| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
ART a4rt (ā Weste), sällan ar4t (jfr Lyttkens o. Wulff Utt.; jfr äfv. Tegnér 1: 416 (1805) o. 27 (1825), på hvilka ställen art rimmar med svart, på det senare äfv. o. närmast med hvart, äfvensom Andersson Mickel räf 160 (1900), där ordet rimmar med svart), r. l. f., äfv. m. (f. O. Petri Men. skap. 56 (c. 1540), Psalt. 58: 4 (Bib. 1541; i marg.), L. Petri Oec. 68 (1559), Lind (1749), Wahrman (1814), Deleen (1829), SAOL (1874), Lundell m. fl.; m. Sahlstedt, Weste, Lindfors (1815), Almqvist (1842), Dalin (1850), Kindblad (1867) m. fl.); best. -en; pl. (i bet. 8) -er 32 (a` Weste), sällan 40.
1) [jfr mnt. o du koninges art, äfvensom lat. Hymen Uraniæ genus (Virgilius); jfr också t. hengst der zur art (dvs. afvel) gebraucht werden kann (Gutzeit)] (†) afkomma, afvel, afkomlingar, ättlingar; afläggare. Jach (Jesus) är Dauidz root och art. Upp. 22: 16 (NT 1526; öfv. 1883: Davids telning och ättling; gr. ἡ ῥίζα καὶ τὸ γένος Δαυίδ). Angående huru en Bescheler, Stoden och Fåhlar til et väl inrättat Stutterie böra vara och förses, tiena följande Paragrapher til rättelse, om man vil hafva god Art. Salander Gårdsf. 26 (1727). Kårg-ympa skier, när man af et frucktsamt trä i hast vil hafva art. Därs. 137. — jfr: Alster af fä, hästar, och hundar, etc. .. (dvs.) Art, Slächte, genus. Stiernhielm Fateb. (1643, under ala).
2) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) släkte. Theras fäder, een afffelligh och ohörsam artt. Psalt. 78: 8 (Bib. 1541; öfv. 1897: ett gensträfvigt och upproriskt släkte; Luther: ein abtrünnige vnd vngehorsame art). Tu onda art giff acht vppå Herrans ord. Jer. 2: 31 (Bib. 1541; öfv. 1898: Du onda släkte).
3) sammanfattningen l. inbegreppet af väsentliga l. konstitutiva egenskaper (hos lefvande varelse l. sak), i (ngns l. ngts) väsen grundad beskaffenhet, väsen, natur; eg.: medfödd beskaffenhet l. natur, beskaffenhet som (ngn l. ngt) har på grund af sitt ursprung l. sin härkomst; ofta koordineradt med annat ord af samma l. liknande bet.
a) [fsv. war en förrädare aff allä sinä art; jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. t., äfvensom ä. eng. some of you .. are led by kind t’admire your fellowcreature (Dryden)] (numera bl. i högre stil; jfr dock α γ’) i fråga om personligt väsen l. djur: inre beskaffenhet l. inneboende natur (sådan den tager sig uttryck l. yttrar sig i handling), kynne, skaplynne, karaktär, lynne, sinnelag, böjelser, naturlig läggning; äfv. i fråga om växt: natur. Hans (dvs. Kristi) art och heele natwr är sådan at han tröster och hwghsualar arma bedröffuade menniskior. O. Petri 2 Post. 139 b (1530). Then onda art som j menniskionnes hierta ligger. Dens. Sal. A 3 a (1535). Iagh war itt barn aff godh artt, och hadhe fått een godh siäl. Vish. 8: 19 (Bib. 1541; öfv. 1869: en välartad yngling; Vulgata: puer .. ingeniosus). Stiernhielm Cup. 12 (1649). Skiönhet är en dufwa, / Som kan eij wärja sig för någon höök och falck, / Och thessa foglars art haar mången vnger skalck. Spegel Återv. par. 25 (1711). Nästan hvar och en nation hafver sin särdeles (dvs. särskilda) art, som giör honom vtmärckt ifrå andra. Rydelius Förn. 207 (1721, 1737). Det är en god art uti honom, There is a noble turn in him. Widegren (1788). I sin vik / han (dvs. staden Petersburg) låg, en nyfödd drake lik. / Men arten röjes hos den unga, / .. re’n hväser han med klufven tunga. Tegnér 1: 173 (1822). Kärleken har blommans art; och våren, / Endast våren är en tid för den. Runeberg 2: 346 (1833). Jag känner arten hos Venedigs döttrar; / De låta himmelen få se de knep, / Som ej de våga visa sina män, / Och samvetsbudet lyder ej: ”låt bli,” / Men blott: ”håll hemligt.” Hagberg Shaksp. 10: 343 (1850). När harpotonerna ljuda klart, / ej trollen sin makt kunna öfva, / ej visa sin rätta art. Melin Prinsess. 36 (1885). jfr DJÄFVULS-, DÖDS-, GUDS-, HÖGMODS-, JUNGFRU-, KORP-, LIFS-, VILDDJURS-ART m. fl. — särsk.
