| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖM öm4, adj., ömme, ömma; ömmare ((†) superl. ömst Brobergen 221 (1706, 1708: ömstestället), HLittSt. 1: 314 (1822); ömest Runius (SVS) 3: 97 (1709), Runius (SVS) 1: 93 (1712)). adv. -T.
A. i fråga om fysisk smärta l. ömtålighet vid yttre påverkan (o. i bildl. anv. som ansluter sig härtill).
1) om kropp l. kroppsdel: som (till följd av skadlig påverkan l. sjukdom o. d.) gör ont (vid beröring l. tryck l. rörelse o. d.); äv. med huvudord betecknande person (l. djur): som har ont l. känner ömhet (i kroppen) (särsk. i förb. med prep.-bestämning inledd av om l. i l. på angivande var smärtan är lokaliserad); numera i sht i fråga om lindrigare smärta; äv. i bildl. anv. (se slutet). Ömma muskler och leder. Öm på sidan av foten. Hwilke(n) menniskia som swra wijndruffuor äter, honom skola hans tender öma warda. Jer. 31: 30 (Bib. 1541; Bib. 1999: den som äter surkart får själv ont i tänderna). Hans lekamen (är) så ömer och lamer, som han wore aller sönderslagen. LPetri Dryck. D 1 b (1557). (Han var) så ömer om sin krop at han icke sielf kunne sine kleder af eller på taga kunne. GävleDomb. 107 (1634). Efter .. (ett) slagh i ryggen sadhe hon sigh hafwa warit ömm een lång tijdh. BtFinlH 2: 278 (1666). Deras fötter woro af den långa resan mycket ömme och såre. Lagerström Bunyan 1: 165 (1727). Mina armar var ömma efter injektioner och blodprov. Martinson BakSvenskv. 52 (1944). (Stavhopparen) kände sig öm i den högra baksidan av låret när han började värma upp men det var inget som hindrade honom från att börja hoppa. GbgP 10/2 2021, s. 41. — särsk. mer l. mindre bildl., i fråga om psykisk smärta l. inre lidande; äv. i sådana uttr. som (trampa på) en öm tå, (komma åt) en känslig punkt hos ngn (jfr 2 slutet β); jfr 3. Brask Pufendorf Hist. 129 (1680). Vtaf alt hwad man i werlden lider, / Är ingen ting så ömt, och så förgiftigt swider, / Som thet man lida måst’ vtaf sin bästa wän. Kolmodin QvSp. 1: 611 (1732). Jag har vidrört det djupaste, det ömaste såret som fräter Nationer och individer. 2SAH 10: 297 (1822). Tydligen trampade vi på en riktigt öm tå, att döma av Skolverkets reaktion på vår ledare. NVärmlT 18/10 2010, s. 22.
2) om kropp l. kroppsdel: som har egenskapen att lätt göra ont (vid fysisk påfrestning), ömtålig; känslig (se d. o. 3); i sht förr äv. med huvudord betecknande person: som lätt får ont osv. (förr särsk. i uttr. vara öm uppå sig (jfr 4)); äv. (i sht om ngt sakligt): som lätt tar skada l. går sönder (av yttre påverkan); äv. i bildl. anv. (se slutet); jfr SKÖR, adj. 1, 2. (En födande kvinna) Hwilken ropar och låter illa, icke therföre, at hon så öffuermåtton blödugh och ööm är vppå sigh, vthan hennes werck och swede är så stoor, at hon intet annat kan åthaffuas än ropa och klagha sigh. LPetri 2Post. 54 a (1555). I gemeen är här til at märckia, at såsom Inelfwerne igenom långsamt drickande äro något öme och klen, altså hafwa medicamenterne desto större Wärckan. UHiärne Underr. 51 (1702). Att så ömma saker, isynnerhet (insamlade) insekter och glasflaskor, skulle under rullandet på stengator taga en för mig oersättlig skada. Bladh o. Hornstedt 173 (1785). Kölden kan försvaga / Hans af ålder öma person. Envallsson Förm. 52 (1799). Är kappsäcken så öm, att icke en gång en så lätt kropp, som du, får sitta på den? Almqvist Går an 63 (1839). Hermans studentmössa var inte så fräsch längre. Den hade varit i ur och skur och fodret visade sig ömt för regn. Nilsson TreTerm. 41 (1943). I dag tror jag minsann att förflyttningen (av växter till balkongen) ska ske. Om det blir tio grader kallt så stryker mina ömma växter med, men då får jag ta den smällen. Barometern 30/3 2019, s. 18. — jfr FROST-, KÄNSEL-, KÖLD-, TRYCK-ÖM m. fl. — särsk. i vissa bildl. uttr.; särsk.
α) om hud l. skinn o. d.; särsk. i sådana uttr. som vara öm om (förr äv. på) huden l. skinnet, numera särsk. i fråga om att (alltför) lätt bli sårad l. känslomässigt påverkad o. d.; jfr 5. Haffuer tå Gudz Son lidhit dödhen för wåra skul, wore thz een stoor odygd och otacksamheet, hwar wij wille wara så kräselighe och öme på hudenne, at wij för hans skul alzintet lijda wille. LPetri 3Post. 105 b (1555). Tu west wäl, at hon tål intet mycket. Hennes öma öron tåla intet dunder; Mycket mindre ditt tal. Scherping Cober 2: 372 (1737). De store nu för tiden äro ömma om skinnet och rädda för piskan i Pipers hand. Crusenstolpe Tess. 2: 215 (1847). Den öppna världen (var) för brutal för hans ömma hud. DN(A) 2/11 1952, s. 4.
β) i uttr. som anger att ngn kommer åt en känslig l. svag sida l. del hos ngn l. ngt, särsk. (sätta fingret på) en öm punkt (jfr PUNKT 8 b (slutet)), förr äv. (delvis äv. med anslutning till 1 slutet) ta ngn l. ngt på l. (vid)röra det ömma(ste) o. d. (jfr RÖRA, v.2 I 7 e α β’), särsk. i fråga om att försöka övertyga l. påverka ngn gm att rikta in sig på dennas (innersta o.) känsligaste l. mest sårbara del. Gudh .. togh på honom ther han ömast war. PErici Musæus 2: 312 a (1582). Ack! Han mig på det ömma tar. / Jag tror han känner ren mitt svaga. Lannerstierna Äfv. 18 (1790). (Att beskylla honom för svaghet) war att röra wid hans ömma sida. Fryxell Ber. 3: 68 (1828). Man fattar .. (högfärdens) fördomar i kragen. Sålunda tagen på det ömma, börjar högfärden att slå ifrån sig. Snällp. 5/6 1848, s. 4. Grefven hade .. med klok beräkning förstått att vidröra hans ömmaste sida. Topelius Vint. I. 1: 250 (1859, 1880). Detta uttalande är särdeles intressant, ty .. det .. sätter .. i själva verket fingret på den ömma punkten. VFl. 1933, s. 17. Frånvaron av kvinnor har länge varit en öm punkt för hela (krog)branschen – och kanske i synnerhet för Årets kock. SvD 9/12 2020, Näringsliv s. 7.
