| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRÄTTA sprät3a2, v.1 -er, sprätte l. (i bet. 7, 8, i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spratt sprat4 (sprutto sprut3ω2), sprätt, sprätt, äv. -ar, -ade, -at, -ad. (pr. sg. akt. -ar Sahlstedt (1773), Johansson Krutgubb. 46 (1938); -er SvForns. 2: 158, LPetri SalOrdspr. 6: 13 (1561) osv. — pr. sg. pass. -as Arrhenius Jordbr. 3: 181 (1861); -es Salander Gårdzf. 169 (1727) osv. — imper. sprätt Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.; -a Ungern-Sternberg Bourgelat 69 (1752). — ipf. -ade Linné Gothl. 213 (1745: sprättades, pass.), Höijer Martin 15 (1950); spratt Sjödin StHjärt. 8 (1911; i bet. 8 a), Parling Motorsåg. 86 (1950: spratt av), Ekman Springkäll. 11 (1976; i bet. 8) osv., sprutto, pl. Boberg Varg. 151 (1934: sprutto av); sprätte Schroderus Os. 2: 595 (1635) osv. — sup. sprätt (-dt) KulturbVg. 1: 17 (1732) osv. -at Olffson Christiern 18 (1644), Widding IngStorm. 14 (1950). — p. pf. sprätt VetAH 1746, s. 188 (: utsprätt) osv.; -ad Weste FörslSAOB (c. 1817)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
A. med en snabb, kort rörelse l. medelst utlöst spännkraft komma (ngt) att fara iväg o. d. l. sprittande röra (lem) samt i anv. som närmast hör samman härmed.
1) medelst snabb o. jämförelsevis kort rörelse l. snabba osv. rörelser l. utlöst spännkraft (l. sprängkraft; se 4) komma (ngt) att fara l. flyga (se d. o. 3) iväg; särsk. dels: knäppa iväg (med fingrarna), dels med avs. på (ngt i) smärre partiklar: medelst sådan(a) rörelse(r) komma (ngt) att fara iväg åt olika håll l. flyga omkring l. stänka (se särsk. a, c); äv. abs. (se särsk. b, d slutet). Sprätta ngt mot (i sht förr äv. åt) ngn. Sprätta papperstussar på varandra. (Sv.) Spretta .. (Lat.) Spargere. Schroderus Dict. 252 (c. 1635); jfr a. Den 30 Juli var gref Johan Stenbock med till kungens (dvs. K. XII:s) måltid, då Kungen sprette kiersbärsstenar åth honom, men slog mistom och råkade mig i ögat. HH 24: 8 (1699). Strussen söker at sprätta ormar med vingpennorna at de kastas högt i luften. Möller (1790); jfr 5 a. Då .. (flickan) icke gjorde min af att gifva (ekorren) någonting, skakade han på sig, så att alla nötskalen sprättes åt sidan. Benedictsson Ber. 112 (1887). Akta er, ungar, så att inte bilen sprätter smuts på er. Östergren (1944). Att måla .. stora dukar bestående av tusentals sprätta prickar, de minsta som knappnålshuvuden och de största som ärtor .. och ingenting annat än prickar — det verkar ett dåligt skämt. ULinde Spej. 120 (1960). jfr (†): (Fvn.) Sprætta, (sv.) Sprätta löst, Sleppa löst, (lat.) Remittere. Verelius 241 (1681); jfr SPRÄTTA, v.2 1. — jfr UPP-, UT-SPRÄTTA. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i fråga om att med tillhjälp av ett redskap sprida ut ngt över en yta; särsk. (i sht ngt skämts.) med avs. på gödsel; jfr b. Då Riset och Tårfwen (utplacerade i högar på fältet) tillika brinner .. blifwer ymnig Jord-Aska, hwilken sedan sprättes och bredes ut kring öfwer hela Åkern. Salander Gårdzf. 169 (1727); möjl. särsk. förb. Sprätta dynga på åkern. Schultze Ordb. 4800 (c. 1755). Det fanns många strängar gödsel outspridda på fältet, så det var bara att falla in i arbetet och sprätta dynga för fullt. Schulze DrängSvBönd. 23 (1933). — särsk. med avs. på hö: breda ut för torkning (med högaffel o. d.). (Eng.) To spread the Grass, (sv.) sprätta hö. Serenius FFf 3 b (1734). Schultze Ordb. 4800 (c. 1755).
