| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖ rø4, sbst.2, n. (OxBr. 11: 810 (1645) osv.), äv. r. l. m. l. f. (Mat. 11: 7 (NT 1526), Harlock (1944)); best. -et, äv. -t, ss. r. l. m. l. f. -n, stundom -en; pl. -n (WoJ (1891) osv.) l. = (OxBr. 11: 810 (1645) osv.), äv. (ss. r. l. m. l. f. alltid) -r rö4r l. rœ4r (Forsius Phys. 164 (1611), Harlock (1944); se anm. nedan) ((†) -ar Rinman (1789)). Anm. Pl.-formen rör är i vissa fall svår att skilja från pl. av RÖR, strå, vass.
1) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr dock slutet) (strå av) rörväxt (särsk. bladvass l. växt tillhörande släktet Calamagrostis Adans.); äv. koll., särsk. om avskurna strån av sådana växter (använda till taktäckningsmaterial o. d.); förr äv. om sockerrör. Ther tilförenne Ormar leghat haffua, ther skal grääs, röö och säff stå. Jes. 35: 7 (Bib. 1541). Att teckia kyrckian medh 20 kerffuar röö. TbLödöse 47 (1587). The undersamma Röö af hwilka Zokker siudes. Spegel GW 121 (1685). I nödfall användes halm (på stuggolv), men rö hölls (dvs. höll sig) renare. Landsm. 1911, s. 391 (om förh. på Åland). Vinden spelar på sitt rö. Martinson GräsThule 61 (1958). — särsk. (i sht i vitter stil) med tanke på att ett sådant strå är bräckligt l. lätt böjer sig för vinden; särsk. dels i jämförelser, dels mer l. mindre bildl., om ngt l. (vanl.) ngn som är svag(t) l. bräcklig(t) l. smal(t) l. ömtålig(t) l. lätt att påvärka. En röö som drifues aff wädhrena. Luk. 7: 24 (NT 1526; Bib. 1917: ett rör). (Han var) en .. ostadigh Menniskia, then ther som een Röö länkiade sitt Sinne dijt, som störste Gunsten war. Schroderus Os. 2: 430 (1635). Gazens böljande förvar, / Som midjans rö omarmad höll. Kullberg Dikt. 155 (1850). Alla böjde de sig för majoriteten som rö för vinden. Lundegård Prom. 1: 213 (1893). De starkaste masterna knäcktes som rön. Josephson Imperf. 155 (1920). Catullus var .. ett rö för sina känslor och stämningar. Montelin VLittH 2: 36 (1931).
2) (†) för visst ändamål använt l. bearbetat stycke av ihålig växtstängel. Mat. 27: 29 (NT 1526). Tagh en Röö, heel ihåligh, föör henne igenom Wijnet i Fatet in på bottnen .. och vthsuugh .. Dräggen. Hildebrand MagNat. 215 (1650). Strindberg MOlof 88 (1878). — särsk. om skrivvärktyg bestående av en i ena ändan snett avskuren o. spetsad växtstängel, skrivrör. Comenius OrbPict. 186 (1683).
3) (†) käpp l. stav; särsk. i uttr. spanskt rö, om promenadkäpp av spanskrör. (Han) hadhe ena gyllene röö, ther han medh mäla skulle stadhen och hans portar, och hans mwr. Upp. 21: 15 (Bib. 1541; NT 1526: ena gull röör). Spanske röö. OxBr. 11: 810 (1645). (Smeden har) beslagit rön, som kyrkväktaren brukar. BtÅboH I. 11—12: 71 (1687). Ett bastant spanskt rö med silfverknapp. Topelius Vint. I. 1: 227 (1859, 1880). Därs. 52 (1863, 1880).
4) (†) lång ihålig cylinder tillvärkad av metall l. trä o. d., rör. RelCur. 304 (1682). — särsk.: till ett rör formad pappersremsa bestruken med krut o. använd för antändning av sprängladdning i järngruva; äv. i utvidgad anv., om trästicka bestruken med krutdeg o. använd för samma ändamål. Rinman (1789).
-BÄRANDE, p. adj. [efter lat. arundifer] (†) som bär (en krans av) vass o. d. Linc. (1640: Röö bärande); möjl. icke ssg. Hamb. (1700). —
-KÄPP. [fsv. rökäpper] (†) käpp l. stav av stängel av rörväxt; jfr rör-käpp. Bælter JesuH 6: 452 (1760). —
-LIK, adj. som liknar vass o. d.; jfr rör-lik. Linc. (1640: röö lijk); möjl. icke ssg. Wollimhaus Ind. (1652). —
-PIPA, r. l. f.
1) [sv. dial. räpipor (CGKröningssvärd i AfhNaturv. 1: 156 (1830))] strå l. stängel av rörväxt; i sht i pl., om (bestånd l. samling av) vass; jfr pipa, sbst.1 7 g, o. rör-pipa. Levander DalBondek. 1: 205 (1943).
2) (†) om stycke av ihålig växtstängel, använt ss. talrör; jfr rö, sbst.2 2. Schroderus Os. 1: 781 (1635). —
-TOFS. (i Finl.) koll., om vippor av vass o. d.; jfr rör-tofs. Topelius Vint. I. 2: 189 (1862, 1880). Anm. Formen rödtofs (uppkommen gm anslutning av förleden till röd, adj.) har anträffats i följande språkprov. Dynor, stoppade med rödtofs. Nordmann BorgåBarn 149 (1906). —
-VASS, r. l. m., äv. (i bet. 2) -VASSE. [fsv. rövas; jfr sv. dial. (Finl.) röyvassa, m.] = rör-vass.
1) strå l. stängel av vass. Där låg en rövass, som vågen sköljt upp på stenen. Topelius Läsn. 8: 29 (1896).
2) koll.; dels om bestånd av växande vass o. d., dels om samling av avmejad vass o. d. BtFinlH 2: 240 (1588). Julaftonen lades avtoppad rövass på stuggolvet. Landsm. 1911, s. 391. —
-VIPPA, r. l. f. om blom- l. fruktställning av vass l. annan rörväxt; stundom om hela växten; jfr rör-vippa. Juslenius 318 (1745). Dessutom vexte der några tufvor sammetsfint gräs, några strån vass, några strån rövippor. Topelius Läsn. 4: 91 (1871). —
Spalt R 4235 band 23, 1962