| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STYGGER styg4er, förr äv. STYGG, om person m.//(ig.), om djur m. l. r.; best. styggen (Columbus BiblW A 3 b (1674) osv.) l. (mera tillf.) styggern (Cannelin (1912) osv.); pl. (numera bl. tillf.) styggar (LoW (1911)).
1) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) motsv. STYGG, adj. 1, 6, om ngn l. ngt som för sinnesorganen är mer l. mindre starkt obehaglig(t) l. frånstötande l. motbjudande o. d., stygging (se d. o. 1), fuling (se d. o. 2), otäcking o. d. Thet hende sig then tijdh konungen satt till bords att denne styggen (dvs. en led jätte) steg åth salsdören. Reenhielm ThViik. 5 (1680; isl.: raumr); möjl. till STYGGE 2. Twij! ware dig din leda stygger, din lushunder, drag för alla de påcker. Lagerström Molière Gir. 55 (1731). Se små prinsarne på (kamel)ryggen! / En rider främst och styr den fula styggen. Leopold 2: 266 (1795, 1815). Jag kör — helt simpelt — öfver styggen (dvs. skorpionen). LBÄ 4: 18 (1797). Ba, ma, låt / lagom, lilla styggen, / jag vill vända ryggen / åt ditt pip och låt. Fröding NyttGam. 78 (1897).
2) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) motsv. STYGG, adj. 3: mer l. mindre abstrakt, (mycket) obehaglig l. (ytterst) otrevlig l. skrämmande företeelse o. d. Du vet, att engång i ditt lif / Så hinner dig tiden, den styggen, / Och krokig och knotig blir ryggen / Och näsan så tunn som en knif. Hultin VSkr. 12 (c. 1865).
3) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) motsv. STYGG, adj. 4, i fråga om religiösa l. moraliska förh., starkt fördömande, dels: ogudaktig l. syndig l. orättfärdig, dels: lastbar l. motbjudande, dels: skamlig l. skändlig, dels: dålig l. usel l. ond man; jfr STYGGING 2. Sylvius Mornay 401 (1674). Ock Qwinnan lätt at troo, som däd (dvs. Guds påbud) den Styggen (dvs. ormen) tydde, / Toog sig däd oråd för, at hon Gudz Råd eij lydde. Columbus BiblW A 3 b (1674); jfr slutet. Emedlertid lät min ovärdiga man mig fela alt; men jag älskade den styggen och trodde ej ondskan skulle gå så långt, som jag sedermera uptäckt. Chenon Heywood 2: 67 (1773). (Sv.) stygger .. (t.) Schelm. Klint (1906). Fjelner Typ. 41 (1921). — särsk. (numera nästan bl. skämts. l. förbleknat) i sg. best., om djävulen; jfr FULING 1, STYGG, adj. 1 e. Runius (SVS) 2: 24 (1699). Om man nån gång skulle vilja skratta, så ser man ju ut som styggen! Lo-Johansson Stat. 1: 56 (1936); möjl. till STYGGE 3.
4) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) motsv. STYGG, adj. 6 (o. 7): hotfull l. aggressiv l. ondskefull l. illvillig man, stygging (se d. o. 1); äv. om djur. Rände inte .. (haren) och dansade och svansade (hos vargen i gropen), för att ställa sig in hos styggen! Wigström Folkd. 2: 171 (1881); möjl. till STYGGE 2.
5) (numera bl. vard.) motsv. STYGG, adj. 7; särsk. motsv. STYGG, adj. 7 slutet, skämts. l. förbleknat l. smeksamt, om odygdig l. okynnig (ung) man l. pojke, skälm, skojare, rackare, stygging (se d. o. 3). Eldh Myrth. 68 (1725). Kom ihug min Syster, när den styggen härma Prästen. SedolärMercur. 3: nr 16, s. 8 (1731). Bakar man och brygger, / Så stjäl du alltid jästen bort, du stygger. Hagberg Shaksp. 1: 20 (1847). Men vill Amor, den styggen, / nog spelar han der mången illistig fint. Scholander 2: 248 (1880). SvOrdb. (1986).
Spalt S 13418 band 31, 1993