| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TYNA ty3na2, v.2 -ade, förr äv. -er, -te, -t; förr äv. TYNAS, v. dep. -ades l. -des. (pr. sg. -ar Lucidor (SVS) 417 (1674; uppl. 1997) osv.; -er Stiernhielm Herc. 527 (1658, 1668), Broman Glys. 3: 559 (c. 1740). — pr. sg. dep. -as Schroderus Dict. 268 (c. 1635), Bergklint Vitt. 61 (1837). -es Schroderus Comenius 967 (1639), Roman Holbg 144 (1746). — ipf. -ade Sahlstedt (1757) osv.; -de Kolmodin QvSp. 1: 349 (1732), Nordberg C12 1: 542 (1740); -te Lidner (SVS) 1: 191 (1780), Phosph. 1811, s. 222 (: förtynte). — sup. -at Nordenflycht (SVS) 2: 244 (1746) osv.; -t VDAkt. 1692, nr 146 (: förtÿhnt)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Wallin (SVS) 1: 187 (1805)).
(långsamt o.) gradvis l. successivt avta l. minska o. d.; förr äv. ss. dep. — jfr AV-, BORT-, FÖR-, HÄN-TYNA.
a) om person (l. djur) l. växt l. kroppsdel l. sinne l. själsliv o. d.: förlora i (livs)kraft l. vitalitet o. d., bli kraftlös, försvagas, tvina, förtvinas; äv. övergående i bet.: förgås; förr äv. ss. dep. Örone döfna sin koos, och hörslen hon tapar, och tyner. Stiernhielm Herc. 527 (1658, 1668). Döden tog snart den lysande Achilles, / Oberömd Titon tynades af ålder. JGOxenstierna 1: 186 (1805). Mannen (dvs. Caesar), som med lemmar tynande af utsväfningar, sjukdom och vakor gick barhufvad i solbadd och slagregn framför sina legioner. Rydberg RomD 4 (1876). Både trälar och djur begynte att magra och tyna. Heidenstam Svensk. 1: 112 (1908). Utan fortsatt verksamhet och arbete, utan ständig kamp med svårigheter, som skola öfvervinnas, stannar den andliga utvecklingen. Själslifvet tynar. 2NF 33: 598 (1922). Marken var full av gulnade löv, endast här och där några tynande blommor. Lagergren Minn. 4: 223 (1925).
b) om ngt sakligt: förlora i kraft l. styrka l. omfattning l. kvalitet o. d.; avta; förr äv. ss. dep. Wennæsius Klingd. 51 (c. 1670; ss. dep.). Aprilis kom med solskens dagar så wacker, at sniön begynte mycket tyna och aftaga. Broman Glys. 1: 438 (1732). Också den vackraste dags sol måste gå ned. Ville ni skymfa des tynande glans? Thorild (SVS) 3: 83 (1791). Alla yrken tyna och nära ej längre arbetarne. Hedin Ludv14Tid. 72 (1895). Han ansåg sig nu, då brefväxlingen (med fästmön) tynat och befann sig döende, som lös och ledig. Strindberg Fagerv. 193 (1902). När arbetet på Barnängen tynade allt mer hade hon blivit cigarrmakerska. Fogelström DrömStad 83 (1960). — särsk.
α) (numera mindre br.) om (stearin- l. vax)ljus l. lampa l. eld l. brasa l. gnista o. d.: slockna l. brinna ut o. d.; äv. oeg. l. bildl., särsk. om livslåga; förr äv. ss. dep. Tryter här af Dygdenes olio; / Släckt blifwer Adels-glantz; / och Lampan hon tynes i mörker. Stiernhielm Herc. 487 (1658, 1668). Emedlertid tynade krigslågan emellan Sverige och Ryssland, ty Czaren sjelf var ledsen vid sitt företag. Franzén Minnest. 2: 143 (1823). Medan i stilla bestyr barnsköterskan ställde en rubbad / Stol på sin plats, eller skötte den långsamt tynande brasan. Runeberg (SVS) 3: 238 (1841). Det (är) tydligt, att hos de bolag som lågo inför sågverksdöden man sökte upprätthålla den tynande livslågan med alla till buds stående medel, varför en stor del av de mest exploaterade skogarna äro i bolagsägo. Ymer 1950, s. 101.
