, s. 3. särsk. i vissa uttr.
a) (numera knappast br.) sätta peksticka l. pekstickor för ngn, förr äv. sätta ngn peksticka (före) l. föresätta ngn peksticka l. sätta ngn peksticka i handen l. näven l. sätta peksticka i handen l. näven på ngn o. d., (vilja) föreskriva för ngn vad han har att göra, (vilja) mästra ngn, förr äv. dels: gm sin överlägsenhet ge ngn lärdomar l. vara ett exempel för ngn, dels: hålla ngn i styr l. stävja ngn o. d.; förr äv. sätta peksticka för ngt, stävja ngt, sätta stopp för ngt, äv.: (kunna) göra något åt ngt. Lundström LPGothus 1: 331 (i handl. fr. c. 1630: i handen på). Hamarinus Bielke A 4 b (1647: föresättia). Bör icke församblingen sättia Högw Episcopo och Ven. Consistorio pekesticka. VDAkt. 1678, nr 357. Många (ha) tilträdt tienster nu för honom, de han kan i lefverne ok lärdom än settia peksticka i handen. Rudbeck Bref 203 (1684). Bark Bref 1: 224 (1704: i näfven). (Vår Herre) botar barnena eller tar dem till sig, allt som han vill och det sätter hvarken du eller jag .. peksticka för. Wetterbergh Altart. 99 (1848). Sätta peksticka för en, (dvs.) hålla honom i tukt. Dalin (1855). GHT 1896, nr 217, s. 2 (: sätta pekstickor för).
b) (†) vara peksticka för l. åt ngn, vara (l. tjäna ss.) lekboll för ngn l. skottavla för ngns skämt o. d. Weste (1807: för). Dalin (1855: åt). Schulthess (1885: för).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] (†) slagruta. L. Paulinus Gothus ThesCat. 22 (1631). Bromell Berg. 74 (1730). —
-TÅ. [jfr -finger] (numera bl. vard., skämts.) den tå på foten som befinner sig närmast stortån; äv. om motsvarande tå hos djur. Sundström Huxley 203 (1874; hos vissa ödlor). Man tar en sten mellan stortån och pektån och så slänger man till. Fröding ESkr. 2: 53 (1892). Engström Bouppt. 151 (1930).
B (†): PEKE-FINGER, se A. —
-STICK. = pek-sticka 1; anträffat bl. i uttr. sätta ngn pekesticket i handen, föreskriva för ngn vad han har att göra; jfr pek-sticka 1 a. RA I. 4: 459 (1598). Anm. Möjl. är pekesticket skrivfel för pekesticken. —
-STICKA, se A.
Spalt P 543 band 19, 1952