b) (numera bl. tillf.) i abs. anv., liktydigt med: skyffla jord l. spada l. gräva med grunda spadtag; jfr a. Vi hafva nyss haft på wåra varf och fästningsarbeten Ryska fångar som altid arbetat mer och med mindre möda än våra svänska Soldater (.) Svänsken griper sine spadtag ur afgrunden och Ryssen sprätter jämt och varacktigt. CAEhrensvärd Brev 2: 73 (1795).
c) (numera i sht i Finl.) med avs. på vätska: komma att stänka omkring, stänka (på ngn l. ngt); jfr d. Tersmeden Mem. 1: 192 (c. 1790). (Pojkarna) sprätte kallvatten på hvarandra med båtshakarna och skrattade af hjärtans grund. Hülphers Ångermanl. 49 (1900). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 95 (1958).
d) [specialanv. av c] särsk. om (person som skriver med) bläckpenna: (vid skrivning) komma (bläck) att stänka omkring (på l. över ngt). Sprätta bleck med pennan. Widegren (1788). Stålpennan sprätte bläck över hela papperet. SvHandordb. (1966). — särsk. abs. (om bläckpenna); äv. bildl., i fråga om att skriva på ett ovårdat sätt l. misslyckas i skrivande l. författande. Ack: Wisdom .. Lät intet min penna sprätta. Ekelund Fielding 374 (1765). Ursäkta sprättandet af den infama stålpennan! Atterbom (1842) i 3SAH XXXVII. 2: 116. Att följa .. (samtalsspråkets) växlande mod anstår .. föga en dom, som .. kommer att läsas långt efter det man glömt huru andra dagens pennor sprättat. De Geer VSkr. 1: 204 (1853, 1892). Magistern, min penna sprätter. SkrPedSSthm 6: 6 (1922).
e) med avs. på (eld)gnistor: komma att flyga omkring l. iväg (med ett smällande); i sht om brinnande ved; äv. abs. Hofvarna sprätte eld, och hästarna rusade fram som i sken. Heidenstam Karol. 1: 58 (1897). Då och då sprätter elden. En kvast av gnistor skjuter upp. Boberg Varg. 181 (1934). I kakelugnen brann barrveden friskt och sprätte gnistor ända ut på förmaksmattan. Östergren (1944).
f) [utgående från a l. möjl. från SPRÄTTA, v.3] (†) bildl.: sprida ut rykten l. berätta märkliga ting (om ngt). Ey heller (vill jag) gammal sägn om Babylon berätta, / Fast Grækerna ther om så stort och mycket sprätta. Spegel SalWijsh. 26 (1711).
2) (†) rensa (dun l. ull) från föroreningar med hjälp av ett spänt snöre som bringas att vibrera (äv. i förb. med prep.-uttr. vars huvudord betecknar snöret). (Ejder-)Dunet har uti sig en myckenhet af Mossa och Qwistar, från hwilka dät är swårt at rensa; här brukades et spändt Snöre af Segelgarn, wid pasz famns långt, med hwilket Dunen sprättades nästan som Hattemakarne sprätta sin Ull, hwarigenom den rena Dunen blef hängandes wid Strängen. Linné Gothl. 213 (1745).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. sprätta eld, stryka eld (med tändsticka); äv. liktydigt med: slå eld (med elddon). Usch, så skumt! hörde han Edit säga. Sprätt eld, är du snäll. — Jag har inga tännspetor. Moberg Sedebetyg 307 (1935). Sitt elddon hade han i gömman i tröjlommen, han tog det och sprätte eld. Dens. Rid 136 (1941). Han letade rätt på tännspetorna, sprätte eld och tände (ljusstumpen). Dens. Utvandr. 484 (1949).
4) i fråga om sprängning av stenblock o. d. med liten laddning; i den särsk. förb. SPRÄTTA SÖNDER o. ss. förled i ssgn SPRÄTT-HÅL.