α) i ngra stående uttr. som tjäna att framhålla den (hos ngn) inneboende naturen l. karaktären osv. ss. fast o. stabil l. benägen att oförändrad öfvergå från generation till generation. Räfven byter sitt hår, men icke sin gamla art. Sv. ordspr. 77 (1865) [jfr holl. de wolf ruit wel van baard, maar niet van aard]; jfr: Vlfwen byter fulle håår, men aldrig sinne .. (dvs.) Paddan går intet frå sin art. Grubb 832 (1665). — särsk.
α’) [jfr t. sie kann ihre art nicht lassen] (†) i uttr. (icke) låta sin art l. låta af arten, (icke) uppgifva sin natur l. lägga bort sina karakteristiska egendomligheter o. d. Theras art är icke godh, och the läta icke aff artenne. Psalt. 58: 4 (Bib. 1541; i marg.). Såsom man pleghar säÿa, Tienesthafolck är tienestafolck och låther intet sina arth. L. Petri Oec. 68 (1559).
β’) [jfr t. art lässt nicht von art] (†) i ordspr. som framhålla, att afkomman (i regeln) har föräldrarnas natur o. egenskaper. Thet gnäller så Grijs som gammul Suijn grynta. Art slächtas inthet från Art. Balck Esop. 137 (1603); jfr 2. Art går ey från art. Fosz 142 (1621). Art föllier art. Grubb 36 (1665). Art blijr giärna wed art. Dens. 701.
γ’) [jfr skånska dial. arten ligger i villällingen (dvs. andungen)] (hvard. med en viss ålderdomlig anstrykning) gry; i uttr. arten sitter i honom osv., han (osv.) brås på släkten l. har det för släkten (l. stammen l. folket osv.) karakteristiska skaplynnet. Arten än i folket sitter qwar. Runius Dud. 2: 16 (1708). Widegren (1788). Topelius Fält. 4: 140 (1861, 1864). Björkman (1889).
β) [jfr holl. uit den l. uit zijnen aard slaan, t. aus der art schlagen, äfvensom eng. to grow out of kind; urspr. (i t.) sannol. med anslutning till bet.: släkt] (numera knappast br.) i uttr. slå l. växa ur arten, ej brås på släkten; vansläktas; jfr URARTA samt ARTA I. Il chasse de race, Han brår på släckten, Han slår (ej) ur arten. Mont-Louis 271 (1739). Serenius (1741). Heinrich (1814).
γ) (†) i förb. naturlig art, naturlig läggning l. håg l. drift o. d. (Emedan) Hadingh till krigs af naturligh art benägen och fallen var. L. Petri Kr. 16 (1559). L. P. Gothus Mon. pac. 360 (1628). (Denne konungs) läremästare hade .. förgiftat .. (hans) goda naturliga art igenom smickran. Ehrenadler Tel. 76 (1723). Diuren timas (dvs. para sig) af naturlig art. Serenius (1741). Heinrich (1814).
