| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIK pi4k, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er OxBr. 10: 224 (1617), Nordberg C12 1: 530 (1740)).
I. [fsv. piker, spets, udd, pikstav; jfr d. pig, nor. pigg, isl. pík, píkr, holl. o. t. piek, eng. peak, pike, pick. — Jfr PICK, sbst.3, PIGG, sbst.] spets o. d.
1) spets, udd; pigg, tagg, brodd, spetsig tapp; taggformig redskapsdel o. d. Jern lodh .. med pick. ArkliR 1558, avd. 3. Moth ändan och pijken på (run-)Käppen. Rudbeck Atl. 2: 616 (1689). Från kedjan (på gödselspridningsmaskinen) utgå vid sidan snedt ställda pikar, hvilka genom en ställbar springa utmata gödningsämnet. TT 1899, M. s. 56. Pikarna på en seismograf. Hellström Kärlek 13 (1942). — jfr IS-, KASK-PIK. — särsk. (†) om spetsen l. toppen på en spetsig mössa. Mössan slutade upptill med en ”spets, eller pik”. Dybeck Runa 1842—43, 4: 80.
2) stång l. stör l. stav l. käpp o. d. med pik (i bet. 1); jfr II. Rålamb 8: 26 (1691). At man ofta medh den längsta stång eller pijk .. ey kan hinna botn. Hiärne 2Anl. 271 (1706). Pik at fösa oxar med. Serenius Z 3 b (1734). Att med tillhjälp af pikar skjuta sig fram, sittande på metsläden. Arwidsson o. Ohlson 20 (1911). — jfr PÅDRIVNINGS-, SLAN-PIK. — särsk.
a) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om dylik stav l. käpp använd ss. vandringsstav o. d., broddad käpp, pikstav. Tw tagh tigh enn skreppe (dvs. påse), / och sielff gör tu tigh enn pijck. Visb. 1: 41 (1572). Cederlöf FinlPrästEkon. 211 (1934; om medeltida förh.). jfr IS-PIK.
b) om dylik stång l. stav l. stör använd ss. jakt- l. fiskredskap. Sänck, du hurtige Diana / Din raska pijcq. Wexionius Vitt. 376 (c. 1680). Pikar försedda med hullingar (för säljakt). Svederus Jagt 137 (1831). 2NF 8: 449 (1907). jfr VARG-PIK.
II. [jfr d. pik, nor. pike, holl. piek, t. pike, pieke, picke, eng. pike, ävensom mlt. pēk; av fr. pique (motsv. it. picca, span. pica)] (förr) mil. ett slags stötvapen bestående av ett (upp till 6 meter) långt träskaft med en järnspets l. udd, varmed i äldre tid (särsk. på 1500- o. 1600-talen) det tunga fotfolket var beväpnat. Hel pik, med normal längd. Halv pik, halvpik. RP 5: 14 (1635). Hann .. läth sina båtzmänn .. fälla sina piker emot fienden. HH 20: 263 (c. 1640). Enligt de flesta uppgifter hafva pikarne blifvit aflagda i Sverige år 1721, dock skulle pikenerarne fortfarande dermed öfvas. Spak BlVap. 47 (1890). SvKulturb. 1—2: 116 (1929). — jfr ASK-, FRIS-, HALV-, HAND-, OFFICERARE-, ÄNTER-PIK. — särsk.
a) i vissa äldre kommandotermer. Höghbärer edre Pijkar, Præsenterer och fäller edre Pijkar förvth. Delachapelle ExBook 71 (1669). Pijken platt. Söderman ExBook 27 (1679). Ställer Eder med Pique för Foten. ExInf. 1693, s. 37. Pique på Axlan. Præsenterer Piquen tillbaka. Därs. s. 42.
b) (†) i uttr. som beteckna att ngn tar militär tjänst (ss. pikbärare l. pikenerare). Resolverades att the reformerade under Öffversten Patrick Kinmundt, som vele gå medh pijck och göra tjenst under gardet, skole (osv.). RP 5: 11 (1635). Kurck Lefn. 34 (1705).
c) (†) ss. ett ungefärligt längdmått. Rålamb Resa 10 (1658, 1679). Alla murar omkring staden hafwa de giordt af gråå steen mehr än en pique höga. KKD 8: 265 (1713). Loenbom Stenbock 3: 143 (1760).
d) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) metonymiskt, om pikbärare l. pikenerare. Delachapelle ExBook 18 (1669).