5) i förb. med prep.-uttr. med ngt (dvs. kroppsdel l. ngt hållet i handen) l. med obj. betecknande kroppsdel.
a) i uttr. sprätta med ngt, röra ngt av o. an l. vifta l. stöta med ngt; äv. sprätta med ngt på ngt l. ngn, särsk.: utlösa fjäderkraften hos ngt o. låta det vidröra ngt resp. ngn; äv. dels i uttr. sprätta med pennan som en kråka, skriva illa o. därvid stänka omkring bläck (jfr 1 d), dels (jfr SPRÄTTA, v.3 I b) i uttr. sprätta med benen, gå (högfärdigt l. behagsjukt) med markerade o. studsande l. spända (samt svängande) benrörelser l. dyl. (äv. i uttr. gå och sprätta med benen). Gångarpilten gick på golfvet, han sprätter med sitt svärd. SvForns. 2: 158. När man sammanlägger en hög af fiskblåser, och spretter på en af them med en fieder, tå dalrar hela högen. Polhem Brev 24 (1710). (Greven) Går allena på Theatern up och ner, sprätter med benen. Gyllenborg Sprätth. 1 (1737). Lena gick och dinglade med parasollen, sprättade med den mot gatstenarna. Wahlenberg StorM 375 (1894). (Ekorren) sprätte med svansen hit och dit. Lewenhaupt Reddy 190 (1907). Alla människor hava en driven handstil. Men jag sprättar med pennan som en kråka. Lindqvist Herr. 238 (1917). Jag bad matrosen vid styret att semaforera ett tack och han svängde och sprätte med armar och ben. Lilius VildKrigMex. 130 (1925). (Den tjugosjuåriga hönan) lär under dödskampen ha sprättat med vingar och ben. FoFl. 1947, s. 39. Gå och sprätta med benen. SvHandordb. (1966).
b) (†) med obj. betecknande fot: låta fara hit o. dit l. slänga med l. skrapa med. En wanartigh man .. nickar medh ögonen, sprätter fötterna, tecknar medh fingren. LPetri SalOrdspr. 6: 13 (1561; Bib. 1917: skrapar med fötterna). Tu som här brokot gåår / Och fast på tin medgång ståår, / Sprätter foot och winkar hand, / Dristar på Härkomst och Stand. Wivallius Dikt. 113 (1641).
B.
6) om djur, i sht djur försett med klor l. klövar (l. om fot l. fötter l. ben hos sådant djur): med mer l. mindre snabba l. häftiga l. snärtiga rörelser krafsa l. sparka (så att jord l. annat flyger omkring); äv. dels om hin håle (föreställd vara klövförsedd), dels om person: mer l. mindre häftigt l. energiskt peta (i ngt så att det far l. flyger omkring); i sht förr äv. i uttr. sprätta på ngt, peta på ngt. (Genom) att gå och sprätta i höet med härfskaftet .. (vinnes) aldrig en jämn torkning. LAA 1813, s. 311; jfr 1 a slutet. Man (kunde) se in på gårdsplatsen, der .. en hönsfamilj .. gick och sprätte i halmen. Benedictsson Peng. 1 (1885). Då kom den lede själv, rev ock sprätte i kyrkogårdsmullen, så den rök omkring. Landsm. VIII. 3: 163 (1899). Ett vältande över (vagns-)häcken (som tjänar såsom slaktbänk), och fyra par dyngiga klövar sprätta fåfängt. Suneson GGrund. 77 (1926). Korna sprungo med sprättande klövar bort mot det lilla vattenhålet i diket för att dricka. HågkLivsintr. 13: 279 (1932).
C. fjädrande hoppa; spritta; flyga iväg l. omkring.
7) om person l. djur: fjädrande l. studsande hoppa l. skutta; sprattla; röra sig hastigt (o. ryckigt) l. (i särsk. förb.) rycka l. spritta; i p. pr. äv. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i utvidgad anv., om rörelse: som kännetecknas av hopp l. skutt o. d.). Spralla .. (dvs.) spretta eller sprasla. Spegel 474 (1712). Abborrens kilande efter de sprättande glina. Samzelius Björnsk. 135 (1921). I ett fjädrande studs tog jösse mark och med ett par sprättande språngsatser var han borta. Knöppel VitDöd. 215 (1922). Miniatyrgrodor hoppade och sprätte i våra spår precis som på en sagboksbild. Aronson Byar 141 (1937). Hon hade spanat ifrån trappan och sett de granna fiskarna sprätta. Dens. SångPolstj. 8 (1948). Ekorren sprätte i väg uppför trädstammen. SvHandordb. (1966). — särsk. (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om person, bildl.: lättrörlig l. nervös o. d. Det är intet åt Norden man finner de mästa Sangvinici men de mästa Colerici och dessa de äro orolige och sprättande försökande och Hypjande. CAEhrensvärd Brev 2: 71 (1795).
