| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖST ös4t, adv. o. sbst.2; ss. adv. (†) superl. -ast. (Lucidor (SVS) 1: 365 (1674)); ss. sbst. r. l. m.; best. (numera bl. ngn gg) -en.
I. ss. adv.: i öster, i östligt läge; äv.: åt öster, i östlig riktning; särsk. dels i uttr. öst om ngt, öster om ngt, dels i förb. med väst (l. i uppräkning av alla fyra väderstreck), ss. beteckning för att ngt sker l. gäller åt alla håll l. överallt o. d.; jfr OST, adv. osv. I. Ey om Hann Solens wagn fing lijk en Phoebus köra / Ock låta sigh Öst-West-Sunn- eller Nordast föra. Lucidor (SVS) 370 (1674; uppl. 1997). (Romerska rikets) härskand’ Söder, Nårr, samt Öst och Wäster Skräcker. LejonkDr. 18 (1689). En stor hög, öst på gården. Landsm. 6: CXLIV (1888). Öst väst, hemma bäst .. (dvs.) bäst på hela jorden. Holm Ordspr. 382 (1964). Området öst om väg 50. ÖgCorr. 28/2 2022, s. 14. — jfr NORD-, SYD-ÖST.
II. ss. sbst.
1) öster (se ÖSTER, adv. osv. II); i sht i förb. med prep. från l. i l. mot l. till l. åt (särsk. för att ange vindriktning (jfr 2)); förr äv. i vissa uttr. (t. ex. öst till söder) ss. benämning på kompasstreck mellan två kardinalstreck (l. om det väderstreck som detta streck betecknar); jfr OST, adv. osv. II 1, ÖSTAN III 1. Ther från til söder, öst och wäst. Prytz OS F 4 a (1620). Kooserne ifrån Norre Vdden .. (till) Karszöijar, Öst til Södher 7 Mijler. Månsson Siöb. L 3 a (1644). I fjärran bortom skogarnas rand, / som blånade längst i öst, / på grönskande stigar i drömmens land / hon sökte sin hjärtetröst. Tigerschiöld Dikt. 2: 46 (1891). Flyttfåglarna samlas i kulen höst. / Ett ensamt segel sträcker mot öst. Melin Dikt. 2: 21 (1904). Det blåser orkan från öst. SvD(A) 14/11 1920, Söndagsbil. s. 2. Ett lågtryck över mellersta Norge och stora delar av Norrland rör sig mot öst. Arbetaren 27/5 1953, s. 8. — jfr NORD-, SYD-ÖST.
2) (numera mindre br.) vind från öster, östlig vind; jfr OST, adv. osv. II 2, ÖSTAN III 2. The fyra (vindarna) är til taal, Syd, Nord, så Öst och Wäst, / Vtaff them skattadt blijr, Sydwind för osund mäst. Palmchron SundhSp. 14 (1642). Hård öst på södra Östersjön, eljest laber nordöst. SvD(A) 24/2 1916, s. 12. SvD(A) 23/2 1918, s. 11.
3) sammanfattande, om länder som ligger i öster (med centrala Europa som referenspunkt), österlandet; östländer; särsk. dels om (del av) det forna östblocket (särsk. om Östtyskland l. Östberlin), dels om Orienten (o. ofta med tanke på kulturella l. politiska o. d. förhållanden); äv. metonymiskt, om invånarna l. makthavarna i (ngt av) dessa länder; jfr ÖSTAN III 1, ÖSTERN 2. Kiplings ord (i The ballad of East and West:) ”O, öst är öst och väst är väst och aldrig någonsin de mötas!” Arbetet 24/11 1913, s. 3. Öst kräver att väst avskaffar restriktionerna inom handeln. GbgP 30/6 1972, s. 20. Den politiska polarisering i öst och väst som hade börjat prägla Tysklandsfrågan i slutet av 1940-talet. Östling NazSensm. 226 (2008). Gränser sprängdes, unioner sprack, stater bytte namn, transportleder mellan öst och väst som stått igenbommade i generationer öppnades. Östergren SistCig. 247 (2009).