β) (numera föga br.) om röst l. stämma l. ton l. sång l. samtal o. d.: tystna l. mista sin klang o. d. Lusten, leken, sången, trallet tyner och aftar, / Knut körer Julen ut och knyter knuten för glädjen. Broman HelsB 279 (1705). Ansiktet var aftärdt .. blicken matt, rösten tynande. Ramsay Barnaår 4: 76 (1905). Då han .. stod där ute i korridorens slut fick han höra den nu tynande och liksom i tårar upplösta sången. Krusenstjerna Pahlen 7: 448 (1935). Hedningarnas samspråk tynade när vi klev in över gårdsvallen. Lindström Österhus 308 (1952).
γ) (numera föga br.) om vind l. storm o. d.: mojna l. stillna o. d. En tynad flägt i rädda löfven susar. Atterbom SDikt. 1: 152 (1807, 1837). Vinden tynar och tiger, / men dyningen stiger och stiger. Melin Dikt. 2: 183 (1904).
δ) (†) om kraft(er) o. d.: avta l. försvagas l. uttömmas o. d.; förr äv. ss. dep. När efter vapnens mångåriga dån, / Våldskraften, kämpande, svigtar och tynas, / Då skall han skänkas dig, hjeltarnas Son. Leopold (SVS) I. 2. 1: 420 (1799). Så tillhör det oss, att vara barmhärtige medan vi något förmå, att vi må njuta nåd då våra egna krafter tyna. Almqvist Arb. 6 (1839).
c) i p. pr., i sådana uttr. som föra en tynande tillvaro, äv. föra l. leva ett tynande liv, dels: nätt o. jämnt vara vid liv, dels: leva ett innehållslöst l. inaktivt liv; i sht oeg. l. bildl. Återupplifvad efter 1772 års revolution, lefde .. (Vitterhetsakademien) ett tynande lif med alla de stora namnen i sin matrikel. Wieselgren SvSkL 4: 710 (1848). I nyare tider har Skara alltid fört ett tynande lif. Höjer Sv. 2: 1441 (1881). Ätten framsläpade ett tynande lif. Strindberg NRik. 146 (1882). Ett utpräglat hantverk har träskomakeriet alltid varit, och som sådant håller det nu på att gå i graven, efter att i nära ett halvt sekel ha fört en tynande tillvaro. Kulturen 1950, s. 94.
TYNA BORT10 4, förr äv. TYNAS BORT. tyna (o. förgås l. dö); särsk. om ngt levande; jfr bort-tyna 1. (Sv.) Tynas bort .. (t.) Vergehen. Schroderus Dict. 268 (c. 1635). Tyna växter, som en person särskilt omhuldar, bort, bådar det dödsfall, till exempel om ens myrten i större mängd fäller blad. Hagberg DödGäst. 41 (1937). Han tynade bort som lågan blånar och krymper och slutligen slocknar i en fotogenlampa, när bränslet tar slut. Sund LanthSon 390 (1997). —
TYNA UT, äv. TYNAS UT. (†) tyna (bort); i sht om ljus l. fackla o. d.: slockna l. brinna ut o. d. All macht och starckheet skal medh tijden tijnas uth. Westhius Vitt. 19 (1677). När de lius, blosz eller facklor som man med sig hafwer (i en grotta) .. tyna vth och slockna. UHiärne 2Anl. 252 (1706). Ej lampans lif, / Som tynar ut / Och röker än, / Sen anden, elden lemnat den! Topelius NBlad 189 (1835, 1870). —
Spalt T 3460 band 35, 2009