| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
a) (i fackspr.) i fråga om påfyllning av sill i silltunna, sedan tunnans innehåll fått sjunka ihop. HandHantv. Hand. 7: 75 (1939).
b) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om ngt som packats på, packning (se d. o. 2 a, 2 a α). KrigsmSH 1802, s. 56.
c) (tillf.) i det bildl. uttr. få en påpackning, om ngns lynne o. d.: bli stimulerad (gm förtärande av brännvin o. d.). Husbonden .. misstänkte, att zigenarens muntra lynne hade under vandringen .. fått någon extra påpackning. Topelius Vint. I. 2: 88 (1867, 1880). —
(I 13, 15, III 2) -PACKA, v.2, -ning. [till packa, v.2] ge (ngn) slag l. stryk, puckla på (ngn); äv. bildl.: ge (ngn) bannor l. uppsträckning; numera nästan bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om (kok) stryk resp. bannor l. uppsträckning. CFDahlgren 5: 152 (1833). Heder och tack för påpackningen, som Hr Wikingschöld i gårdagsbladet gaf patrioten. Kullberg Syskonb. 180 (1846). Dalin (1855). —
(III 2) -PAJAD, p. adj. [sv. dial. påpajad; till paja, v.1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) påpaltad. LoW (1911). —
(III 2) -PALTA, v., -ning. (vard.) kläda på (ngn) paltor l. (vanl.) en mängd kläder (så att han blir tjockt l. otympligt klädd); palta l. pälsa l. bylta på (ngn ngt); äv. allmännare: kläda på (ngn); äv. refl. Knorring Förh. 2: 182 (1843; allmännare). (Tschuktschernas barn) voro så påpaltade, att de liknade skinnbollar. Nordenskiöld Vega 1: 419 (1880). —
-PASSA, -ning.
1) med uppmärksamhet följa (ngn l. ngt) l. ha sin uppmärksamhet riktad på l. vänta på (ngn l. ngt) o. vara beredd att ingripa l. att utföra ngt (ofta med bibegrepp av avsikt att vilja finna fel hos l. skada ngn l. ngt); äv.: vakta l. lura på (ngn l. ngt) l. vänta på (ngn l. ngt) för att få tag i l. gripa honom l. det; äv. (numera bl. tillf.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: vaksam, påpasslig. Vara o. d. (högst) infamt påpassad, se infam 3 slutet. VDAkt. 1696, nr 392. Fältväblen .. Wetterhall var .. (i insektfångst på is) särdeles lycklig och vid alla tillfällen nitiskt påpassande. VetAH 1817, s. 145. Gyllenstjerna blef .. påpassad och gripen just vid utgåendet ur ministerns hus. Geijer II. 5: 82 (1838). (Pansarskeppet ”Graf Spee”) hade .. legat ute på .. kaparexpedition, själv ständigt påpassad och jagad. SvFl. 1940, s. 25. (Ordförandeposten i) statens bränslekommission, en ansvarsfylld och uppmärksammad, för att ej säga påpassad position i krishushållningens Sverige. SvD(B) 1945, nr 37, s. 10. särsk.: övervaka l. ha uppsikt l. tillsyn över (ngt l. ngn) o. därvid utföra vad som i förekommande fall behöver göras; passa (se passa, v.1 I 3) l. se till (ngt l. ngn); sköta l. sköta om (ngt l. ngn); äv.: passa upp (ngn). Edholm .. såg trött ut efter .. vak och påpassning hos (den sjuke) Kungen. Geijer Brev 254 (1829). Den beständiga påpassningen natt och dag hela veckan om .. berättigar .. (hammarsmederna) till hvarje redbar husbondes aktning. Forsell Stat. 125 (1833). Man har .. att noggrannt påpassa sättqvistarne med behöflig vattning och spritning. HbTrädg. 1: 44 (1877). Den bortklemade och påpassade morsgrisen. Hellberg FrödingM 90 (1925).
2) [jfr 1] (numera föga br.) med avs. på tidpunkt: punktligt iakttaga, icke försumma; äv.: uppmärksamt avvakta l. invänta. Agardh Bot. 2: 68 (1832). Nu afvaktas och påpassas med mycken uppmärksamhet det ögonblick, då en och annan (potatis-)planta börjar sticka upp. QLm. 1: 27 (1833). Inga båttider skola påpassas (sedan korvetten lättat ankar). Wrangel SvFlBok 362 (1898).
1) motsv. passa, v.1 V 3, till på I 13, 15, III 2: anbringa l. påsätta (ngt) på ngt så att det passar väl ihop l. sluter väl till; äv. i uttr. påpassa ngt på ngt l. påpassa ngt ngt. Weste (1807). Ett fyrkantigt rör .. påpassas ugnsmynningen och kringpackas .. med lera. JernkA 1842, s. 237. Form 1934, s. 183.