(II 3) -AGENT. (numera i sht i skildring av ä. förh.) (hemlig) agent arbetande åt ett östland; jfr sovjet-agent. SvD(A) 12/9 1948, s. 3. Östagent på Bonnambassad ”lånade” hemliga papper. DN(A) 6/5 1958, s. 40. —
-ARAMEISK. jfr -arameiska. Mandéernas religionsurkund Adamsboken, skrifven på deras språk, som tillhör den semitiska språkstammens östarameiska gren. KristianstBl. 11/1 1898, s. 2. —
-ARAMEISKA. den östra dialektgrenen av det semitiska språket arameiska. Svensén Jord. 118 (1884). Mandéernas eget språk, som är en form av östarameiska. SvD 16/6 1997, s. 10. —
-ASIAT. person som bor i l. kommer från östra Asien. Östasiaternas, Westasiaternas och Europeernas skriftliga urkunder, af hvilka de första hafva ordskrift, de andra stafvelseskrift, och blott de tredje en utbildad bokstafsskrift. SvBiet 22/7 1841, s. 2. —
-BERLINARE. om invånare i östra Berlin; i sht (om ä. förh.) om invånare i det dåvarande Östberlin. AB 8/8 1948, s. 2. (Dagen efter Berlinmurens öppnande togs) flera nya gränsövergångar .. upp och östberlinarna strömmade över till ett Västberlin som många av dem aldrig hade sett. DN 19/11 1989, s. 1. —
(II 3) -BLOCK. [jfr eng. the eastern bloc] (numera i sht om ä. förh.) om politisk l. militär sammanslutning mellan stater i öst; i sht i sg. best., ss. benämning på Sovjetunionen o. dess allierade under kalla kriget (jfr sovjet-block(et)). Som om den oundvikliga följden af en separat fred med Ryssland skulle blifva upprättandet af ett östblock mot ett vestblock. GbgAB 23/4 1915, s. 8. Efter andra världskriget delades stora delar av världen upp i väst- och östblocket och Albanien under den kommunistiske Hoxha kom att tillhöra det senare. AB 9/1 2017, s. 16.
Ssgr (numera i sht om ä. förh.): östblocks- äv. östblock-land. i sht i pl.; jfr -blocks-stat. Expressen 2/10 1947, s. 13. Tjeckoslovakien och andra östblocksländer. Arbetet 24/8 1968, s. 4.
-DANSK. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Danmark; särsk. (i skildring av ä. förh.) i sådana uttr. som de östdanska landskapen, om de tidigare danska landskapen öster om Öresund. Rydberg Myt. 1: 202 (1886). De gamla östdanska landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm. BlekLT 18/4 2017, s. 8. —
-DANSKA. om den danska som talas i östra Danmark (öster om Jylland); äv. (med tanke på det språkhistoriska ursprunget) med inbegrepp av l. (vanl.) enbart om de sydsvenska målen (dvs. folkmålen i Skåne, Blekinge, södra Halland o. södra Småland). Lindgren DaNoGr. 5 (1894). Hur den gamla östdanskan successivt omvandlas till en särpräglad svensk dialekt. GT 26/9 2017, s. 6. —
(II 3) -DIPLOMAT. diplomat som representerar en öststat. GHT 19/4 1948, s. 6. Reselättnader i väst för östdiplomaterna? Arbetaren 24/6 1953, s. 3 (rubrik). —
-EUROPÉ. person som bor i l. kommer från östra Europa. EslöfT 17/1 1885, s. 3. Vi (i Norge) har börjat se det som helt naturligt att det är .. östeuropéer som målar hus och plockar jordgubbarna vi äter. GbgP 19/6 2018, s. 14. —
-EUROPEISK. jfr -europé. Ryssar, tartarer och andra öst-europeiska folkslag. Fryxell Ber. 10: 118 (1842). —
-FINSK. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Finland. PT 1867, nr 46 A, s. 5. En äkta tafla af östfinskt bondelif. GotlT 9/9 1876, s. 3. —
(II 3) -FLYKTING. flykting från öst; i sht (om ä. förh.) om person från Östtyskland l. Östberlin. GHT 13/9 1943, s. 12. Det ständigt ökade antalet östflyktingar i Berlin. Arbetaren 9/1 1953, s. 8. —
-FRISISKA. språkv. om den gren av frisiskan som hänför sig till det historiska landskapet Ostfriesland (o. numera talas bl. i några orter i Saterland i nordvästra Tyskland). NordenAnnonsbl. 1880, nr 19 B, s. 4. Östfrisiskan med källor åtminstone från sednare hälften af 1200-talet intog fordom hela området mellan Groningen och Weser. Noreen VS 1: 77 (1903). —
