Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄNGSLE, äv. ÄNGSE, adj. oböjl.
Ordformer
(engsle 1561. ängsle (-ss-, -sz-) 1526–1671. ängse 1614–1639)
Etymologi
[sannol. (försvagad) talspråksform av ÄNGSLIG, under påverkan av ÄNGSLE, sbst.; jfr motsv. mönster hos fängslig : fängsle (se FÄNGSLIG 2 anm.); formen ängse har sannol. uppkommit gm anslutning till andra adj. på -se (ss. GRAMSE, GÄNGSE m. fl.) o. under påverkan av ÅNGSE]
(†) ängslig l. orolig l. bekymrad (jfr ÅNGSE); ngn gg äv. med inbegrepp av bet.: trängd l. tryckt. Wår mwn haffuer öpnat sigh till idher, wårt hierta haffuer vthwidgat sigh, j ären icke ängsle vthi oss, vthan j ängslens vthi idhor eghen hierta. 2Kor. 6: 12 (NT 1526; Bib. 1999: Ni har det inte trångt hos mig, det är i ert eget bröst som det är trångt). Adt honn .. befruchte mykidt adt Edher Nådhe warder tage en annen wegh hen, ther vm hon ähr nogh engsle. HH XXXIII. 1: 156 (1561). Så haffve vij .. sielffve varitt ängse att E. M:tts vilie, befalning och förordning, vij icke så just skulle haffve koned efterfölgdtt, som vij gärna ville. AOxenstierna 2: 218 (1614). Widekindi KrijgH 254 (1671).

 

Spalt Ä 287 band 39, 2023

Webbansvarig