Publicerad 1900   Lämna synpunkter
ANTVARDA an3t~va2rda, äfv. ~var2da (i senare fallet vanl. utan sammansmältning af tungspets-r o. d till öfvertandljud), stundom 040 (antva´rda Weste), v.1 -ade ((†) ipf. -varde RP 4: 52 (1634); p. pf. pl. -vardhe A. Oxenstierna Skr. 1: 57 (1612); se den etym. afd. nedan). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (knappast br., Strinnholm Hist. 3: 657 (1848)), -NING (se d. o.), -UNG (se d. o.).
Ordformer
(and- Tegel G. I 1: 197 (1622), RP 4: 87 (1634). -worda G. I:s reg. 1: 287 (1524); ahntwordet (p. pf. n.) HSH 9: 58 (1562); -wårda G. I:s reg. 10: 300 (1535))
Etymologi
[fsv. an(d)varþa, -vordha, antvardha, -vordha; jfr fd. andvordhæ, d. antvorde, fnor. andvarða, äfvensom mnt. antwarden med sidoformerna antwerden o. antworden (jfr under ANTVARDA, v.2), göra närvarande, öfverlämna; jfr äfv. ä. t. antworten, öfverlämna. Ovisst är, huruvida ordet är en inhemsk (öst)nordisk motsvarighet till l. ett lån af det mnt. verbet; i hvarje fall beror det jämförelsevis sent uppträdande -t i prefixet på mnt. inflytande. Det mnt. ordet är en afl. af fsax. andward, närvarande, eg. vänd emot, midt emot varande, motsv. got. andwaírþs, närvarande, ags. andweard, midt emot varande, närvarande, äfvensom (med ngt olika betydelseutveckling) isl. ǫndverðr, ǫndurðr, stående (ss. fiende) midt emot (ngn), framtill l. i spetsen befintlig, börjande, o. fgutn. af andverþu, i början. Första ssgsleden är and- (se AN-, prefix2) o. senare leden en med lat. vertere, vända (jfr VARDA, VART), sammanhängande bildning. Möjl. föreligger denna bildning enkel i fsv. varþa i bet. öfverlämna, gifva, hvilket i så fall urspr. skulle hafva varit ett annat ord än det varþa som i nysv. blifvit VÅRDA. Att, i likhet med hvad tidigare skett, fatta ordet ss. en ssg med sistnämnda verb, torde vara oriktigt. — Böjningsformerna -varde, -vardhe (se ofvan) äro förkortningar af samma art som tiondel (af tiondedel) m. fl.; jfr fsv. ipf. antwardhe (anträffadt en gång), äfvensom ä. d. ipf. antuorde, mnt. antwarde, -worde]
(numera nästan bl. arkaiserande i högtidligare stil l. ngn gg i skämtsam framställning) öfverlämna (ngn l. ngt) åt l. till (ngn); öfverlämna (ngn l. ngt) i ngns våld, utlämna (ngn l. ngt till ngn); öfverlåta (ngt åt ngn); lämna (ngn l. ngt i ngns vård l. förvar), anförtro (ngn l. ngt åt ngn). Andtworde wij tiigh woorth sloth olaffzborgh j een redeligh slotzloffuan. G. I:s reg. 1: 287 (1524). Tå barnet war stoort wordit, antwardadhe hon thet Pharaos dotter. 2 Mos. 2: 10 (Bib. 1541). Antvardades samma breff till R(iks) Skattmästaren. RP 6: 23 (1636). Thessa hus .. äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda. BB 26: 2 (Lag 1734). Uppsök .. min obegrafna kropp, / Antvarda den åt vigda mullen. Stagnelius 1: 94 (c. 1813). Då svärdet .. (vid kröningen) blef Konungen andtvardadt, lossades två grofva kanoner. Fryxell Ber. 5: 40 (1831). Detta nya Lärohus, till hvilket jag .. nu åt Dig antvardar nycklarne. Wallin Invign. 19 (1837). Åt ingen kunde dessa (förtroenden) med mera trygghet antvardas. Crusenstolpe CJ 1: 68 (1845). Och nu åt er, ett värdigare garde, / — just, som beställdt, — sig nådig frun antvarde! Sturzen-Becker S. arb. 3: 53 (1861). De kronan tillerkända .. biskopssakören .. antvardades åt särskilda biskopsfogdar för hvarje stift. Forssell Hist. 1: 225 (1869). — särsk.