-FRONT. stridsfront i öster; särsk. om Tysklands front mot Ryssland resp. Sovjetunionen under första o. andra världskriget; jfr front 2 e. NorrkpgT 20/9 1870, s. 3 (i fråga om fransk-tyska kriget). Min farbror som stack till östfronten och kämpade för tyskarna. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 122 (2009). —
-GAVEL. östergavel; i sht i fråga om kyrka l. tempel; jfr -vägg. Parthenons östgafvel. PT 26/5 1886, s. 3. Nu putsades kyrkan, östgaveln fick barockprägel och taklinjen avjämnades. Stenberg KyrkSkrud 89 (1950). —
-GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. särsk. (språkv.) i sådana uttr. som östgermanska språk l. den östgermanska (språk)grenen, om en utdöd gren av de germanska språken, som bestod av gotiska samt ett antal andra språk (bl. a. burgundiska o. vandaliska). NF 5: 1109 (1882). De östgermanska språken. SöderköpT 17/10 1898, s. 2. Den östgermanska .. grenen, så kallad emedan hithörande folk vid sitt första uppträdande på den historiska skådeplatsen (i första århundradet e. Kr.) befinna sig längst i öster bland de kontinentala germanerna. Noreen VS 1: 72 (1903). —
-GOT. [ombildning av ostrogot (där förleden felaktigt tolkats ss. en geografisk benämning)] ostrogot (se d. o. 1), dvs. person tillhörande den gotiska folkstam som mellan 200- o. 500-talet e. Kr. var bosatt i sydöstra Europa; i sht i pl., om detta folk; jfr östgöte 2. NDA 12/8 1874, s. 3. Östgoternas rike krossades efter Teoderiks död av Bysans’ härar. Henrikson AntikHist. 2: 358 (1958). —
-GOTISK. jfr -got. GHT 5/1 1875, s. 1. Den östgotiske kejsaren Teodorik den store. Eko 28/5 1887, s. 11. —
-GOTISKA. om östgoternas (ostrogoternas) språk. Östgotiskan, som talades af stammen austrogoter (dvs. ”glansgoter”, orätt återgifvet med ”östgoter”) .. , äger torftiga källor, nästan uteslutande bestående af personnamn i latinsk och grekisk litteratur, från tiden 300–800. Noreen VS 1: 73 (1903). —
-GRÖNLÄNDARE. jfr -grönländsk. GHT 24/8 1858, s. 2. Det barska klimatet tvingar östgrönländaren att inreda sina boningar med stor omsorg. Helsingen 11/10 1898, s. 4. —
-GRÖNLÄNDSK~02 l. ~20. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Grönland. Den östgrönländska kusten. SDS 1883, nr 98, s. 2. —
-GÅENDE, n. särsk. i uttr. på östgående, på väg l. i riktning österut; i sht i fråga om sjöfart. NDA 9/9 1881, s. 3. En bark från Åland på östgående. SkånP 30/8 1888, s. 3. —
-GÅENDE, p. adj. som rör l. sträcker sig l. leder österut. Östgående och vestgående ångare. PT 6/5 1882, s. 3. En krock stängde Ölandsbron i östgående riktning. Ölandsbl. 2/6 2015, s. 8. —
-GÖTE, se d. o. —
-INDISK. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Indien; förr äv.: som tillhör osv. Ostindien, ostindisk. Att .. den nordöstligaste ögruppen (dvs. Filippinerna) i östindiska arkipelagen tillhör Spanien. LfF 1898, s. 121. Den östindiska staden Calcutta. SvD 28/8 2016, s. 14. —
-JÄMTSK. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Jämtland. HärnösP 20/10 1897, s. 3. Kulturveckan i östjämtska Gimdalen. SundsvT 17/7 2013, s. 3. —
-JÄMTSKA. östjämtsk dialekt. I Ångermanland torkas den otröskade säden i en stor hässja, som är uppförd invid logen eller ”masji”, som logen kallas på östjämtska. JmtP 30/12 1920, s. 4. —
-KUST. kust i öster. SvBiet 13/6 1840, s. 1. Västkusten har betydligt större nederbörd än östkusten. Rönnholm EkonGeogr. 7 (1907). Både Massaschusetts och Florida ligger på östkusten. GotlT 16/8 2022, s. 27.