B. i fråga om inre smärta l. känslighet (jfr 1 slutet, 2 slutet α, β) l. omsorgsfullhet o. d.
3) (†) om erfarenhet l. upplevelse o. d. (särsk. saknad l. förlust): som orsakar smärta (se SMÄRTA, sbst. 2) l. lidande, plågsam; sorglig; särsk. i sådana uttr. som det är ömt att osv.; ibland utan klar avgränsning från 1 slutet; jfr 6 f. Det är ömt, at mista så en wän. Skjöldebrand Cleop. 26 (1749). Det ömaste sorgespel. Schönberg Bref 1: 133 (1777). En syn, för öm at härda ut. GFGyllenborg Bält. 121 (1785). (Glädjen) förmörkades genom en öm förlust, som drabbade honom kort före hans promovering. Hans broder och lärare .. bortryktes plötsligen i en farsot. Nyblæus Forskn. 2: 205 (1881). Brev fulla av öm saknad. SvD(A) 9/10 1936, s. 16.
4) om person, i fråga om känslomässig påverkan l. grad av tålighet mot psykisk påfrestning o. d.: känslig (se d. o. 4) l. ömtålig (se d. o. 3) l. vek (se d. o. 3); äv. om hjärta l. själ o. d. (se slutet); förr särsk. i uttr. vara öm om l. på sig (jfr 2); utom i slutet o. ss. förled i ssgr numera bl. ngn gg, med anslutning till 6, i fråga om medkänsla för andra. Ther förarghelse är, ther är heluetet medh, Hwar j tå wilien vndwijka sådana farligheet, få j icke wara så öme på ider. LPetri 3Post. 129 b (1555). The Göthiske quinfolken, hafwa och icke heller warridt så öme om sigh, och blödhiärtedhe. Skytte Or. B 8 a (1604). Folcket är mycket ömt, och tol intet, här måste orden wägas på guldwikt. VDAkt. 1737, nr 248. Blödig kan man vara vid egna olyckor; men öm endast vid andras. Lidbeck Anm. 311 (1798). (Sången) framlockade tårar hos den tidens ömma kvinnor. Nyblom Minn. 2–3: 122 (1904). — jfr KÄNSLO-ÖM. — särsk. med huvudord betecknande hjärta (jfr 6 a) l. själ l. sinne l. samvete o. d. (äv. personifierat). KOF II. 2: 70 (c. 1655). Samwetet är .. et ömt ting. Borg Luther 1: 307 (1753). Det fordras icke ens en högre grad af ömt hierta .. för at röras, då en Thorkel Knutsson, fäderneslandets Fader och uplyste Styresman, .. under bilan slutar sin ärofulla lefnad. Schönberg Bref 1: 133 (1777). Må wi alfwarligt bemöda osz, att göra den yttre Gudstjensten uppbygglig och rörande, och från densamma afskilja allt, som stör andakten, som hos ömma sinnen wäcker ledsnad och bekymmer. Hagberg Pred. 4: 62 (1818). Ack, jag vet ingen outhärdligare plåga för ömma själar än att blifva misstrodd! GbgP 18/2 1905, s. 23. — jfr HJÄRTE-, SAMVETS-ÖM.
5) (numera bl. ngn gg) om person: som är varsam l. rädd (om ngn l. ngt som uppfattas ss. ömtålig(t) l. känslig(t) l. värdefull(t) o. d.), äv. (äv. i fråga om ngt sakligt): mån l. angelägen om; särsk. (o. nästan bl.) i förb. med bestämning inledd av prep. om (förr äv. på), angivande föremålet för ngns varsamhet osv. (jfr 2); äv. med konstruktionsväxling (se b); numera nästan bl. med mer l. mindre klar anslutning till 6. Foreldranar (skall) ickie wara for mÿckitt öme på theras barnn och giffua them for longhan tömen. LPetri Œc. 47 (1559). Hwem är man ömare om, än hustru och barn, at them intet ondt måtte wederfaras. Isogæus Segersk. 599 (c. 1700). Huru öm och mohn Academien bör vara om en skiär och prydelig Svänska uti sina skrifter. VetAP 1: 29 (1739). Visar sig Regenten öm om Rättvisan och Lagens helgd, utan afseende på Personen, så utbreder sig en rättvis och laglydig Anda öfver hela Landet. Lanærus Försök 102 (1788). Isbjörnen är öm om sina ungar. Holmström Ström NatLb. 1: 99 (1851). Den engelska nationalandan .. blev allt ömmare om sitt eget. KyrkohÅ 1936, s. 41. Hon var .. öm om sin bror. AB 6/12 1942, s. 16. — jfr SAMVETS-, SANNINGS-ÖM. — särsk.
a) (†) i fråga om ngns l. ngts rykte l. ära o. d.; jfr b. Evert Horn, som war en tapper Herre oc myckit ööm om krijgzberöm .. togh sigh före at bestorma Staden. Widekindi KrijgH 379 (1671). Om egen ähra öm. Düben Boileau Sat. 2 (1722). Var öm om dit ryckte. Boman Cato 3 (1802). Om Sveriges värdighet och heder är han mycket öm. 2SAH 55: 305 (1878).
b) med konstruktionsväxling, med huvudord betecknande det som man är rädd l. mån l. angelägen om; särsk. (utan klar avgränsning från 6 i, 8) dels om uppdrag l. åliggande o. d., dels om ämne l. fråga o. d.; äv. i förb. med indirekt personobj., i uttr. vara ngn öm (äv. i anv. motsv. a). Ähr lärare ungh och oöfwadt, eller elliest icke så wiss uppå sigh, till at medh en så swår och öhm saak (dvs. en bikt) rett umgå, .. tå må han sökia någon åldrigare, som mer förfaren och öfwat är. KOF II. 2: 66 (c. 1655). Enda Ögat är altijdh ömdt .. (dvs.) Den intet haar meer än ett Öga, han är altijd räddher dher om. Grubb 196 (1665). Det är av ömmaste vikt och angelägenhet att till lättande och befordrande av tillförselen från landsorten så litet som möjeligt är lägga band på allmogens försäljningsfrihet. Wedberg 1HD 138 (i handl. fr. 1796). Tror du att ej mit namn, mit rykte är mig ömt? Adlerbeth Skald. 1: 184 (1797). Mensklighetens ömmaste åligganden. Wallin Rel. 1: 7 (1810, 1825). Vår ömma plikt att stödja och hjälpa andra. SvDamtidn. 1904, nr 51, s. 7.