δ) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. den gamla (svenska) arten o. d., det gamla (svenska) kynnet osv. I ägen rena begrep, upriktiga sinnen och den gamla Svenska arten, som satt .. vårt Fädernesland i ryktbarhet hos alla Folkeslag. Dalin Arg. 2: 447 (1734, 1754). Der (dvs. i Värmland) bor den gamla arten ännu i dag, / Ej öfverhettad ifver och fart i blodet, / Men denna tro, som aldrig vill släppa tag, / Den stadigt skärpta blicken, det sega modet. Strandberg 1: 315 (1870). Snoilsky 2: 277 (1881).
ε) (†; jfr dock β’) om sinnelag, skaplynne osv. som ej tänkes l. framställes ss. nedärfdt l. medfödt. Een Biscop bör wara forfarän i gudz ordt, .. Doch i thetta och flera slike stycker Lathe i (biskop Brask) pa skijna (dvs. läggen I i dagen) hurv Lithet i haffue aff en rett Biscopz artt. G. I:s reg. 5: 168 (1528). Gudh .. haffuer .. medh sinne gudhdomeliga dygd och art, så beprydht och vthstofferat (människan) .. at hon war hans beläte lijck. O. Petri Men. skap. 12 (c. 1540) [jfr t. du hast verloren gottes art]. Tå Gudh förkastade (dvs. förebrådde) honom (dvs. Adam) thet, at han hade ätit aff thet förbodna träädh, Läät han (gm sin undskyllan) strax see hwad art han hade nw fått. Därs. 29. — särsk.
α’) i uttr. Adams art ss. beteckning för människans (från Adam ärfda) syndiga natur. Wij äre .. fulle aff Adams art. Ps. 1536, s. 92.
β’) (numera knappast br.) i uttr. (Guds) faderliga art, faderliga sinnelag; jfr FADERS-ART. Som sigh en fadher förbarmar, / Och barnens brott förgäter snart, / Så gör Gudh medh oss arma, / Som lijta til hans Faderliga art. Ps. 1567, s. 39 a; jfr: Ps. 1695, 86: 3, samt Hedborn Skr. 2: 75 (1812); Ps. 1819, 16: 3: fadersart.
b) [jfr holl. naar den aard der liefde] (numera nästan bl. i högre stil) i fråga om sakligt föremål l. begrepp: väsen, natur, kynne; egendomlighet; stundom närmande sig 5. Thet (är) kerlekens rätta art och natur, ath han sökier icke effther sit betzta vtan en annars mandz. O. Petri Män. fall C 3 a (1526). Afwund ond af art bemödar sig at swärta / Den himmel-rena eld som i wår siäl blef sänkt. Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713). Hvart land har gemenligen sin särdeles art och beskaffenhet. Nehrman Inl. t. jur. civ. 3 (1729). Hur föga dock den stolte borgherrn kände / .. qvinnohjertats art. Oscar II Skr. 3: 88 (1872, 1888). Vid bedömandet af vår medeltids art få vi .. aldrig förgäta, att hennes kultur var ett lands, der skogarne voro ymnige. Hildebrand Medelt. 1: 34 (1879). Förbi hans inre syn (drogo) de lyckligaste dagar han upplefvat. .. Bilderna skiftade art. Ett moln drog öfver hans ansigte. Ljunggren Tre ber. 62 (1886, 1892). Denna världens onda art. Andersson Mickel räf 20 (1900). — särsk. i uttr. ett språks art, om (sammanfattningen af) det för ett språk särskildt karakteristiska o. utmärkande: kynne, lynne; jfr ANDE VIII 5 b α. Verelius Ind. (1681, under mallyska). Några antagne utländska ord, som emot Svenska språkets art hafva accenten i senare stafvelsen. Botin Sv. spr. 13 (1777). De besynnerliga (dvs. särskilda) sätt, hvarigenom det ena Språket söndrar sig ifrån det andra, at efter det vedertagna bruket, ända, böja, afleda, sammansätta, hopdraga, eller förändra och i meningar hopfoga orden, utgöra det, som kallas et Språks art (genius linguæ). Hof Philos. grunder 6 (1782). Claëson 1: 346 (1859). J. Nordlander i Ped. tidskr. 1902, s. 205.
