| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RAM ra4m (ā Weste; rimmande med lamm Kolmodin Dufv. 245 (1745), med fram Ingelman 13 (1836, 1843), Lovén Dante 2: 116 (1857)), sbst.2, r. l. m., förr äv. RAMM, sbst.2, r. l. m., l. RAME, m.; best. -en; pl. -ar (IErici Colerus 1: 393 (c. 1645) osv.) ((†) -er G1R 27: 156 (1557), Sigfridi F 6 a (1619)).
1) fot (numera nästan bl. framfot) hos vissa större rovdjur (i sht björnar, äv. lejon o. stundom tigrar, förr äv. vargar); i sht förr med särskild tanke på de vassa klorna (jfr anm. nedan); jfr LABB, sbst.1 1. (Lejonets) hwasse Rambner. Visb. 2: 316 (c. 1600). Een biörn, varutaf jagh medhskickar ramarne (att ätas). Carl XII Bref 31 (1699). JGOxenstierna 4: 129 (1815; hos tiger). Atterbom SDikt. 2: 292 (1816, 1838; hos varg). Björnens anfall mot djuren sker alltid i upprätt ställning, då han har ramarna fria. Nilsson Fauna 1: 199 (1847). Hallström Than. 38 (1900; hos lejon). — jfr BJÖRN-, LEJON-RAM. — särsk.
a) i heraldiken. Een .. biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e]. G1R 27: 156 (1557). Schlegel o. Klingspor Herald. 50 (1874).
b) (numera knappast br.) inskränktare, om nedersta delen (leden) på en björnfot. Schück (1854). Östergren (1935).
d) med syftning på den förr härskande tron att björnen under vistelsen i idet uppehåller livet genom att suga på labbarna; särsk. i uttr. suga på (förr äv. suga l. dia) ramarna (förr äv. ramen l. sin ram) o. d. Sigfridi F 6 a (1619). (Björnen har i idet) ingen annan föda, än att han suger ramarna. Linné FörelDjurr. 19 (1748). Falk Björnskall 25 (1819). särsk. bildl., i fråga om människor (jfr 2); särsk. betecknande att ngn har föga l. intet att äta l. leva av l. måste inskränka sig l. försaka ngt (materiellt l. andligt) o. d. Kolmodin QvSp. 1: 637 (1732). Ramen nödgas ibland til slut en Slösare suga. Nicander GSann. 98 (1767). En .. (järnbärare) måste suga på ramarna, när det behagar vår Herre att sätta p för sjöfarten. Blanche Tafl. 2: 114 (1856). VL 1907, nr 86, s. 5. jfr (†): Tu didde (dvs. diade, sög) dödsens ram uti thet mörka stilla. Lohman Vitt. 415 (c. 1720).
Anm. till 1. Hos Spegel (1712) översättes ordet med: klo, fot med vassa klor. jfr Verelius 124 (1681) samt RAMAD, p. adj.
2) i vissa utvidgade l. bildl. anv.
a) (numera bl. mera tillf.) om (händer l. ”labbar” l.) armar hos människor (jfr 1 d slutet); förr särsk. i det bildl. uttr. ha ngn i sina ramar, ha ngn i sina klor. Nordforss (1805). (De) grepo årorna med starka ramar. CVAStrandberg 3: 487 (1856). Nilsson HistFärs 38 (1940).
b) [jfr 1] (†) om dödens (se DÖD, sbst. 2) l. djävulens arm. Iagh (är) gripen / Aff dödzens hårda ram. PolitVis. 293 (1647). SkrVSocLd 20: 59 (1693). Lovén Dante 2: 116 (1857).
-SLÅ, v.2 (v.1 se sp. 194). (mera tillf.) slå ihjäl (ngn) med ramarna. Ett femtiotal kor har .. (björnen) ramslagit. Johnson Slutsp. 104 (1937). Lindström Österhus 266 (1952). —
-TAG. [sv. dial. ramatag; sannol. delvis utgående från l. anslutet till ram, adj.] (numera bl. mera tillf.) tag l. grepp (l. slag) med ram; äv. bildl. (t. ex. i fråga om människor), särsk.: väldigt tag l. grepp l. slag; stundom äv.: tag med grabbnäve. Med et enda ramtag öpnar Lejonet .. sit rof. SP 1792, nr 231, s. 2. Almqvist Kap. 22 (1838; i bild). Dalin (1855; i fråga om människor). Knöppel SvRidd. 39 (1912). särsk. [jfr ram, sbst.3, rama, v.3] övergående i bet.: gott kap, stor vinst. Dalin (1855). Östergren (1935).
Spalt R 196 band 21, 1956