III. [jfr holl. piek, t. pik, eng. peak, pike; av fr. pic l. span. pico; jfr äv. nor. pigg] geogr. kägelformig bärgstopp; kägelformigt bärg. Piken på Teneriffa. Fayals pik. Osbeck Resa 309 (1752, 1757). Såmmartjåkkos djärva pik. TurÅ 1942, s. 353. — särsk. bildl., om vågkam; möjl. äv. med anslutning till I 1. Brant som en trappa, / stiger du mot höjden, o haf, i pik på pik. Karlfeldt FridLustg. 144 (1901).
IV. [jfr d. pik, nor. pigg, holl. o. t. piek, eng. peak, fr. pic (i bet. 1); sannol. inlånat i sv. från holl.] sjöt.
1) yttre ändan (nocken) av en gaffel (se d. o. 2 b), gaffelnock, gaffelpik; motsatt: klo (se KLO, sbst.1 4 c); äv. i utvidgad anv., om det yttre, övre hörnet av ett gaffelsegel (som är fastgjort vid piken). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Erdtman Sav 51 (1927). jfr GAFFEL-PIK.
2) det trånga rummet längst förut l. längst akterut på ett fartyg; jfr AKTER-SKARP. PH 5: 3452 (1752). SFS 1915, s. 1554. jfr AKTER-, FÖR-PIK.
V. [efter eng. pike] sport. kroppsställning (vid hopp, särsk. simhopp) vari kroppen väsentligen är böjd endast i höftled (icke i knäled l. nämnvärt i ryggkotpelaren) o. vari bål o. ben under ett kort moment bilda en skarp (rät l. spetsig) vinkel, ”fällkniv”. Hopp med l. i pik. Göra pik. IdrIMar. 1935, s. 108. 2SvUppslB (1952).
VI. [jfr d. pik, nor. pik(k), holl. piek, pik, t. pick, piek, eng. pique; av fr. pique, till piquer (se PIKERA)] (†) agg, groll; oenighet; äv. i uttr. bära pik till ngn, hava pik(er) mot l. med ngn, hysa agg till l. groll mot ngn; taga pik emot ngn, fatta agg till ngn. Den privaat pijken han till migh bähr för dätt att (osv.). OxBr. 11: 629 (1632). Kunde ock hända att Secretererne (för adeln o. borgerskapet) hade någon Pijk mot hwar andre. RARP 4: 342 (1650) Om ej herrn själf .. tagit pique emot mig. MoB 8: 110 (c. 1780).
VII. [jfr holl. iemand een piek geven, säga ngn ngt obehagligt l. ett stickord o. d.; jfr äv. PIKA, v. 6] yttrande som i mer l. mindre fint maskerad form innehåller en retfull l. försmädlig l. sårande l. hånfull anspelning l. antydan om ngt, ”gliring”; jfr GIFTIGHET 2, INSINUATION, STICK-ORD; ngn gg oeg., om handling med samma innebörd som en ”pik”; förr äv. allmännare, om (grovt) kränkande yttrande, smädelse, glåpord o. d. Ge ngn en fin pik. Låtsas icke förstå piken. OxBr. 10: 224 (1617). Om man tager undan skälsord, Calumnier och Exclamationer, så och piker och meningens inversion, funnes där (i det danska svaret) Ingen ting vthij som wärdt wore at mentionera. AOxenstierna Bref 4: 140 (1644). Dom Probstens anmärkningar äro upfylte med Piquer, osanning, contradictioner, och ährerörige ord. VDAkt. 1732, nr 44. Julbocken går omkring med horn och fårskinnspäls och kastar in genom dörren små julklappar, innebärande en pik åt mottagaren. Fatab. 1916, s. 50. 3SAH LII. 2: 327 (1941). — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. ”Ska’ de’ vara en pik åt mej!” — sa’ kadetten om örfiln. Schultz Ordstäf 33 (c. 1865). ”Nog förstod jag piken, fast han var fin” — sa’ stadssoldaten, blef kallad ”korf”. Holmström Sa’ han 63 (1876). Dä’ va’ en fin pik te’ mej, sa’ bonden, när de kallade honom för fähund. Granlund Ordspr. (c. 1880).
VIII. [av fr. pic (eg. term i spelet piket, angivande att ngn i o. med att han får 30 poäng får räkna 60) i sådana bildl. uttr. som faire qn pic et repic, göra ngn svarslös o. d.] (†) i uttr. med pikar och repik, ss. beteckning för att ngn vid samtal o. d. klarar sig bra l. överlägset. Höör, om hon ey kan subtiligt discurera, / Med pijkar och repijk artigt complementera. CupVen. A 1 b (1669).