Ssg: östkust-bana. (numera bl. mera tillf.) om järnväg på östkusten; särsk. om Ostkustbanan. ÖresundP 19/8 1859, s. 1. En Östkustbana är på förslag att byggas från Hudiksvall. SkaraAnnonsbl. 28/10 1893, s. 2. —
-LAND. särsk. till II 3, om land i Orienten l. (det forna) östblocket; jfr -stat. Östländerna vid Svarta Hafvet. GbgP 8/4 1878, s. 2. Tjeckoslovakien och andra östländer. SvD(A) 26/4 1964, s. 26. —
-LUT. (numera bl. tillf.) jfr lut, sbst.3 2, o. -sluttning. Mot den klart ljusblå himlen stod (bergshöjden) Nuolja lysande gulvit. Hela snökalotten var fri och klar från moln, och på östlutens nedre del gapade tunnelhålet för banan bläcksvart. Didring Malm 1: 133 (1914). —
(II 3) -MAKT. särsk. om Ryssland (l. (om ä. förh.) Sovjetunionen) l. ngn av dess allierade; jfr makt 14. SD 27/12 1855, s. 2. För att hindra Ryssland att ensamt uppsluka Polen hade de öfriga östmakterna då gått med om dettas delning. HeimdSmåskr. 11 a: 47 (1910). —
-MAN. [litterärt lån från fvn. austmaðr] särsk. (om förh. på Island runt vikingatiden) ss. benämning på norrman (ibland äv. svensk l. dansk). Ling As. 18 (1833). Min farfader hette Halldor Ragnfastsson, men hans farfader var Olof, östmannen, som inflyttade hit i landet östan ifrån. Lönnberg Ragnf. 23 (1873). —
-MUR. jfr -vägg. SDS 1882, nr 274, s. 2. Västra gavelmuren var 1,5 m .. tjock. Östmuren tycks ha varit betydligt kraftigare. SErikÅb. 1958, s. 73. —
I. ss. adv.: i l. åt nordost. Bussöö, der och een långh steenrözkia ähr Östnordan på byyn, der och Jätter hafwa hafft sitt tillhåldh. RannsaknAntikv. I. 1: 278 (1674).
II. ss. sbst., dels om väderstrecket (särsk. i prep.-uttr. i östnordan), dels om vind från detta väderstreck. Forsius Phys. 134 (1611). Skepflåtan lågh i Älsnaben i måndags, män i går var östnordan, så och i dag. Förmodas, de skolla nu vara under segell. OxBr. 9: 636 (1645). (Orterna) liggia mot hwar andra i wästsunnan och östnordan. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 376 (1679).
Ssg (†): östnordan-väder. nordostvind. Til Nattfrost och östnordan wäder wara benäghen. Herlicius Alm. 1638, s. 34. Holm NSv. 49 (1702). —
-NORDISK. särsk. (i fackspr.): som tillhör l. avser l. utmärker Östnorden (dvs. ifråga om germanska förh.: Danmark o. Sverige) l. de inhemska språken där. A. Noreen .. (kommer att) föreläsa öfver .. ämnet: ”Om behandlingen af förbindelsen lång vokal + lång konsonant inom de östnordiska språken”. Upsala 22/1 1880, s. 2. Den gamla östnordiska rätten. 2NF 17: 1296 (1912). —