4) om en enskild karakteristisk sida af ngns l. ngts natur l. väsentlig l. utmärkande egenskap (som närmare angifves i det följ. l. föreg.): egen- (domlig)het, utmärkande drag, karaktärsdrag.
a) (numera knappast br.) i fråga om personligt väsen l. djur; äfv. om växt. Alla skrymtare (dvs. skrymtares) art är, ath the hålla (dvs. anse) sigh sielffua clara och reena. Förspr. t. Rom. 3 a (NT 1526). Hadhe samma Fisk then art, at när man fattadhe honom, tå brände han såsom Nässla. Lælius Res. 2: 114 (1588). Petreius Beskr. 1: 101 (1614). At giöra mot förbåd; / Then art har hängt oss (kvinnor) vid. Kolmodin Qv.-sp. 1: 34 (1732). Jag har någon anledning tro (denna) buskens art vara, at icke gifva frö sedan den blifvit något gammal. A. J. Retzius i VetANH 19: 73 (1798). Trollet hade en underlig art, ty när ett hufvud var afhugget, och kom i vattnet, fick det åter lif, hoppade upp och blef genast sittande såsom förut. Sv. folks. 1: 54 (1844).
b) [jfr d. ilden har den art at den stiger i luften] (numera nästan bl. i poesi l. högre stil) i fråga om sak l. begrepp. Thet är troones art, ath menniskian finner medh sich sielff sina skröpeligheet. O. Petri 1 Post. 19 a (1528). Thet är syndennes eghen art, at hon gör blödigh och förskreckt hierta. L. Petri 2 Post. 246 b (1555); jfr EGENART. Det är så sorgens art, at finna ro och lust / Uti sit egit djup, i klagan, gråt och pust. Nordenflycht Turt. 5 (1743). Menniskolynnets art, att gerna tro det underbara. Strinnholm Hist. 1: 196 (1834). Trolöshet är lyckans art. Wirsén Visor 59 (1899). — (numera knappast br.) i uttr. hafva, få den arten o. d. Synden haffuer then arten med sigh, at hon j förstonne är liufligh och lecker. L. Petri 2 Post. 151 a (1555). Sedan haar spiritus nitri den arten, at han medh urinosis gifwer en röök eller vpstigande dimba. Hiärne Förb. 28 (1706). Våra röster fingo snart / En skärande, en vidrig art, / Ett återskall från häktet bara, / De, hvilka voro förr så klara! Strandberg 3: 285 (1854).
5) beskaffenhet (fattad ss. kategori l. indelningsgrund), kvalitet, natur; vanl. i fråga om sakligt föremål l. begrepp; ej sällan i förb. art och beskaffenhet; stundom närmande sig 3 (b). (Om) Synden är af then Art och Natur, at hon är fulbordad, och intet mehr kan lända til någons fördärf och skada. Kyrkol. 7: 4 (1686). En rätt vänskap är af den art och beskaffenhet, at lyckan aldrig tilskyndar den ene vännen något, som icke den andra tager del uti. Nordberg 1: 750 (1740). Tingen äro i sig sjelfva ej olika till arten, utan blott til graden. Höijer S. skr. 1: 66 (1796). Scheffer meddelade honom nu .. arten af det uppdrag, hofstallmästaren Munck finge af konungen att framföra till drottningen. Crusenstolpe Mor. 2: 136 (1840). En malm af mindre ädel art. Hagberg Shaksp. 1: 384 (1847). Det gifves vissa naturscener, hvilka njutas bäst genom stilla betraktelser, hvilkas sublima art hämmar sjelfva beundrans utrop. Oscar II Skr. 3: 259 (1863, 1888). (Man) känner .. ännu alltför få detaljer ur deras (dvs. termiternas) lif, för att kunna vinna någon djupare inblick i den rätta arten af den själsverksamhet, som reglerar och styr deras arbeten. Reuter i UVTF 35: 22 (1886). Många utsagor äro af den art, att de måste inläras och behållas i direkt form. Folksk. vän 1889, s. 85. I religionen tillägna vi oss ett innehåll af osinnlig art. Wirsén E. Key 83 (1900). — (knappast br.) i förb. af god art, godartad; om sjukdom. Han fick .. koppor .. af så god art, at han ej .. af dem besvärades. G. Lund i Veckoskr. f. läk. 1: 51 (1781).