6) [utgående från 4 o. 5] om person: som hyser o. ger uttryck för varm o. hjärtlig känsla (för ngn l. ngt); särsk.: (innerligt) medkännande l. kärleksfull (o. omvårdande l. beskyddande); äv. om ngt sakligt som vittnar om l. kännetecknas av sådan känsla (äv. med känsla ss. huvudord); jfr ÖM-SINT 2. En öm mor. Öm omtanke. Theras ömma respect. UHiärne Suurbr. 88 (1680). Din ömste vän. Wallenberg (SVS) 1: 88 (1767; uppl. 1998). Ömaste känslor af mänsklighet och nåd. Kellgren (SVS) 5: 604 (1792). Med yttersta förvåning och det ömmaste deltagande har jag .. erfarit den stora .. förlust som nyligen träffat dig, min redlige Adlerbeth. Tegnér Brev 2: 44 (1818). Den man älskar måste man behandla ömt, men icke ömtåligt. Almqvist AmH 1: 113 (1840). Efter den tiden blev Petra än ömmare mot sin mor. Krusenstjerna Pahlen 1: 24 (1930). Hon .. såg ömt på sin yngste son. Karnstedt Gnistsk. 33 (1990). — jfr MODERS-ÖM. — särsk.
a) med hjärta ss. huvudord (i anv. utan klar avgränsning från 4 slutet; jfr HJÄRTA II 2 d); äv. i sådana uttr. som ngt är l. ligger ngn ömt om (förr äv. på) hjärtat (jfr HJÄRTA I 1 f ε α’). Kong Christierns hierte war nu så ömpt, / Alt war vthsläckt och slät förglömt. Svart Gensw. G 3 b (1558). Så är din Eed nu dig äy mer om hiertat ööm? LejonkDr. 14 (1689). En far måste ju mäst förbarma sig öfwer barnen, hwilka ligga ömast på hans hjerta. Nohrborg 677 (c. 1765). Herren Jesus (låter) sina trognas ewiga wälfärd wara sig ömt om hjertat. Schartau Pred. 558 (1824). Hade han ett gott och ömt hjärta? Var det önskan att hjälpa de olyckliga och lidande, som bestämt hans yrkesval? Hedberg VackrTänd. 29 (1943). — jfr HJÄRTE-ÖM.
b) om verbal utsaga l. framställning o. d.: som i innebörd l. stil l. framförande vittnar om ömhet; äv. om förmaning l. förebråelse o. d.: som framförs i kärleksfullt l. välvilligt syfte; jfr h. Jag tackar M. H:re för sit ömma bref. Linné Bref I. 2: 165 (1750). (Kungen) undanbad sig Ständernes anbud i de ömaste ordalag. Dalin Hist. III. 1: 76 (1761). Han hörde ännu i sina öron de ömma förmaningarne (från modern), att ej glömma skrifva, se väl efter sina saker (osv.). CFDahlgren 4: 121 (1831). Vid Guds hjärta är jag buren, / innesluten i hans famn. / Medan hemligheten djupnar / viskar Fadern ömt mitt namn. Ps. 1986, 522: 4.
c) om vård l. omsorg (jfr h); särsk. i uttr. vårda ngt ömt. Iag twiflar ei om Cousines ömma omsorg för mitt bästa. CarlscrVBl. 1754, nr 14, s. 1. Ni har haft den ömaste vård om en bror, som jag på det ömaste älskar. Lindegren 1: 123 (1805). Utan er ömma omvårdnad skulle jag hafva dött. Kalmar 21/1 1901, s. 2. Välj en båt utan motor, och vårda den sedan ömt utan miljöfarliga bottenfärger och lacker. Holmgren o. Wodmar Klimatk. 148 (2009).
d) i fråga om förälskelse l. erotisk kärlek l. lust o. d.; särsk. i sådana uttr. som ömma begär (jfr BEGÄR 1 d), ngns ömma låga (jfr LÅGA, sbst.1 2 e); särsk. mer l. mindre eufemistiskt (särsk. i sådana uttr. som en öm situation o. d.); jfr KÄRLEKS-FULL 4. Ömma blickar. De hyste ömma känslor för varandra. Bellman (BellmS) 1: 141 (c. 1771, 1790). Herden Korydon älskade ömt den sköna Alexis. Adlerbeth Buc. 13 (1807). De sutto tillhop i det gröna. / De sågo med ömma begär på hvarann. Knorring Ståndsp. 1: 84 (1838). Han överraskade henne i en öm situation med hennes älskare. AB 1/7 1944, s. 11. Föremålet för hennes ömma låga var en ung man i tjugoårsåldern. KarlskogaT 13/10 2015, 1: 10.
e) om beröring l. smekning o. d.: varsam o. kärleksfull; äv. mer l. mindre bildl. Almqvist Törnr. 1: 160 (1839). Den gamla damen .. klappade ömt den unga flickan på kinden. KristLT 3/3 1900, s. 4. Vinden smeker ömt din panna. GbgP 20/5 1992, s. 18. (Fotbollsspelarens) patenterade eleganta avslutningar sedan han brutit in från vänsterkanten och genom en öm smekning fått bollen att curla förbi målvakten. BoråsTidn. 15/6 2016, 2: 1.
