| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÖTTA stöt3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rudbeck Atl. 1: 680 (1679) osv.) ((†) -ar, äv. att hänföra till sg. stött, Röding SD 91 (1798); -er, äv. att hänföra till sg. stött, ArkliR 1565, avd. 23, Johnson Slutsp. 68 (1937)); förr äv. STÖTT, sbst.4, r. l. f.; best. -en; pl. -ar l. -er (se ovan).
1) (i sht snedställt) långsmalt trä (stör l. påle l. bjälke o. d.); äv. om (i sht vertikalt ställt) sådant trä osv. som (samman med flera sådana) uppbär ngt l. vid vilket ngt är förankrat l. som förbinder l. sammanhåller olika delar; sträva (se STRÄVA, sbst.); stöd (se STÖD, sbst.1 2); äv. om liknande föremål av t. ex. metall med stöttande funktion; äv. [jfr eng. stent] om inopererad tub l. dyl. avsedd att hålla blodkärl öppet, stent; jfr STYTSA, sbst.; i ssgn DRILL-STÖTTA äv. om bock (se BOCK, sbst.1 II). Man fick sätta stöttor kring uthuset för att det skulle stå. Columbus Ordesk. 99 (1678; uppl. 1963). Olof har .. med svaga stötter uprest .. (grinden) i dag, men ramlar snart neder. EtnolKällskr. 2: 201 (1824). TT 1874, s. 255 (av järn). Över- och undervingen (på ett flygplan) äro förbundna dels med stöttor av trä eller stålrör, dels med stag. FlygHb. 11 (1921). (Frukt)trädens grenar voro stöttade för att inte brytas under de väldiga bördorna, och även stöttorna bågnade under tyngden. MestAEngström 227 (1941). Störparen och stöttorna (till gärdsgården) är ofta samma trädslag. Aspenström Bäck. 55 (1958). GbgP 16⁄9 1990, Söndag s. 2 (om stent). — jfr BETINGS-, DÄCKS-, GRUV-, HÄCK-, HÖRN-, MÄRS-, PORT-, RELINGS-, RUMS-, RÄCK-, SIDO-, SKRÅ-, SLÄD-, SNED-, SPEL-, TAK-, TRÄ-STÖTTA m. fl. — särsk. i ordspr. Inga stöttor under nya hus (dvs. barn ska inte sitta med armbågarna på bordet och stödja huvudet med händerna). Granlund Ordspr. (c. 1880). Han har sju sinnen på en stötta (dvs. han vet inte vad han vill). Därs.
2) (†) i uttr. Herkules stöttor, om Herkules stoder (se STOD, sbst.3 c slutet). Rudbeck Atl. 1: 680 (1679).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om person som stödjer l. hjälper ngn l. ngt, särsk. [efter nor. samfunnets støtter (Ibsen Samfundets støtter (1877; namn på skådespel))] i uttr. samfundets (l. samhällets) stöttor, om ledande personer l. samhällsinstitutioner med bibegrepp av att dessa bär upp samhället. En Man är Hustruns stöd, ok Hustrun Mannens stytta / I moot- ok medgång mäd. Lucidor (SVS) 81 (1668). När thenna dygden med rättvisan får sig para, / Hvad fastar’ stötter kan väl för ett rike vara? URudenschöld Vitt. 365 (1727). Så fort vi hunnit kläda om oss, var det att bege sig till en bankett, som samhällets stöttor, åtföljda af sina hustrur och döttrar, höllo för oss. Lindqvist Stud. 88 (1906). Till sist fann (han) sina egna arbetsresultat infogade som stöttor i ett arbete av betydligt större mått, än han själv kunde prestera. SvD(A) 1931, nr 6, s. 9. DN 23⁄11 1987, s. 7. — jfr SAMHÄLLS-STÖTTA. — särsk. [efter fvn. stuðill] (†) (om förh. i fornvästnordisk poesi) om vart o. ett av två allittererande ljud (l. ljudförbindelser) i första versen av ett allittererande verspar. Strömborg SvSprSkol. 100 (1857).
4) (i skildring av ä. förh., numera föga br.) murbräcka (se d. o. 1) bestående av kort träbjälke. KrigVAT 1847, s. 84.
-JÄRN. järn (se d. o. 5) utgörande stötta. Det ena stöttjernet (på vagnen) var afgånget til 3⁄4 och det andra krökt. Berzelius (o. Palmstedt) Brevväxl. 1: 180 (1820). —
-KNÄ. (numera föga br.) knä (se d. o. II 4 a slutet) ss. stöd för en däcksbalk mellan olika förband i träfartygs skrov. Ström Skogsh. 167 (1830).
Spalt S 14312 band 32, 1997