I. ss. adv. OfferdalKArk. N II 1, s. 151 (1753). (Dalarna) gränsar .. Öst-Norr till Helsingland. Hülphers Dal. 4 (1762).
II. ss. sbst. (Hamnen är på tavlan) utmärckt med 3. Ankar, ett i Wäster, andra i Östnor, och tridie i Söder. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 276 (1698). —
-NORRA. (†) nordöstra. På östnorra sidan om Prästegården. OfferdalKArk. N II 1, s. 205 (1779). JmtT 3/9 1897, s. 5. —
-NORSK. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Norge. AB 18/6 1888, s. 2. (De) östnorska dialekterna .. (står) svenskan jämförelsevis nära. Noreen VS 1: 83 (1903). —
(II 3) -PAKT. pakt mellan länder i öst; i sht (om ä. förh.) om den militära försvarsalliansen Warszawapakten, vilken upprättades mellan länder inom östblocket under kalla kriget. GHT 20/10 1925, s. 13. Den militära östpakt som just undertecknats i Warszawa. DN(A) 15/5 1955, s. 14. —
(II 3) -POLITIK. politik som avser relationen till land l. länder i öst (l. inhemska omständigheter i öst); särsk. i fråga om förh. under kalla kriget. Norrskensfl. 24/4 1918, s. 1. Det viktigaste som hänt detta år 1970 .. det är att (Västtysklands förbundskansler) Willy Brandt genom sin modiga östpolitik lyckats öppna dörren på glänt, dörren österut. SvD 31/12 1970, s. 3. —
-PUNKT. särsk. (i fackspr.) morgonpunkt. NDA 25/3 1872, s. 4. (Sol)förmörkelsen blev i Skálholt central 8 minuter före kl. 6, och solen skulle först ungefär en kvart före 7 passera östpunkten. NordKult. 21: 44 (1934). —
-PÅ. i l. åt öst; jfr öster-på. SD 14/5 1895, s. 5. Blir det bröllop östpå, när träden spricker ut på nytt? Lo-Johansson Stat. 1: 95 (1936). —
-REMMARE. sjöt. remmare (se remmare, sbst.3) som markerar farled öster om detta märke. Östremmaren invid fyren. NDA 28/8 1889, s. 4. —
-ROMERSK. hist. som tillhör l. avser l. har samband med den östra delen av det (395 e. Kr. tudelade) romerska riket; särsk. i sådana uttr. som (det) östromerska riket. WadstWbl. 23/3 1833, s. 2. Kejsar Leo I, som regerade öfver det östromerska riket under åren 457–474. IllSvH 1: 224 (1876). —
-SIDA. om den östra sidan av ngt (jfr öster-sida); äv. till II 3, om sida (se sida, sbst. 20) l. part som utgörs av (företrädare för) öststater (i sht i sg. best.). DA 16/6 1841, s. 2. Gränslinjer för snabb ändring av nederbörden utgöra nu t.ex. Hallandsåsens västsida samt Linderöds- och Nävlingeåsarnas östsida. SvGeogrÅb. 1945, s. 36. Militärallians och upprustning östsidans svar på Parisavtalen. Arbetaren 3/12 1954, s. 3 (rubrik). —
-SKANDINAVISK. som tillhör l. avser l. har samband med östra Skandinavien. Landsm. XIII. 9: 3 (1894). —
-SKÅNSK. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Skåne. NDA 19/12 1868, s. 3. Den östskånska slätten. SvD 24/6 1985, s. 16. —
-SLUTTNING. sluttning i l. åt öster; jfr -lut. KarlstT 18/2 1899, s. 2. Bergskedjans östsluttning. SvGeogrÅb. 1943, s. 188. —
-SPETS. jfr spets, sbst.2 1 b, o. -ända. GefleP 6/7 1871, s. 2. Afrikas östspets. Svensén Jord. 8 (1884). —
-STAT. stat i öster; äv. till II 3, om stat tillhörande (det forna) östblocket; jfr -land. HallandsP 22/9 1869, s. 3 (om amerikansk delstat). Livet i Sovjet och andra öststater. GHT 14/12 1967, s. 7.
Avledn.: öststatare, m.//ig. person från öststat; i sht i anv. motsv. öst, adv. osv. II 3. SvD(A) 12/1 1952, s. 8.
öststatlig, adj. som avser l. hänför sig till öststat(er); i sht i anv. motsv. öst, adv. osv. II 3. De ryska och öststatliga förhållandena. Norrskensfl. 2/10 1948, s. 9. —
II. ss. sbst.; särsk. om sydostlig vind (jfr syd-ost II 2). Thesse hofuudwäder, hafua hwar sijne Medelwäder .. Thet Första Nordost .. Thet Andra Sudost eller Östsunnan (osv.). Forsius Phys. 134 (1611). Cölnska För-Staden ligger emot Öst-Sunnan. AnmPT 1738, nr 8, s. 3.