1) till -passa I 1, passa på 1, 3: som uppmärksamt passar på l. vaket följer med (o. är beredd att ingripa l. att utföra ngt, när tillfälle erbjuder sig l. när så erfordras); som tar tillfället i akt, som icke försitter tillfället; ofta: vaksam l. vaken; äv. i uttr. påpasslig på ngt l. påpasslig att göra ngt. Lindfors (1824). Malmström Hist. 2: 340 (1863: på). Han är .. en påpasslig alltid slagfärdig riksdagsman. De Geer Minn. 2: 106 (1892). (Pius II) var .. påpasslig att skifta ståndpunkt när fördelen vinkade. Söderhjelm ItRenäss. 37 (1907). Utan tvivel var nu hela den ryska gränsbevakningen alarmerad och påpasslig. Munsterhjelm FarlUppdr. 116 (1934). jfr opåpasslig. särsk.
a) övergående i bet.: som är till hands med sina tjänster; beredd l. färdig att passa upp; tjänstvillig; jfr -passa I 1 slutet, passa på 4. Lindfors (1824). Han var hennes påpasslige, uppmärksamme riddare. Petri Ouchterlony 481 (1924).
b) i utvidgad anv., om ngt sakligt; särsk. om handling l. värksamhet l. strävan l. resultat o. d.: som utmärkes l. präglas av l. visar påpasslighet (se d. o. 1); äv. ss. adv. Dalin (1855; adv.). Orkestern gjorde sin sak .. ganska bra under dir. Herbolds påpassliga ledning. GHT 1895, nr 219, s. 3. Thunell gjorde .. det första målet (i fotbollsmatchen) efterföljt av ett påpassligt mål av v(änster) y(ttern). IdrBl. 1924, nr 78, s. 13. Heerberger NVard. 88 (1936).
2) (numera mindre br.) till -passa I 2, passa på 2: som passar tiden; punktlig. Blanche Stockh. 5 (1847). Arbetarne äro skyldiga att vara påpassliga vid den bestämda tiden, när arbetet skall begynna. ArbStat. A 1: XIV (1899). Lagergren Minn. 5: 282 (1926). Harlock (1944). jfr opåpasslig. —
1) till -passlig 1: egenskapen att vara påpasslig; ofta: vaksamhet l. vakenhet. Crusenstolpe Mor. 4: 296 (1841). Att kyrkan med yttersta påpasslighet måste bevaka sin rätt. Cederlöf FinlPrästEkon. 22 (1934). särsk. (†) om uppmärksamhet l. vakenhet som visas av elev vid lektioner o. d. ÅbSvUndH 68—69: 452 (1843).
2) (numera mindre br.) till -passlig 2, om egenskapen att vara noga med att passa tiden, punktlighet; förr äv. i uttr. påpasslighet av tid. Schulthess (1885). En särskild behållning af .. (förhållningsreglerna från barndomen) för hela lifvet var .. en sträng laglydnad och påpasslighet af tid. De Geer Minn. 1: 11 (1892). Auerbach (1913).
Ssgr (till -passlighet 1; mera tillf.): påpasslighets-lek. lek (se lek, sbst. 1) vari det gäller att visa påpasslighet. NordKult. 24: 56 (1933).
(I 24, III 5) -PEKA, -an (AB 1900, nr 248, s. 3, osv.), -else (enst., Grebst 1År 111 (1912)), -eri (tillf., klandrande, RöstRadio 1951, nr 28, s. 15), -ning (Almqvist DrJ 105 (1834) osv.). Möller (1790, 1807).
1) (†) peka (se d. o. 1) på (ngt l. ngn); äv.: utpeka (ngt) för (ngn) l. visa (ngn ngt); äv. ss. vbalsbst. -ning, utpekande (på karta o. d.). (Varje elev) måste .. vara färdig att i ögonblicket afgifva svaret, så snart han .. påpekas af läraren. SvLittFT 1837, sp. 93. Med hviskande och mycket syndig ifver / Påpekade och viste han mig vägen. Hagberg Shaksp. 9: 161 (1850). Roos Skolg. 10 (1868: påpekning). särsk. i uttr. som ange att ngn pekar på ngt som han önskar sig l. vill ha o. d.; anträffat bl. i utvidgad l. bildl. anv., övergående i bet.: framföra önskemål om l. bedja om (ngt) l. önska sig (ngt); äv. med avs. på plan l. förslag som ngn önskar få genomförd (genomfört), övergående i bet.: framställa l. framlägga; jfr peka 1 e. Näpper (dvs. snål) Naboa nekar, / Thet hans wen i nöden påpekar. Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624). Han (dvs. Gud) fulborde och tine Anslagh / Och hwadh tu mond’ påpeeka. Kempe Psalt. 60 (1650). LejonkDr. 82 (1689). The förderfweliga anslag, som en Astrologus påpekar. Block Progn. 35 (1708); jfr 2, 2 b.