f) om avsked l. farväl o. d.: innerligt l. kärleksfullt l. hjärtligt; förr äv. i fråga om (annan) upplevelse l. erfarenhet som framkallar djupa l. innerliga känslor, särsk. liktydigt med: rörande l. gripande; jfr 3. Efter spisad Middags-Måltid i stillhet, afreste Hennes Maj:t Drottningen af Neapel, sedan Hon tagit et ömt afsked. PT 5/5 1768, s. 2. (Det tidigare befälet) Baron Hastfehr har .. varit här i lägret, och det var rätt ömt att se den glädje, som uppstod hos hvar enda soldat, då de sågo honom. Ekman Dagb. 90 (1788). Han .. tar ett ömt farväl av .. (fästmön), och så ger han sig iväg. Gripe Tordyv. 100 (1978).
g) i allmännare anv., om ngt som ger upphov till varm l. innerlig känsla hos ngn, särsk. liktydigt med: mild l. ljuv l. behaglig; smekande (se SMEKA, v. 2 d); särsk. om syn- l. hörselintryck. En öm och ljuflig tröst. Lenngren (SVS) 1: 39 (1777). Näktergalens ömma ljud. SP 15/3 1781, s. 2. Af mångborrade flöjter och lutors darrande strängar / Hastigt en öm musik i nattens högtidliga skymning / Höra sig lät. Stagnelius (SVS) 3: 91 (1817). En afton då .. en öm svalka från orangelundarne spridde sig. Almqvist Törnr. 1: 7 (1839). Sommarns ljusa och ömma nyanser blifva snart alldeles tillbakaträngda af de rikare men mörkare färgerna på vintertygen. SthmModeJ 1847, s. 93. Solen (passade) på att lägga ett gyllengult, dröjande och ömt ljus över Riddarholmen och dess omgivning. SvD 8/2 1996, s. 21.
h) (numera bl. ngn gg) i det adverbiella uttr. på det ömmaste (jfr 7 o. PÅ I 48 d), på innerligaste l. mest ömsinta sätt; särsk. i anv. motsv. b o. c. (Generalen) betackade .. oss på det ömmaste, att vi så väl och försigtigt hade fört (den döde) Konungen hit. HSH 1: 195 (c. 1720). Alla ärligt sinnade .. anmodas på det ömmaste, at insända (sina bidrag till tidskriften) til det Tryckeri, där detta arbete uplägges. Oelreich 6 (1755). Tant Julie, som alltid hållit av henne på det ömmaste. Oterdahl Borgarh. 167 (1913). Hon lyfte honom upp och skötte om honom på det ömmaste. SöderhT 15/7 1937, s. 6.
i) (numera bl. ngn gg) med konstruktionsväxling, med huvudord betecknande ngn l. ngt som man hyser ömhet för; särsk. i tilltal. Att Paulus, rörd af Guds ande, synes handtera .. (de kristna) som sina käraste och ömmaste. Eneman Resa 1: 69 (1711). Den rikaste och den fattigaste är för siäle-sörgaren lika öma föremål. Bergeström IndBref 55 (1770). Allra ömmaste älskade John! MoB 2: 37 (1791). Tag denna ringen, ömma vän. Stagnelius (SVS) 1: 72 (c. 1818).
7) (†) i fråga om sättet att utföra l. hantera ngt: (innerligt) omsorgsfull l. samvetsgrann; särsk. dels i sådana uttr. som (taga ngt i) ömt övervägande, dels i det adverbiella uttr. på det ömmaste (jfr 6 h), på omsorgsfullaste osv. sätt; ofta ss. adv. Emedan denne sak är af den wicht, att han noga och ömbdt bör handteras. UUKonsP 21: 231 (1696). Huru ömt och noga han granskat alla till sakens uplysning hörande omständigheter. Hof Skrifs. Föret. 4 a (i handl. fr. 1750). Sedan Kongl. Maj:t .. förordnat en Geschworner .. til de ädlare Wärkens ömare skötsel. Hülphers Dal. 517 (1762). Det bör på det ömmaste öfvervägas. Chydenius 52 (1765). Ömt afvägda proportioner. TT 1898, Byggn. s. 40. Kyrkorådet tog detta i ömt öfvervägande. UlricehT 11/12 1906, s. 4.
8) om ngt sakligt abstrakt, särsk. omständighet l. sak l. fråga l. ämne (jfr 5 b): som berör allvarliga o. ömtåliga förhållanden, känslig, delikat (se DELIKAT, adj. 8), grannlaga (se d. o. I 5). Grefwen .. förbrådde sig sielf .. sin rådlöshet och owighet, fruchtandes att Riddaren som hade förtrodt honom ett så ömt ärende, torde skiäligen kunna giöra sig de tanckar att han låge under ett täcke med hans Med-Älskare. Runius (SVS) 3: 88 (1709). Emedan ett sådant ämne .. i sig sielft är grannlaga och ömt (förbjöds skriften). Schück SvFörlBokhH 2: 6 (i handl. fr. 1749). Det är ömt at tahla illa om de döde, men (osv.). Höpken 2: 22 (1768). Icke destomindre, gjorde detta falska förtroende sådant intryck hos Rörik, at han begärde sin swärfaders råd i så öma omständigheter. Lagerbring 1Hist. 1: 130 (1769). Det var en öm sak, att förnärma en polisbetjent. Mörner Minn. 201 (1848). (Den judiska minoriteten i) Etiopien har länge varit en öm fråga för den judiska staten. AB 4/4 1985, s. 12.
