| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFVÄRJA a3v~vær2ja (a`fvärja Weste), v. -er, -de, -t, -d (se för öfr. VÄRJA, v.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -VÄRJNING, -VÄRNING (†, Lex. Linc. (1640), Dict. Hamb. (1700)); -ARE (Juslenius (1745), Wikner Vitt. skr. 4 (1863)).
— jfr VÄRJA AF.
1) värjande l. skyddande afhålla, hålla på afstånd l. från sig.
a) med afs. på ngt l. ngn, som ansätter l. anfaller l. söker tränga fram l. in osv., l. med afs. på ngt, hvarmed ngn ansätter l. anfaller: värna l. försvara l. skydda mot l. vara ett värn l. skydd mot; afvända, aflägsna, utestänga; stundom: försvara l. skydda sig mot.
α) med afs. på anfall, beskyllning, fiende osv.: afvisa, tillbakavisa l. tillbakaslå; med afs. på beskyllning äfv.: gendrifva, vederlägga, bemöta.
α’) med abstr. obj. Samson .. och David .. haffua affwärdt fremmande folks angrip. Ebr. 11: 34 (NT 1526). Dermed hade han .. (icke) afvärjt frestelsen. Rosenstein 1: 80 (1787). Der våld skedde, afvärjdes det med våld. Strinnholm Hist. 1: 332 (1834). Beskyllningen (får) afvärjas med (ed). Nordström Samh. 2: 830 (1840). Afvärjande af bestämda öfvergrepp. NF 16: 595 (1892).
β’) (mindre br.) med konkret obj. Affwäriar (dvs. -jen) fienderne. G. I:s reg. 9: 160 (1534). Girs E. XIV:s hist. 2 (c. 1630). Blott en yngling jag är, som ännu på handen ej litar / till att en man afvärja. Johansson Hom. Od. 16: 72 (1845). Dalin (1850). — med prep.-uttr., som angifver, hvarifrån ngn afvisas l. tillbakaslås. Rudbeckius 4 Pred. D 2 b (1634). Hellenerne beslöto .. att der (dvs. vid Thermopylæ) afvärja barbaren ifrån Hellas. Carlstedt Herodot 3: 150 (1833).
γ’) abs. Man kommer ej långt genom att blott afvärja. Claëson 2: 20 (1857). — särsk. i p. pr. Utan någon afvärjande åtbörd. K. af Kullberg 91 (1842). ”Nej”, sade Hawermann afvärjande, ”hon är inte någon börda för mig”. Backman Lifvet på land. 1: 13 (1870). Med venstra armen .. afvärjande framsträckt. Rydberg Rom. d. 126 (1882). Roos Skugg. 382 (1891).
β) med afs. på hugg, slag, stöt osv.: parera. Såsom man medh skölden aff wär all skott. Balck Krist. ridd. Dedik. A 5 a (1599). Fryxell Ber. 1: 61 (1826). Engelbrekt, som med sin krycka sökte afvärja hugget. Strinnholm Sammandrag 2: 670 (1857). Afvärja slagen med armen. Topelius Fält. 4: 414 (1864). Afvärjande af en stöt. Schulthess (1885).
γ) i annan anv.
α’) med mer l. mindre abstr. obj. Klädherna (behöfva vi) til at .. affwäria Köldh och Fröst. Rothovius 2 Pred. A 3 a (1623). Trän .. afwärja wädret (dvs. blåsten). Rudbeck Atl. 3: 242 (1698). Vet man förrädeliga stemplingar å färde vara, och them ej afvärjer, så mycket han kan. MB 4: 3 (Lag 1734). (Apollo) afvärjer .. rosten i säden. Palmblad Fornk. 1: LXXXII (1843). Inom fästningen vidtogos till farans afvärjande alla nödiga förberedelser. Oscar II i VittAH 25: 118 (1867). — med prep.-uttr., som angifver, hvarifrån ngt afhålles l. afvändes l. aflägsnas. All .. olycka ifrå Fäderneslandet att afwäria. RARP 1: 104 (1629); jfr b. Denne glädjens Gud (dvs. Evan) .. troddes .. afvärja höstliga sjukdomar från de vinpressande. Tranér 189 (1833). Rådets skydd afvärjde från (tidskriften) Ärlig Svensk verkningarna af konungens missnöje. Malmström Hist. 4: 115 (1874).
β’) (mindre br.) med konkret obj. Til at afvärja honom (dvs. vargen), måste man hafva herdar. Borg Luth. 1: 582 (1753). Vildgåsen .. kan .. afvärjas derigenom att pinnar med garn sättas kring åkrarne. Nilsson Dagb. 168 (1816, 1879). — med prep.-uttr., som angifver, hvarifrån ngn l. ngt af hålles. Afvärja flugorna från sig. Schulthess (1885).
b) med afs. på ngt farligt, skadligt l. icke önskvärdt, som befaras skola ske: afstyra, förebygga, förekomma, (för)hindra, laga att (det) ej inträffar.
α) med sbst. l. pron. ss. obj. G. I:s reg. 1: 31 (1521). (Så) när (hade) ett .. vproor och blodhbadh skeedt, hwar (dvs. om) icke Solkonski hadhe .. sådant .. affwärdt. Petreius Beskr. 1: 23 (1614). Affvärja all skada och förderff. RP 5: 5 (1635). Om tilfällen (all visa tapperhet i krig) yppades .. (det Gud afvärje). Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). En fläder-häck .. afvärjer ohägnad. Fischerström 4: 10 (1792). Men det kunde han inte afvärja, att .. hustrun .. kysste .. sin lilla fosterdotter. Backman Lifvet på land. 1: 13 (1870). Afvärja olycka. Sjöl. f. Finl. 1873, § 159.
β) (föga br.) med obj.-sats. — (†) med (pleonastisk) negation. Petreius Beskr. 1: 27 (1614). Herren .. affwärier at fremmande Regenter icke fåå macht öfwer oss. Rothovius 4 Pred. R 4 a (1645). Spegel Oliv. B 4 a (1675).
γ) (numera föga br.) abs. Then olycka, som, Gud afvärje! til äfventyrs oss förestår. Lange Likpred. öfv. Norby 13 (1744).
2) (†) hindra (ngn från ngt). (Riksråden) wille .. afwäria allmogen ifrån konungaslächtetz hörsamheet (dvs. från att lyda sitt konungahus). Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Huruledes Lapperne ifrån flycht afwärias kunna. J. Graan i HSH 31: 320 (1670).
Spalt A 779 band 1, 1898