Ssg (†): östsunnan-väder. sydostvind. Linc. Ssss 4 b (1640). Ett sachta blåsande af östsunnan wäder. UHiärne 2Anl. 35 (1702). Trolle-Bonde Hesselby 178 (i handl. fr. 1763). —
-SVENSK, m.//ig. (numera bl. mera tillf.) person som bor i l. kommer från östra Sverige; förr äv. om finlandssvensk. GHT 22/2 1897, s. 2. Östsvenskarne i Finland. GHT 1920, nr 25 B, s. 6. För alla syd- och östsvenskar i allmänhet och blekingar i synnerhet lämnade .. (statsministern) ett uttalande som är oroande. Sydöstran 11/6 2008, s. 2. —
-SVENSK, adj. som avser l. utmärker l. tillhör l. härstammar från östra Sverige; äv. (språkv.) i sådana uttr. som östsvenska mål l. dialekter, om svenska dialekter talade i Finland, Estland o. Ukraina. SydsvD 4/7 1870, s. 4. Personer som gjort studiet af de östsvenska målen till sina speciella uppgifter. Landsm. 1: 731 (1881). Finska lånord i östsvenska dialekter. SmålP 27/1 1896, s. 4. IF Udd tog elva medaljer i de östsvenska distriktsmästerskapen i Norrköping. BlekLT 8/6 2022, s. 19. jfr sam-östsvensk. —
I. ss. adv.: i l. åt sydost. Trolle-Bonde Hesselby 56 (i handl. fr. 1657). Östsöder om kyrkion i gärdet är en gammal grafplatz. VgFmT II. 1: 74 (1671). ArvikaT 25/7 1905, s. 1.
II. ss. sbst. Hiorter Alm. 1734, s. 29. En skogslott gränsande i öst-söder till (den aktuella) lägenheten. PT 22/3 1901, s. 1. —
-SÖDRA. (†) sydöstra; jfr öster-södra. VgFmT II. 1: 74 (1671). På östsödra kanten. OfferdalKArk. N II 1, s. 201 (1779). Dalabl. 30/7 1906, s. 2. —
-TORN. (kyrk)torn beläget i öster. Ursprungligen uppförd i romansk stil, ombyggdes kyrkan i början af 1300-talet, hvarvid skeppen höjdes och försågos med nuvarande kor och östtorn. TT 1900, Byggn. s. 144.
Ssg: östtorn- l. östtorns-kyrka. (i fackspr.) kyrka med tornet i öster (i stället för i väster, vilket oftast är fallet). Cornell NorrlKyrklK 53 (1918). Öns enda bevarade östtornskyrka. TurÅ 1974, s. 63. —
-TYSK, m.//ig. person boende i l. härstammande från östra Tyskland l. det dåvarande Östtyskland. GHT 3/8 1916, s. 5. Östtysken Roland Matthes återtog på fredagen sitt världsrekord på 200 m rygg. GbgP 30/8 1969, s. 19. —
-TYSK, adj. som tillhör l. kommer från l. har avseende på östra Tyskland l. det dåvarande Östtyskland. AB 26/1 1876, s. 2. Den kommunistdominerade östtyska regeringen. SvD(A) 28/12 1953, s. 6. De östtyska städerna Dresden och Leipzig. DI 16/6 1998, s. 26. —
-VART. [jfr mlt. ostwart, mnl. oostwaert] i sht sjöt. åt öster, österut; förr äv. (ngn gg) betecknande läge l. befintlighet: i öster. Alle the warer .. som the her Östwart hempthe pläge. HFinlH 7: 330 (1550). Plötsligt ser jag en segelbåt med god fart stäva östvart. Ljusnan 5/9 2015, s. 29. —
-VIND. vind från öster, östanvind. Kärast’ östvind, töf ey längie. TRudeen Vitt. 195 (1693). Söder om lågtrycket uppstod kraftiga östvindar som träffade Götaland. BoråsTidn. 21/9 2019, s. 17. —
-VÄGG. vägg som vetter åt öster; jfr -fasad, -gavel, -mur. UNT 6/11 1902, s. 3. Af östväggen kvarstod blott grunden. VgFmT III. 1–2: 73 (1910). —
-VÄSTLIG. (vanl. skrivet med bindestreck mellan leden) om (ngt med tydlig) riktning: som går l. sträcker sig från öster till väster (l. tvärtom). Flodernas områden skiljas af ansenliga bergssträckor i östvestlig riktning. Svensén Jord. 335 (1886). Den livligaste öst-västliga trafiken. DN(A) 3/10 1949, s. 6. —
-ZON. östlig zon; särsk. (om ä. förh.) i sg. best., om (det territorium som efter andra världskriget kom att tillhöra l. utgöra) Östtyskland. SvD(A) 16/4 1927, s. 9. Ryssarna har som bekant kategoriskt vägrat .. (en valkommission) tillträde till den tyska östzonen. SvD(A) 3/9 1953, s. 9. —
Spalt Ö 276 band 39, 2023