(2 slutet α) -FOTING. särsk. [efter eng. tenderfoot] om nykomling l. nybörjare o. d.; särsk. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) ss. benämning på scout (se d. o. 2) som ännu inte upptagits ss. vargunge. NorrlP 15/9 1851, s. 3. Tjuten härrörde .. (från) de s. k. ömfotingarna vilka fick en första inblick i vargungarnas lagar, löften m. m. och syn- eller rättare hörbarligen entusiastiskt upprepade dessa i kör. LD 1960, nr 107, s. 5. —
(1) -FROST. (†) jfr frost 4 o. -kyla, sbst. GbgVBl. 18/2 1892, s. 3. De frostskador .. (kaptenen för det förlista fartyget) fått i benen voro i det närmaste häfda. Ena foten var visserligen ännu svullen, och röda och hvita fläckar å densamma sutto qvar, men det var endast s. k. ”ömfrost”, som ej lade hinder i vägen för fotens begagnande. HbgD 11/12 1896, s. 2. —
(5, 6) -FULL. [möjl. eg. elliptiskt för ömhets-full] (†) full av ömhet l. omsorg; omsorgsfull. (Ers Majestät har) i nåder behagat låta påskina en ömfull k. omvårdnad både för enskilte som det allmenna välståndets befrämjande. 2RA 3: 506 (1731). VDAkt. 1750, nr 33 a. —
(1) -FÖTT. (-fötter) [fsv. ömfötter] (†) ömfotad. Iagh är ömfötter, wäghen är långer. PErici Musæus 5: 272 a (1582). —
(4 slutet, 6 a) -HJÄRTAD. om person: som har ett ömt hjärta, ömsint, medkännande; känslig; äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som vittnar om ömsinthet l. känslighet o. d.; jfr -hjärtig. Schroderus Comenius 912 (1639). Ni glömmer, att vi, krigare, se sakerna på en mindre ömhjertad sida. Mellin Nov. 2: 126 (1867). Jag hade en bra barn- och ungdomstid med trygga hemförhållanden och ömhjärtade föräldrar. OskarshamnT 29/3 2018, s. 5. —
(4 slutet, 6 a) -HJÄRTENHET~002, äv. ~200. (numera bl. mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara ömhjärtad; jfr ömhjärtighet. (Jag) förblifwer städze med all ömhiertenheet k. Brors hörsamste och trogneste tienare. KKD 6: 277 (1718). —
(4 slutet, 6 a) -HJÄRTIG. (numera bl. tillf.) ömhjärtad. Gudh är meer än from och goder: / Liuflig, mild och söt är han, / Kiärlig meer än någon Moder, / Meer än nånsin tänkias kan / Ganska wänlig och ömhiertig, / Ganska nådig och barmhertig. Runius (SVS) 1: 25 (c. 1710).
Avledn.: ömhjärtighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) ömhjärtenhet. Dän ömhiärtighet iag för tig drager. Hermelin DuFour F 2 a (1683). —
(2) -HUDAD. särsk. i bildl. anv. l. till 2 slutet α: (alltför) känslig l. ömtålig; jfr -fotad, -skinnad, -skint. Smål. 23/3 1895, s. 2. Du förefaller lite ömhudad för ögonblicket och tar lätt illa vid dig av sånt du normalt inte skulle reagera för. VästerbFolkbl. 18/12 2019, s. 13. —
(6 (e)) -HÄNT. som handlar l. agerar med varsamma händer, varsam, försiktig; i sht i bildl. anv., särsk. i fråga om omsorgsfull l. finkänslig litterär l. konstnärlig återgivning av ngt. Den unga plantewäxt (dvs. den första kristna kyrkan) en ömhändt skötsel krafde. Kolmodin QvSp. 2: 546 (1750). Trädgårdsmästare Nylén handskas ömhänt med krukan och dess dyrbara innehåll. Expressen 1/3 1954, s. 7. En kriminalroman .. med så ömhänt och förstående människoskildring att man blir riktigt förtjust. GbgP 14/10 1974, s. 2. —
(1) -KYLA, r. l. f. [till -kyla, v.] (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) om ömmande köldskada; jfr -frost. DA 18/1 1785, s. 6. En sedan barnaåren qvarlemnad ömkyla i fötterna har på sista tiden ingått en förening med den nära jemnåriga reumatismen i kroppen. 3SAH LXVI. 2: 59 (1862). —
(1) -KYLA, v., -ning. (numera bl. ngn gg) med avs. på kroppsdel o. d.: orsaka köldskada o. ömhet l. värk i, åsamka ömkyla; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; i sht förr äv. dels ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., om köldskada (jfr -kyla, sbst.), dels refl.: ådraga sig köldskada. Broman Glys. 1: 743 (c. 1738). Kylsåroljan läker säkert kylsår och ömkylningar. Fosterl. 4/4 1895, s. 4. Trots att det var ett par grader kallt under natten, hade gossen ej ens ömkylt sig på händer och fötter. ST 16/11 1910, s. 5. Mor, som hade ömkylda fötter, fick plötsligt värk och klåda i dem och måste ta av kängorna. Martinson KärlekKr. 135 (1947). —
-KÄNSLIG. (numera föga br.) till 4: (öm o.) känslig (se d. o. 4), ömtålig; äv. till 6: ömsint l. varmhjärtad. Medborg. 13/3 1830, s. 4. Olycklig den, som från barnaåren insupit allt för stora behof af andras omsorg och vård, behof af en deltagande och ömkänslig omgifning. Kjellén NatSaml. 68 (1903, 1906). Mina nerver äro ömkänsliga. SvD(A) 8/12 1929, Söndagsbil. s. 17. AB 31/10 1974, s. 4. —
(4, 6) -SINNAD. ömsint (se d. o. 2). Scherping Cober 2: 240 (1737). En swår belägenhet för en ömsinnad, som här måste tjäna til werktyg. Loenbom Stenbock 4: 29 (1765). Jag hade .. en ganska generös och ömsinnad far, hvilken aldrig nekade mig något, som han ansåg mig behöfva. Wingård Minn. 5: 169 (1847). —
(6) -SINNE. ömsinthet, ömhet (se d. o. 4); jfr sinne, sbst.2 7. Rydberg RomD 55 (1877). Det finns lärare, som med det varmaste ömsinne omhulda just de mest vanlottade i sin barnaskara. Tenow Solidar 2: 225 (1906). —
(4, 6) -SINNIG. särsk. (o. numera bl., tillf.) till 6: ömsint (se d. o. 2), varmhjärtad; jfr sinnig 5 b. 2RARP 11: 35 (1739). En ömsinnig och uppbygglig prest. BL 10: 84 (1844).
Avledn.: ömsinnighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) ömsinthet; förr äv. till öm 4: känslighet l. vekhet. (Man måste förundra sig över sinneslugnet hos den spanske kungen) hwilken, tå thesse elake Tijender kommo honom för Öron, icke thet ringeste Teckn til någon ömsinnigheet märckia lät. Brask Pufendorf Hist. 63 (1680). At han .. icke vist det allmänna mera välmening och ömsinnighet vid denna Riksdag, än jag. HSH 3: 265 (1747). —
-SINT. särsk.
1) till 5, i uttr. (vara l. bli) ömsint om ngn l. ngt, (vara l. bli) varsam l. mån om ngn l. ngt; numera bl. ngn gg, i anv. som ansluter sig till -sint 2. PH 3: 2493 (1747). En man af vett och ädelmod och ömsint om sin ära. Liljestråle Fid. 42 (1797). På ålderdomen blev han .. så ömsint om de vilda djuren, att han inte nändes skjuta på dem. Järnvägsminn. 40 (1952).