6) (numera bl. ngn gg arkaiserande i poesi l. högre stil) sätt (som är egendomligt l. utmärkande för ngn osv.); stundom ej tydligt skildt från 3 l. 4. — jfr KRIGS-, LANDS-, LEFNADS-, LEFVERNES-, LÄR-, REGERINGS-, RÖFVAR-, SKALDE-, SKRIF-ART m. fl.
a) [jfr t. eine gute art zu verfahren; jfr äfv. eng. being mirthful he, but in a stately kind (Tennyson)] sätt, vis, metod, maner o. d. Thet är så Gudz werck och art, at han hielper när nödh är. Förspr. t. Hab. (Bib. 1541); jfr 4 a. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Q. Statorius öfwadhe och vnderwijste them (dvs. de numidiska fotsoldaterna) vppå en kort tijdh, effter Romersk art. Schroderus Liv. 296 (1626). Eustathii art at skrifwa är en oartig och skadelig art. Swedberg Försvar 109 (1719). När hon gaf Barnet sitt Bröst, som skiedde på en .. fräck art. Humbla 60 (1740). Tegnér 1: 416 (1805). Er fogde helsar eder glad / På gammal trofast art. Snoilsky 2: 89 (1881; framställdt ss. yttradt af en slottsfogde till hans efter K. XII:s krig ur fångenskapen hemkomne herre).
b) [jfr d. han gaar altid og knurrer efter sin gamle art] bruk, sed, plägsed, sedvänja. Då .. han aff sin her fader effter dhe Nordiske folckz art, ähr varachtig giordh (dvs. förklarad för stridbar man o. värdig att bära vapen). A. Oxenstierna Skr. 1: 249 (c. 1634). Een wane och art att lefwa utj inbördes enigheet och förtroligheet. C. Rålamb i HSH 31: 99 (1662). Skaldernas art war at gifwa Gudarna tiugu, trettijo, fyratijo, ja hundrade namn af deras gierningar och andra tilfällen. Rudbeck Atl. 1: 210 (1679). Som denne (på en tafla afmålade) hunden är ganska stor, ty är troligt, at han, efter .. stora hundars art (dvs. ss. förh. plägar vara med stora hundar), varit from. Tessin Bref 1: 115 (1751); jfr 4 a. Han går alltid med händerna i fickorna; det är så hans art. Dalin (1850). — (†) i uttr. (ngt) är i art, är i bruk, är brukligt. Af ålder hafwer det warit i art, / De Swenske pläge eij länge att dwällie, / Snart pläge de annen Öfwerhet wällie. Carl IX Rimkr. 63 (c. 1600).
