Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅNGSE, adj. oböjl., l. ÅNGSEN, adj. ångset, ångsna.
Ordformer
(ångse (-z-) 1526–1792. ångsen 1651–1893. ånxe 1526)
Etymologi
[sv. dial. angse, ångsen; till stammen i ÅNGER, sbst., o. ÅNGRA; med avseende på bildningssättet jfr GRAMSE resp. HARMSEN m. fl. — Jfr BÅNGSE, adj.1, 2]
(†) ängslig l. orolig l. bekymrad; äv.: bedrövad l. sorgsen. OPetri 1: 117 (1526). Tå nu Joseph kom om morghonen in til them, och sågh them ångse, frågadhe han them och sadhe, Hwj äre j så ångse j dagh? 1Mos. 40: 6 (Bib. 1541). (Befallningsmannen) blef .. så ångse och bång, at han öfwergaf befästningen. Tegel E14 281 (1612). Min kiäre bror kan aldrigh troo huru ångsen iagh bleff när iagh förnam Greffue Linnardts död. Ekeblad BrClEkeblad 32 (1651). Lundell (1893).

 

Spalt Å 174 band 38, 2021

Webbansvarig