2) till 6: medkännande l. varmhjärtad l. kärleksfull; äv. med anslutning till öm 4: känslig l. ömtålig l. vekhjärtad; äv. i överförd anv., om ngt sakligt som vittnar om l. kännetecknas av medkänsla l. känslighet osv.; jfr -hjärtad, -känslig, -sinnad, -sinnig. En ömsint far. Ömsint omvårdnad. 2PrästP 2: 214 (1723). Mot nödlidande var KansliRådet Bjerkén ömsint, och hans egen förmögenhet har blifvit minskad genom den hjelp, han lemnat sina vänner. Rosenstein 1: 17 (1780). Älskling, det är sant fast du inte tror det själv. Ingen kan vara så ömsint som du! Arnér Finnas 153 (1961). Tuff men samtidigt ömsint och sårbar. GbgP 28/2 1992, s. 53. Isländsk polisserie med ömsint skildring av bybor. Barometern 8/4 2021, s. 39. särsk. mer l. mindre bildl., med hjärta ss. huvudord. Hwar fin’s den i wår tid så ömsint hiärta bär? Frese Pass. 123 (1728). Det vackraste, varmaste och mest ömsinta hjärta har slutat att slå. DN 22/5 2011, s. 24.
3) (†) till 7, i fråga om genomförandet l. handhavandet av ngt: noggrann l. grannlaga; särsk. i sådana uttr. som (taga ngt i) ömsint övervägande. Effter sakens ömsinta öfwerwägande. 2BorgP 8: 587 (1743). Lagen .. är och blifwer .. oumgängelig, emedan alle ej lika ömsint fullgöra deras plikt. Tessin Bref 1: 222 (1753). Riksens Ständer förmäla sig .. hafwa tagit detta ärendet uti noga och ömsint öfwerwägande. Bergv. 3: 7 (1757). Tilas Ant. 1: 143 (1765).
4) [i utvidgad l. bildl. anv. av 1–3 o. med anslutning till öm 8] (†) om sak l. fråga l. ämne o. d.: känslig l. delikat l. grannlaga. Höpken PVetA 1740, s. 2. Consistorium tog .. denna ömsinta sak i behörigt öfwerwägande. VDP 28/3 1753, § 13.
Avledn.: ömsinthet, r. l. f. särsk. till -sint 2: egenskapen l. förhållandet att vara ömsint; äv. konkretare, om utslag av sådan egenskap osv.; jfr ömhet 4, ömsinnighet, öm-sinne. Sahlstedt (1773). Hennes ömsinthet mot de små i samhället. GbgP 3/3 1977, s. 2. (En) liten, liten bok fylld med cynismer och ömsintheter om kärlek. Expressen 13/11 1988, Söndag s. 2. —
(2) -SKINNAD. särsk. i bildl. anv. l. till 2 slutet α; jfr -hudad, -skint. HT 1912, s. 121 (1656). Hwem är .. så ömskinnad, at han skulle fly för krijg, för thet arbete och beswär, nödh och fahra enom i krijg möter? Isogæus Segersk. 508 (c. 1700). —
(1, 2) -SKINT. som har ömt l. känsligt skinn; äv. i bildl. anv. (jfr -hudad, -skinnad o. öm 2 slutet α). Isogæus Segersk. 628 (c. 1700). Och pilten (som badar i havet) vågar att titta opp. / Nu känns det ej kallt mer i ömskinnt kropp, / det ljummar och ljusnar härute. Vetterlund Sommar 14 (1886, 1911). Bemärktheten gör lifvet olidligt för den ömskinte. Strindberg BlåBok 858 (1908). —
(1) -SLAGEN, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som slagits öm. Hon jemrade sig .. af smärta öfver klämningen på de genom .. misshandlingar ömslagna ställena. AB 7/6 1847, s. 2. —
-TÅLIG.
1) till 2, i fråga om känslighet vid yttre påverkan; särsk. dels om person l. kropp(sdel): som lätt får resp. gör ont, dels om ngt sakligt: som lätt tar skada l. går sönder (särsk. om ngns hälsa: skör l. bräcklig); särsk. med bestämning inledd av prep. för angivande slaget av påverkan; äv. bildl. (se slutet); jfr otålig 1. Ömtålig last. Tyget är väldigt ömtåligt. Var försiktig med porslinet, det är ömtåligt! (Sälungarna) hafwa så ömtålig Nos, att the dö straxt man slår therpå med en liten käpp. Orrelius Diurr. 12: 1 (1750). Högst ogerna reser jag denna årstid, då min helsa är ännu ömtåligare, än annars. 3SAH XXXVII. 2: 65 (1841). (Barn får) ostraffadt nypa katten i svansen eller sticka fingrarne in i hundens ömtåliga öron, utan att någon förehåller dem det. EnköpBl. 4/10 1905, s. 3. Hon har .. även på senaste tiden varit mycket ömtålig för hård beröring. DN(A) 21/4 1964, s. 1. Gör hål i jorden med en penna och sätt ner plantan. Håll i ett blad, stjälken är ömtålig för tryck. Expressen 25/2 2017, Leva s. 34. särsk. i jämförelser l. i bildl. anv. (jfr 2); särsk. i sådana uttr. som en ömtålig punkt (jfr öm 2 slutet β). 2SAH 2: XII (1796). Denna fråga, som lade synnerlig vigt just på den ömtåliga punkt, hvilken riddarhuset helst af alla velat undvika. Carlson Hist. 4: 63 (1875). Hans ljuva ängel som han aktat som en ömtålig blomma. Martinson KärlekKr. 9 (1947).
2) [utvecklat ur -tålig 1] om ngt sakligt abstrakt: som lätt kan skadas l. gå förlorat, skör l. bräcklig l. ostadig; särsk. om ngns l. ngts ställning l. position o. d. Den enskilta frihetskänslan .. var högst ömtålig öfver allt, der den redan hunnit vakna. Wieselgren SvSkL 2: 249 (1834). Det upphöjda är ömtåligt: ett felgrepp, en banalitet störtar det ohjälpligt i det parodiska. Wrangel Dikten 161 (1912). Barnet har en ömtålig ställning i vuxensamhället och kan inte hävda sin rätt självt. DN 18/11 1976, 1: 2.