8) om ngt sakligt: (till följd av utlöst spännkraft l. med annan kort o. häftig l. kraftladdad initiering av rörelsen) snabbt fara l. flyga l. yra iväg l. omkring (l. i viss riktning); studsa; äv. dels (numera bl. mera tillf.): stänka, dels (se e) ungefär liktydigt med: gå av; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv. om ljuslåga o. d., liktydigt med: lysa med ostadigt sken, fladdra. (Boleslaus II av Polen) högg Biskopen medh sitt Swärd på Hufwudet, så at han signade nedh til Marken, och Hiernan sprätte på Wäggen. Schroderus Os. 2: 595 (1635). (Fixstjärnorna) sit Lius så hoopetaals utgiuta / At the een flechtande Eldzlåga från sig sputa, / Men si Planeterne som sittia något lägre / The spretta intet så men skjna mykket fägre. Spegel GW 166 (1685). (I växtriket) ser man den undersama Mirabilis, .. den sprättande Impatiens (dvs. balsamin, vars frökapsel vid beröring elastiskt springer upp), den smällande Hurra, den ringande Hernandia (osv.). VetAH 1740, s. 418; möjl. till 1. Sanden sprätte ända hit. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Han) kastade .. pennan ifrån sig, så att hon sprätte högt upp och blef liggande på andra sidan penntorkaren. Heidenstam Skog. 146 (1904). Här och där rutschade en liten väsande snölavin med en duns i backen och grangrenar sprätte i höjden. Knöppel VitDöd. 214 (1922). Bykkäppen spratt iväg över golvet. Ekman Springkäll. 11 (1976). särsk.
a) om (kokande l. forsande) vatten l. annan vätska: flyga upp droppvis l. i små kaskader; stänka (skum l. sönderpiskat vatten); jfr b. När man .. / .. på starkan Eld een Wattu Kittel setter, / Tå hoppar Watnet strax, frääs, skummar, pöser, spretter. Spegel GW 101 (1685). Två Källor nysz om rangen trätte: / Den ena flöt i sakta mak; / Den andra bullra, fradga, sprätte, / Och ut för bergen for med brak. Dalin Vitt. 3: 121 (c. 1745). En gräddtott spratt över kanten, långt ut på bron. Sjödin StHjärt. 8 (1911).
b) om bläck: stänka (om penna vid skrivning); äv. opers.; jfr a. Orden ”äkta man” (i ett anonymt brev) ä’ understrukna med raseri, så att det sprättat om pennan. Hedberg Sardou 116 (1866). Hon .. tog .. fram sin dagbok och nedskref deri med en vredens och föraktets energi, som kom bläcket att sprätta om pennan, följande reflexion (osv.). Lundquist Profil. 1: 31 (1884). Jonasson skriver så det sprättar bläck om honom långa vägar. Johansson Krutgubb. 46 (1938).
c) om gnista o. d.: fara omkring l. iväg. (Han) klämde till med släggan, så att gnistorna sprätte ända upp i talltoppen. Heidenstam Svensk. 1: 37 (1908). Därs. 2: 110 (1910).
d) (mindre br.) i uttr. sprätta ngn om öronen, om kulor: vina kring öronen på ngn. Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade oss om öronen. Bengts Vargt. 60 (1915).
e) i fråga om ngts bristande; i den särsk. förb. SPRÄTTA AV.
9) (numera föga br.) om takt i musik: spritta l. komma det att spritta (i benen). Takten af Polskan ringer i öronen, takten af Polskan sprätter i benen. Wadman Saml. 1: 36 (1818, 1830).
1) till 1: slå av (aska på cigarr o. d.). Georg sprätte av askspetsen på sin cigarr. Essén Brilj. 159 (1918).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 8 e: (i samband med fjädrande rörelse) gå l. brytas av. Kvistarna voro torra och sprutto av med en smäll. Boberg Varg. 151 (1934). De hårdtjälade fyrastockstallarna spratt av som rö, när de tog mark bland de vassa skären. Parling Motorsåg. 86 (1950). —
SPRÄTTA BORT10 4. särsk.
1) till 1, 6: gm att sprätta avlägsna (ngt) l. komma (ngt) att försvinna; krafsa bort (ngt); förr äv. bildl.: förspilla (ngt). Ey haar man noszin sådant spordt / At någon hafwer sprättat bort / Trij Kungerijken i en Dans. Olffson Christiern 18 (1644). (Då Pilatus utlämnade Jesu kropp till begravning, var han) den tuppen lik, som uti sopor ref, / Och sprätte pärlan bort, den han der warse blef. Kolmodin QvSp. 2: 392 (1750). Hvad dammet är för ett obehagligt ting .. Sprätter man bort’et från det ena stället, så fäster det sig på det andra. Hedberg Odåga 27 (1867). Lugnt sprätte han bort dem (dvs. myrorna) med nageln. Sjödin StHjärt. 13 (1911).