2) bildl. (jfr 1 slutet): rikta l. fästa uppmärksamheten på (ngt); påvisa (ngt); framhålla (ngt); anmärka (se d. o. 3); äv. ss. anföringsverb; äv. i uttr. påpeka ngt för ngn, förr äv. påpeka ngn ngt; jfr peka 3. Påpeka ett fel, ett misstag i en framställning. Han påpekade att bättre metoder funnos. Det förtjänar påpekas att (osv.). Rudbeckius Luther Cat. 266 (1667). Dock kunde jag påpeka er ett ondt / Som är å färde. Hagberg Shaksp. 5: 336 (1848). Den mäktiga mannen var själv, påpekade han, av radikal läggning. Johnson Slutsp. 9 (1937). (N. N.) har för mig påpekat att (osv.). Västerb. 1941, s. 183. särsk.
a) i uttr. påpeka ngt såsom ngt l. såsom så l. så beskaffat, framhålla l. utpeka ngt ss. ngt resp. ss. så l. så beskaffat; numera företrädesvis med obj. bestående av att-sats l. neutralt pron. o. d. Han påpekade såsom ett fel att perspektivet i målningen icke var naturtroget. Länge har man .. påpekat Norige såsom en mönsterstat af politisk visdom. Palmblad Norige Förord III (1846). Särskildt ville jag påpeka .. (V. Rydbergs) bilder från Italien såsom utmärkta för friskhet. EHTegnér i 3SAH 11: 44 (1896).
b) (†) ge anvisning om (ngt); äv.: angiva (ngn) ss. den som bör i första hand ifrågakomma till ngt; anträffat bl. med sakligt subj. (Jag röstar för) att .. Höök och Kempe dertill (dvs. till befattningen som kvestor) föreslås, den först som Constitutiones påpeeka. ConsAcAboP 6: 342 (1688). Stenbock beslöt .. (i slaget vid Gadebusch) att följa sin egen ingifvelse. Fiendernas ställning syntes själf likasom påpeka hans handlingssätt. Oscar II V. 3: 34 (1863, 1892).
c) ss. vbalsbst. -ande, äv. -ning l. -an, tillf. (klandrande) äv. -eri, enst. äv. -else; särsk. konkretare, om yttrande l. uttalande (i tal l. skrift) varigm uppmärksamheten fästes på ngt l. ngt framhålles l. påvisas o. d.; stundom: anmärkning (se d. o. 2); särsk. i uttr. påpekande, äv. påpekning osv. av l. om ngt. Almqvist DrJ 105 (1834: påpekningar). Vid intet tillfälle har .. (tidningen) gittat i minsta mån vederlägga någon af våra påpekningar. SD(L) 1899, nr 266, s. 3. Behöfves någon annan påpekan än att tiden är utsatt till kl. ½ 8? LD 1905, nr 77, s. 2. Grebst 1År 111 (1912: påpekelser). Dahlin BrändSkeppM 195 (1928: påpekanden om). RöstRadio 1951, nr 28, s. 15 (: påpekerier .. om). särsk. (numera knappast br.) ss. vbalsbst. -ning, om tillrättavisning l. anmärkning (se d. o. 3). SD(L) 1904, nr 40, s. 2. —
(I 13, III 2) -PETARE, r. l. m. redskap (i form av en liten raka) varmed småbarn kunna maka l. peta mat i skeden, då de äta, påmakare. HallbergGuldsmAB 96 (1916). Nyblom MorfÄv. 80 (1951). —
(I 13, 15, III 2) -PINNA. (i fackspr.) medelst pinnar fästa l. anbringa (ngt) på ngt, pinna fast (ngt på ngt). AHB 117: 49 (1883). —
(III 2) -PISKA, v., -ning. (numera bl. mera tillf.) slå (ngn l. ngt) med piska; ge (ngn) stryk; äv.: driva på (ngn l. ngt) med (pisk)slag (jfr på III 2 o); äv. bildl. Påpiska .. (dvs.) Gifva stryk. Dalin (1855; vard.). Medan hans hjärta ivrigt slog, påpiskat av tankarna. Sjöberg Kvart. 118 (1924). —
(III 2) -PLAGGNING. (numera bl. tillf.) i sg. l. pl., om slag l. stryk (som ngn får). CFDahlgren 5: 167 (1833). —
(I 24 g) -POCKA, v. (†) göra anspråk på (ngt), pocka på (ngt). Gallius AÅkesson F 4 b (1643).
Spalt P 2860 band 21, 1955