3) till 4, om person: som lätt påverkas känslomässigt, känslig (se d. o. 4); bräcklig; ibland äv. övergående i bet.: lättsårad l. snarstucken; äv. med huvudord betecknande själ l. sinne o. d.; särsk. med prep.-bestämning inledd av för angivande slaget av påverkan; jfr -hudad, -känslig, -sint 2. Ömtålig för kritik, stress. 2RARP 15: 118 (1746). At Auctorer blifva så ömtålige och stickne, för det de tro at ingen är tillåtit angripa deras tankar och ord. Sahlstedt CritSaml. 11 (1759). Han var .. såsom ett snille mera ömtålig, än vanliga menniskor för ledsamheter. KyrkohÅ 1909, s. 118 (1840). Under dessa sorgens dagar pinades Franzéns ömtåliga sinne äfven af förvecklingar. 3SAH 2: 357 (1887). I Thomas Manns Buddenbrooks .. är spänningen mellan rationell köpmannasjäl och ömtålig konstnärssjäl det stora ledtemat. Johannisson MelankRum 101 (2009).
4) (numera bl. ngn gg) till 5: varsam l. mån l. angelägen; i sht i uttr. vara ömtålig om ngt. Drotningen har i hela denna vekan varit mycket ömtålig om sin arm, hvilken giort henne någon smärta. Bark Bref 2: 204 (1707). Et om sin heder och frihet mindre ömtåligt folck. Höpken 2: 37 (1746). Jag har hittils börjat ottesången kl. 5 .. och har allmogen åtminstone om denna tid varit ganska ömtolig. GustKyrkoliv 131 (1787). En intelligent, om sin makt ömtålig, i sin vrede fruktansvärd man. PT 27/7 1901, s. 3.
5) (†) till 7, i fråga om sättet att utföra l. hantera ngt: (innerligt) omsorgsfull l. samvetsgrann; ss. adv. ibland äv.: (överdrivet) försiktigt l. finkänsligt l. hänsynsfullt o. d. Möller (1790). En mycket ömtålig granskning. Adlerbeth Ant. 100 (c. 1792). Den man älskar måste man behandla ömt, men icke ömtåligt. Almqvist AmH 1: 113 (1840). Hans färger (är) valda med ömtålig noggrannhet. AB(A) 23/11 1895, s. 7. Det stora skägget ömtåligt klippt och vårdadt. Söderhjelm Upps. 185 (1907).
6) till 8, om omständighet l. fråga l. ämne o. d.: som kräver diskretion l. takt l. finkänslighet, känslig, delikat, grannlaga. Rådsherrarne voro vid denna frågan om Reductionen, i en ömtålig belägenhet. Schönberg Bref 3: 12 (1778). Ingen ville gerna, i ett så ömtåligt ämne, vara den förste som uttalade sig. Carlson Hist. 4: 65 (1875). Det är alltid en ömtålig sak att återge andras ord, och jag gör det också med reservation. Eugen BrevBer. 106 (1942).
Avledn.: ömtålighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara ömtålig. Swedberg Ordab. (1725; utan angiven bet.). särsk.
1) till -tålig 1. Widegren (1788). Min stora ömtålighet för köld. Porthan BrCalonius 603 (1800). De späda blomanlagens ömtålighet. Tullgren Skadeins. 29 (1906).
2) till -tålig 3; äv. (numera bl. ngn gg) dels konkretare, om ngt som utgör en känslig punkt hos ngn, dels konkret, om ömtålig person. 2RARP 15: 118 (1746). Ömtålighet för all gensägelse. Schönberg Bref 3: 101 (1778). Han har varit tvungen att såra många ömtåligheter, dem han gerna velat skona. Cygnæus 6: 54 (1853). Det ligger i sjelfva ordalagen, så beslöjade de än till sin natur måste vara, en tydlig afsigt att skona alla personliga ömtåligheter. Samtiden 1874, s. 211. Läkarna pekar på risken för att ömtåligheten kanar ut i självdestruktiv sjukdom. Johannisson MelankRum 96 (2009). jfr samvets-, sinnes-ömtålighet.
3) (numera bl. ngn gg) till -tålig 4. SthmVBl. 20/11 1779, s. 4. De svenska böndernas ömtålighet om sina gräsbeten och ängar. Quennerstedt Torneå 2: 252 (1903). —
(1) -TÄNT l. -TÄND. (numera föga br.) om person l. djur: som har ömma l. smärtande tänder. Där man måste bita uti en hård nöt och bliva ömtänd, vore det dock lideligare än alldeles bliva tandelös. SvRiksd. 3: 158 (1624). Är hackelsen förmycken, gör det hästen ömtänd: rena halmen är bäst. Bruno Gumm. 151 (1762). SAOL (1986).
Avledn. (numera föga br.): ömtänthet l. ömtändhet, r. l. f. Möller (1790). Ömtändhet, skymmel för ögonen och sus för öronen. Löwegren Hippokr. 2: 586 (1910). SAOL (1973).
1) till 1: tillståndet l. förhållandet att vara öm (ngnstans). Hon (hade) i Hufwudet öfwermåtton stoor ömheet. UHiärne Suurbr. 190 (1680). Ömhet i mage och tarmar. Bruno Gumm. 76 (1762). Låt nu plåstret ligga på den opererade foten, så skall ers nåd få känna att all ömhet går bort, redan i morgon. Sparre Stand. 396 (1847).
2) till 4: (inre) känslighet l. ömtålighet l. vekhet; numera bl. ngn gg, med anslutning till ömhet 4. Nordenflycht (SVS) 1: 120 (1743). Et qvinligt öga fullt med tårar / Och en darrande röst, / Säg mig hvad mer til ömhet sårar / Et manligt bröst? Bellman (BellmS) 1: 78 (c. 1771, 1790). Icke ett skimmer af vekhet eller ömhet spårades i Leones vackra ansikte. FaluKurir. 15/1 1902, s. 3. jfr känslo-, samvets-, sinnes-ömhet.
3) (numera bl. ngn gg) till 5: egenskapen l. förhållandet att vara varsam l. rädd l. mån om ngn l. ngt; särsk. med bestämning inledd av prep. om l. för angivande föremålet för varsamheten osv.; ibland utan klar avgränsning från ömhet 4. Att her bör införas, (att) den, som hafwer större weeth och ömheet, må eij förbiudes att swedia, som är adelen, men bonden är mehr wårdzlöös om sin skog och af mindre efftertanka, altså går förordningen derpå uth att förbiuda bönderne. FörarbSvLag 1: 387 (1691). Han hade en ömhet om makten, som gjorde honom misstänksam mot rådgifvare. SvH 8: 21 (1904). I sin ömhet för flottan befarar .. (översten), att den vid en eventuell framstöt mot en transportflotta .. kan ”råka i en artilleristiskt övermäktig motståndares grepp”, som skulle bli dess undergång. VFl. 1936, s. 29. jfr samvets-ömhet.