2) till 7. De små (ren)-tjurarna liksom sprätta bort för honom (dvs. en femårig rentjur), när han kommer. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 25 (c. 1830). —
SPRÄTTA FRAM10 4. särsk. till 7. En pigg talgoxe .. sprätte fram ur de oviga sparfvarnas gatgråa myller. Öberg Makt. 1: 160 (1906). —
SPRÄTTA IFRÅN10 04.
1) till 1; i sht förr särsk., refl., i uttr. sprätta ngt ifrån sig, häftigt ge ifrån sig l. spruta ut ngt. Particlarne af den saften som .. (bladlössen) spruta eller sprätta ifrån sig, fara härs och twärs. Fischerström 2: 72 (1780).
1) till 1, särsk. 1 a. Den som är försigtig, försummar icke, at om hösten sprätta den fallna gödseln omkring på betes- och ängsmark. Brauner Åker 148 (1752).
2) till 8, särsk. 8 b. Bläcket sprätter omkring på papperet. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hårda och spröda material vid svarvning .. ge korta spånor, som sprätta omkring runt skäret. TT 1944, s. 537. —
SPRÄTTA OPP, se sprätta upp. —
SPRÄTTA STA(D)10 4. (numera ngt ålderdomligt) till 7: sprätta iväg. Den (dvs. en av de män som den granntyckta ungmön ratar) sprätter stadh som een Båck, een annar giänglar på styltor. Ståhle VersVasat. 325 (i handl. fr. 1669). —
SPRÄTTA SÖNDER10 40. (i fackspr.) till 4: spränga sönder (stenblock o. d.) med små laddningar. Lasse (satt) på ett stenblock, som skulle sprättas sönder. Han höll borren, medan Blekingen släggade. Koch Arb. 40 (1912). —
SPRÄTTA TILL10 4.
1) till 7: rycka l. spritta till. (Antiloperna) stanna orörliga och betrakta oss, men när vi nalkas, sprätta de till som om en stålfjäder satte dem i gång. Hedin Transhim. 1: 138 (1909).
2) till 8: fara i väg l. (till följd av elasticitet) fara upp (efter tryck). Marssolen stack på, så att där snön låg alltför tungt på de bågböjda ungträden, rann den plötsligt af, medan de befriade träden sprätte till och sträfvade att resa sig. Jäg. 1897, 2: 161. —
SPRÄTTA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 8: fara tillbaka (till följd av elasticitet). VäxtLiv. 4: 323 (1938). —
1) till 1. Sprätta upp i luften. Nordforss (1805); möjl. icke särsk. förb. Weste (1807). Rikochetterna surra mot den hårdfrusna marken och snömoln sprättas upp av pipande kulor. Knöppel Barb. 105 (1916). särsk. (numera i sht i Finl.) till 1 c, med avs. på vätska: komma att stänka upp. Kulan for långt ut i ån. Jag såg tydligt, hur hon sprätte upp vattnet. Bondeson Glimm. 113 (1892).
2) till 7: röra sig uppåt i ett hastigt ryck; fara upp l. spritta upp (av förskräckelse). (Lat.) intremisco. (Sv.) sprätter op af förskräckelse. Juslenius 416 (1745). (Infusions-)djuren lågo förtöjde med små strängar (vid mögel i en lösning) .. med en otrolig hastighet sprätte (de) opp åt mögelbiten tvifvels utan genom sine trådars indragning. CAEhrensvärd Brev 2: 46 (1795); möjl. icke särsk. förb.
3) till 8 a: fara upp l. stänka upp. Fröding ESkr. 2: 83 (1892). Kastade en sten, så att vattnet sprätte upp i ansiktet på pojken. Östergren (1944); möjl. icke särsk. förb. —
1) till 1, särsk. 1 a (slutet). Om gräset ligger så tiockt uti slagen, at hwarken wäder eller sol kan spela fritt igenom, så låter man härfwen strax följa på lijan, at sprätta det ut. Serenius EngÅkerm. 51 (1727). När Creatur fått trollskott, skal man göra små kulor af 9 slags trä och skjuta på dem, med en klafwa de sättjas i och sprättas ut. SkrGAAkad. 15: 139 (1758).