a) [fsv. i anduarþen þem i händar sinum höxta ouini; jfr ä. d. Iudas forraadde oc antuorde iøderne hannem i hender] i uttr. antvarda (ngn l. ngt) någon i händer, öfverlämna osv. (ngn l. ngt) åt ngn. Och wart hans herre wredh, och antwardade honom bödhlener j hender. Mat. 18: 34 (NT 1526; öfv. 1883: antvardade honom åt bödlarne). (Klockaren) skal .. taga alt thet i noga acht och förwar, som honom i händer antwardas och förtroos. Kyrkol. 24: 32 (1686). Biörner Kong Alf 9 (1737).
b) [fsv. i thinna händer antwardhar iak min anda] i förb. antvarda (ngn l. ngt) i någons hand l. händer = a. Menniskiones son skal antwardhas j syndares hender. Mat. 26: 45 (NT 1526); jfr öfv. 1883. En menniskia (kan) aldrig bätter göra, än at hon antwardar sin anda j gudz hender. O. Petri Handb. F 1 b (1529); jfr Handb. 1811, s. 56. Swär migh widh Gudh, at tu icke .. antwardar migh j mins herras hand. 1 Sam. 30: 15 (Bib. 1541; öfv. 1896: utlämnar mig åt min herre). Dalin Arg. 2: 204 (1734, 1754). Rikets herrar och män erinrade Margaretha, att hon .. icke i fremmande händer borde antvarda rikets slott och län. Strinnholm Vas. 1: 22 (1819). Carl Knutsson .. antvardade Sveriges rike i Sten Stures hand. Svedelius i SAH 51: 76 (1875). — [jfr ä. d. antvorde til (troer) hænde, til troer hand] (†) i förb. antvarda till l. under någons hand. The penningar som vnder theras hand antwardadhe wordo. 2 Kon. 22: 7 (Bib. 1541; öfv. 1896: öfverlämnas åt dem). The (svenske) toge in Slot, Städer och Land, / Antwardede them til Danskes hand. Svart Gensv. I 4 b (1558).
c) [fsv. andvarþa sik i guz gömo] i förb. antvarda (ngn l. ngt) i någons vård l. förvar o. d. Gästgifvare .. Vårde .. alt thet, som gästen i hans giömo antvardar. BB 28: 3 (Lag 1734). Många vederstyggeliga efterdömen föranlåta mig, at i Eders Kongl. Höghets akt antvarda döda Heders-mäns ofläckade Namn. Tessin Bref 1: 339 (1753). Flere bland kyrkogårdarna (i Sthm) hafva .. blifvit antvardade i stadsträdgårdsmästarens vård. E. Kinander i Stockholm 2: 128 (1897).
d) (†) med egentligt rumsadverbial angifvande platsen l. stället dit ngt öfverlämnas. Så är wår alffwarlige wilie och befalning, att thu ingelunde antworder någre peninger tijt in på Slottet. G. I:s reg. 16: 160 (1544). Äghe the honom i Konungens hechtelse antwarda. Lagförsl. 121 (c. 1609). Förviste-Mannen .. borde .. antvarda Bruden .. i hans (dvs. brudgummens) famn. Dalin Hist. 1: 283 (1747). Min anda andtvardar jag uti lifsens land. Tessin Bref 1: 339 (1753).
Jfr FÖR-, IGEN-, IN-, UPP-, UT-, ÖFVER-ANTVARDA.
Anm. I 1883 års öfv. af NT är antvarda på de flesta ställen bibehållet. I öfv. af GT 1893—98 har ordet däremot genomgående ersatts med andra uttr.
Särskilda förbindelser:
ANTVARDA IFRÅN SIG. [fsv. antwardade stekeholm fra sik; jfr mnt. er he dat werck van sik antwordet] (†) lämna ifrån sig. Tilskicke gode och trogne karler, som vpbära samma gierd, fölie henne fram, och antwårdan redeligan ifrå seg. G. I:s reg. 10: 300 (1535).
ANTVARDA IGEN. [fsv. andvardha i gen; jfr fsv. andvardha ater] (†) återlämna l. lämna tillbaka l. åter lämna ifrån sig (ngt erhållet). Bärendt van Mällen skulle andtwarde W. N. Herre Calmarna slott igenn. C. Rensel i HSH 2: 43 (c. 1550).

 

Spalt A 1926 band 2, 1900

Webbansvarig