4) till 6: egenskapen l. förhållandet att ha varma l. omvårdande l. kärleksfulla känslor (för ngn l. ngt), ömsinthet, kärleksfullhet; särsk. i förb. med verben känna l. hysa; äv. om uttryck l. manifestering av sådan egenskap osv. (särsk. i förb. med visa). Hwad Ed. K. Maj:ts .. Herr Fader .. utaf en aldrig tilfyllest beprislig nitälskan, kärlek och ömhet .. burit hafwer för den helige Justitien och Rättwisan. HC11H 15: 185 (1697). J weten hwad ömhet och Wänskap jag hyser för eder. Ehrenadler Tel. 346 (1723). Han ofta ömhet känt, men blott för dem som lida. VittArbSamhSthm 71 (1762). De djur, hwilka lefwa parwis tillsammans .. wisa ofta inbördes ömhet och tillgifwenhet. Holmström Ström NatLb. 1: 96 (1851). Leo säger hennes namn med ömhet i rösten. BlekLT 21/6 2017, s. 36. jfr faders-, känslo-, moders-, syskon-ömhet m. fl.
5) (†) till 7: omsorgsfullhet l. noggrannhet. Ståndet yttrade et besynnerligit nöge öfwer Hr Justitiaecancellerens wid sit ämbetes berömmeliga förwaltning, betygade öm- och sorgfällighet. 2BorgP 6: 293 (1738). Huru den flit och ömhet, som .. (sekreteraren vid protokollskrivandet) röna låter, må blifva belönt. VetAP 1: 9 (1739). En verklig filosof med djup bildning skulle hafva .. med ett vetenskapligt samvetes ömhet aktat sig för att väcka endast misstro (eller otro). Klockhoff ESkr. 232 (1866).
Ssgr (i allm. till ömhet 4): ömhets-band. särsk. i sådana uttr. som knyta (sina) ömhetsband; jfr band, sbst.1 2 a. SP 17/7 1783, s. 4. Vi känne våra ömhetsband än knytas och än upplösas. Wallin Rel. 1: 145 (1821, 1825).
-begär. jfr -törst. I sitt öfvermått af ömhetsbegär håller han famnen vid-öppen, långt innan han eger någon att sluta deruti. Najaden 2/12 1852, s. 1.
-betyg. (numera bl. ngn gg) ömhetsbetygelse; jfr betyg II. Faderns ömhetsbetyg. Björn FörfFl. 37 (1791).
-betygelse. (i ord l. handling förmedlat) uttryck för ömhet (mot ngn); i sht i pl.; jfr -betyg, -bevis, -prov, -rön, -tecken. SP 10/2 1789, s. 3. Ett sorgligt bref, fullt af ömhetsbetygelser. GHT 15/8 1912, s. 9. Han slog armarna om mig och kramade mig hårt. .. Jag skulle just vrida mig lös. Inte för att det var obehagligt, utan för att jag var för gammal för sådana ömhetsbetygelser. Men jag stod kvar. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 404 (2009).
-bevis. jfr bevis 2 o. -betygelse. Weste (1807). Jag gav henne en lätt puss på kinden som ett ömhetsbevis. Expressen 3/4 1999, s. 13.
-blick. blick (se blick, sbst.1 3) som vittnar om ömhet. SP 18/11 1780, s. 1. Den ömhetsblick, / Som skänktes åt den arma. Ps. 1819, 461: 5.
-full. full av ömhet; i sht om ngt sakligt: som ger uttryck för l. präglas av ömhet. HH XXXII. 1: 103 (1779). Med samma ömhetsfulla faderliga röst, med hvilken du ropade til mig: farväl min Son! Eurén Kotzebue Orth. 3: 72 (1794). Ömhetsfulla bref. MariefredNT 5/7 1879, s. 3.
-hunger. jfr hunger 2 o. -törst. DN 4/12 1891, s. 2. I dag vet jag att hon isolerad och missförstådd på denna avlägsna gård dog av kärlekssvält och ömhetshunger. Martinson Kap 180 (1933).
-känsla. känsla (se d. o. 8) av ömhet; särsk. dels till ömhet 1, dels till ömhet 4. Af ömhetskänsla för den olyckeliga. PT 6/3 1795, s. 3. En av gasfyllda tarmar spänd buk (kan) ge upphov till ömhetskänsla. Svartz MatsmältnSj. 49 (1932).
-prov. (numera bl. tillf.) jfr prov 3 b o. -betygelse. MennanderBr. 1: 213 (1768). Ack! med de ömhetsprof han gifver, / Kan någon tvekan hos mig rå? Envallsson ÄdelmBönd. 3 (1794).
-rön. (†) ömhetsbetygelse; jfr rön, sbst.1 3. Betänk hur många ömhets rön / Har af Medea Du .. fått erfara? Lidner (SVS) 2: 297 (1784). ChristianstWBl. 5/1 1816, s. 1.
-tecken. jfr tecken 6 g o. -betygelse. SP 20/9 1827, s. 4. (Studien) visade att .. kvinnor såg kyssar som ett ömhetstecken och en motor i relationen. AB 20/6 2011, Wellness s. 70.
-tår. särsk. (numera bl. ngn gg) till ömhet 2, 4; jfr tår, sbst.2 1 a. Jag tecken ser af ömhets tårar, / På Damons kinder röjas än: / Et afsked så hans hjerta sårar, / Så kan han känna för en wän! Nordenflycht (SVS) 2: 445 (1762).
-törst. törst (se d. o. 3) efter ömhet (från ngn); jfr -begär, -behov, -hunger, -längtan. Kalmar 5/11 1881, s. 1. I de stunderna visar sig hans ömhetstörst och jag passar på att krama honom så mycket jag kan. SkolVard. 31 (1977).
-törstande, p. adj. som känner ömhetstörst; jfr törsta 3. Helsingen 8/7 1864, s. 3. Jag var så ensam och så övergiven och så ömhetstörstande. GT 8/12 2021, s. 6.
Spalt Ö 140 band 39, 2023