3) till 7: skutta l. fara ut. (Hunden) kom att sätta näsan i den buske, som haren för denna gång utvalt till sängkammare. Huj, så jösse sprätte ut som utslungad af stålfjädrar och gaf sig i väg. Knöppel SvRidd. 177 (1912).
4) till 8, särsk. 8 c. Just då sprätte ett glöd ut igen (från brasan). Gustaf-Janson GodVänn. 37 (1955).
1) (i sht ss. leksak för barn använd) pilbåge; äv. om pilbössa (förr möjl. äv. om armborst); i fråga om nutida förh. företrädesvis i a. SkrGAAkad. 15: 157 (1763). Dalin (1854; med hänv. till armbost). Schröder MinnSkog. 3 (1888; om pilbössa). S. k. sprättbågar af lättare konstruktion, med träbågar eller veka järnbågar, afsedda för jakt på mindre djur, spändes med armkraft. Keyland NordMJakt. 25 (1911). Far förfärdigade en sprättbåge åt mig. Gripenberg Aho Minns 76 (1921). särsk.
a) i jämförelser. Han är krokryggig som en sprätboge. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). Kördrängarna .. tar i så skaften (på högafflarna) står som sprättbågar när de vräker in bördorna. Wassing Dödgr. 40 (1958).
b) (†) i bild, med anslutning till sprätt, sbst.2, om sprättig man. Arthur, din förtrollande kusin, denna sprättbåge enkom lämpad för Amors pilar. Bäckström DramStud. 139 (1870).
2) ss. beteckning för bågform (se d. o. 2), i sådana uttr. som stå (böjd) i sprättbåge, stå l. vara bågformigt böjd, böja ngt i en sprättbåge, böja ngt i bågform, gå i krumelurer och sprättbågar, om sak: kännetecknas av snirklade o. bågformigt svängda former. Kroppen .. böjes (vid strykninförgiftning) bakåt, så att ryggen står i sprättbåge. NF 5: 678 (1882). De här nymodiga möblerna, som gå i krumelurer och sprättbågar. Fröding Eftersk. 2: 5 (1887, 1910). Wilhelm BerByn. 125 (1929: i en .. sprättbåge). Huset var så litet, att han inte kunde stå rak i det. Han måste stå böjd i sprättbåge. Lo-Johansson Stat. 2: 84 (1937).
-DUN. [de ulliga fruktfjunen far lätt omkring för vinden] (numera föga br.) bot. växten Eriophorum latifolium Hoppe, gräsull. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 678 (1901). MosskT 1903, s. 439. —
(1 c) -GLAS. (†) glaskärl som är så anordnat att man kan stänka vätska ur det; jfr sprut-glas. Möller PincBot. 12 (1755). —
(4) -HÅL. (i fackspr.) litet borrhål (avsett för laddning vid sprängning); jfr sprätt, sbst.6 3. TT 1955, s. 71. —
(7) -KUSE. [då skalbaggen läggs på rygg fungerar ett utskott på frambröstet som en fjäder som slungar den upp i luften (så att den kommer ned på fötterna)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skalbagge av familjen Elateridæ, knäppare; jfr -skorv. 2NF 14: 434 (1910; från Norrl.). —
(7) -MASURKA. (i Finl.) pardans kännetecknad av sparksteg o. masurkasteg, sparkdans. Budk(Brage) 1929, 2: 110. 45Folkdanser 1: 17 (1949). —
-SNARA. (sprätt- 1902 osv. sprätte- 1929) [möjl. äv. att hänföra till sprätt, sbst.6] (förr) snara fäst vid nedböjt träd (l. vid en över lämpligt underlag lagd stång) som vid vidrörande sprätte upp, så att snaran drogs åt kring bytet, vippsnara. Ymer 1902, s. 402. Keyland NordMJakt. 12 (1911). —
(6) -ÄGG. (i vissa kretsar, vard.) ägg av höns som hålls (eg.: får gå o. sprätta) i hönsgård (motsatt: ägg av burhöns). GbgP 27/11 1980, s. 21.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPRÄTTE-SNARA, se A.
SPRÄTTIG, adj.2 (numera bl. tillf.) särsk.
2) (mera tillf.) till 5 a, 8, om handstil: (spretig o.) slängig l. dyl. Dess’ sprättiga flickstil fyllde alltid flera ark. Krusenstjerna Fatt. 3: 52 (1937).
Spalt S 10349 band 29, 1985