(II) -DRAGARE. [jfr d. pikdrager, holl. piekdrager, t. pikenträger] (†) pikbärare, pikenerare. SP 1792, nr 199, s. 3. —
(IV 1) -FALL. (pik- 1803 osv. pike- 1856 osv.) [jfr holl. piekeval, t. piekfall] sjöt. fall (se d. o. XVI 1) varmed en gaffels pik hissas o. hålles uppe samt firas; jfr klo-fall. Roswall Skeppsm. 1: 33 (1803). Wrangel SvFlBok 71 (1897). —
(I 1) -HACKA, r. l. f. [jfr d. pikhakke, ävensom t. picke, pickhacke, eng. pike, fr. pic (jfr pick-hacka, picka, sbst.1 1)] (i fackspr.) korphacka, korp (se korp, sbst.1 2 b), spetshacka, ”pickhacka”. Palmstedt Res. 24 (1778). SvSkog. 605 (1928).
Avledn.: pikhacka, v. (i fackspr.)
2) hugga till ytan av (en sten) med pikhacka l. pikmejsel o. d.; hacka (kvarnsten); jfr pick-hackad. UB 5: 28 (1873). Pikhacka en kvarnsten. WoL 358 (1889). —
(V) -HOPP. [jfr eng. pike-dive] sport. (sim)-hopp med pik. IdrIMar. 1935, s. 108. Pikhopp framåt med halv skruv. Trenter SomRop. 152 (1944). —
(IV 1) -HORN. sjöt. yttre, övre hörnet av ett gaffelsegel; jfr klo-horn. Bergdahl Antip. 152 (1906). —
(I 1) -HUGGA. [jfr d. pikhugge] (i fackspr.) = pik-hacka, v. 2. 2UB 7: 36 (1903). Pikhuggen sten. HantvB I. 3. 1: 311 (1935). —
(I 2 b) -KARL. (förr) jäg. jägare l. drevkarl utrustad med pik l. med tillspetsad l. pikbeslagen stång. TJäg. 1832, s. 218. —
(I 1) -LOD. (pik- 1781. pike- 1555—1915) (förr) kula gjuten kring en tillspetsad järnstång. ArkliR 1555, avd. 5. Pike, kedie och saxe lood. HH 29: 195 (1630). 2NF 22: 344 (1915). —
(I 1) -MEJSEL. (i fackspr.) spetsig mejsel använd för tillhuggning (pikhackning) av en stens yta (så att den blir skrovlig). Bildmark Entrepr. 101 (1921). —
(VII) -ORD. (numera bl. tillf.) om ord som innehålla l. utgöra en pik; förr äv.: glåpord, smädelse. Serenius D 4 a (1734). JGHallman Vitt. 69 (c. 1756). Björkman (1889). —
(II) -POST. (förr) mil. vaktpost beväpnad med pik. Tersmeden Mem. 5: 74 (1772). KrigVAT 1844, s. 479. —
-SPETS.
(jfr I 2) -STAV. [fsv. pikstaver; jfr nor. piggstav, isl. píkstafr, mlt. pēkstaf, eng. pikestaff] stav l. käpp l. stång försedd med pik l. spets (använd bl. a. ss. vandringsstav, jaktredskap l. redskap att framdriva dragdjur), broddad stav. Doch måtte han bära skräpan (dvs. påsen) på sin bak / pickstaffen J sine hende. Visb. 3: 47 (c. 1635). En pikstaf, hvarmed man kjörer oxar för sig. Lind 1: 1465 (1749). Sparre MorElg 82 (1918). —
-STÅNG. (pik- c. 1755 osv. pike- 1676) särsk. (förr) till II, = -skaft. KlädkamRSthm 1676 A, s. 97. Heinrich (1828). —
(IV 2) -TANK. [jfr t. piektank, eng. peaktank] sjöt. tank i piken på ett fartyg. Engström Skeppsb. 57 (1889). —
(I 1) -YXA, r. l. f. [jfr ä. d. pikøkse] yxa vars huvud baktill utgöres av en pik (i st. för klack). TT 1877, s. 40. SoldatinstrSign. 1945, s. 58.
B († utom i -fall o. -lod): PIKE-FALL, -LOD, se A. —
-STÅNG, se A.
Spalt P 818 band 20, 1953