7) [jfr t. der poet muss von sinnreichen einfällen und erfindungen sein, soll anders seine rede eine art kriegen (Opitz); eg.: god, behörig l. vederbörlig beskaffenhet (jfr 3), l. stundom: behörigt l. lämpligt sätt att gå till väga (jfr 6)] (†, jfr dock a β samt b) besked, eftertryck, ”kläm”, ”piff”; pli, hyfs (ning), hyfsadt skick; stundom närmande sig bet.: skicklighet, konstmässighet; ofta i förb. med art, med skicklighet, med framgång l. verkan, så att det hjälper, med kraft l. besked, grundligt, så (att) det duger. Ingen kan migh trösta medh art. Prytz OS C 2 a (1620). En liughare bör .. så smyckia sin lögn, at hon haar art medh sigh, och itt skeen til sanning. Fosz 212 (1621). Han hade någet studerat, så at han kunde skrifwa Wers och Orationer, doch icke medh besynnerligh (dvs. synnerlig) Aart. Schroderus Osiander 1: 124 (1635). Allenast det drefwes medh aart och godh process (dvs. tillvägagående), såsom thet sigh bäst och skickeligest giöra tienar. RARP 4: 377 (1650). När han (dvs. en poet) förer Dalekarlar in, eller och Smålandsbönder, måste han til pricka fölia theras Språk effter, om elliest Dickten skal hafwa någon art. Arvidi 21 (1651). Min Son Ruus, uti Kannor och Krus; uti gruf-same Bolkar, / Tig skal öfwa med art. Stiernhielm Herc. 194 (1668). Hast haer ingen art, / Förmyckit Bråt giör inte snart. Lucidor Hel. Pp 4 a (c. 1674). Alt det, som i Sverige blir äldre än et år, det är för gammalt. det har mera ingen art (dvs. det duger icke längre), intet tycke, intet förtroende. Dalin Arg. 1: 338 (1733, 1754). Ingen ting är så obehagligt som en historia sagd utan art. Serenius (1734, under grain). Du är väl qvicker; men dit skryt har ingen art: / Det kommer ovigt fram och röjer sig för snart. Nordenflycht QT 1745, s. 163. — särsk.
a) i vissa opersonliga uttr.
α) [jfr holl. hij ving aan op den kachel te trommelen, dat het een aard had, t. mach dass es eine art hat o. die jungen rauften sich, dass es eine art war] (så att) det har (l. är) art, (så att) det duger l. blir ngnting af l. ngt resultat af. Them (dvs. för de tornerande) hölt inga staakar, ther brast och small thet art war (dvs. riktigt med besked, ”så att det stod härliga till”). Svart G. I 137 (1561). Beställer snart / Hwadh ehr bör, så at thet haar art. Prytz OS H 4 b (1620). Här bruckar Auctorn en liknelsse .., hvilcken icke kunnat gifvas på Svenska, så att det skulle hafa någon arth (dvs. taga sig någonting ut). Düben Sat. 18 (1722).
β) (numera föga br.) det har ej art l. ingen art (att).
α’) [jfr d. det havde ingen art dermed] det duger icke (att), det går ej för sig (att), det har ingen framgång, det lyckas icke, det blir ingenting af. Endoch tisthel mädh fart, / vill them (dvs. de ädla örterna) offtast förquäfia, / thet har dock inghen Art. Visb. 1: 228 (c. 1620). Det har ingen art för honom. Weste (1807). Nej, det har ingen art (att bara låtsa röka), nej, skall det giltigt bli, / så bör det stoppas. Runeberg E. skr. 2: 208 (1833). Det har ingen art med sig. Dalin (1850). Det .. har ingen art med honom, med hans arbete. SAOB (1870).
β’) närmande sig bet.: det är otillbörligt l. otillständigt (att), det passar sig icke l. går icke an (att). Här effter skal tu ey så hart / Swara(,) Torald, thet har ey art. Messenius Swanh. 24 (1613). Jag blir allt mera döf. Det har dock ingen art, / Att dömma, och ej höra ordet / Af vittne eller part. Franzén Skald. 4: 255 (1810, 1832; framställdt ss. yttradt af en domare).
b) (numera föga br.) om egenskap hos person: duglighet, skicklighet, besked, drift, fart. Han har ingen art med sig: non potest; non valet; caret arte, ingenio, facultate, vi et nervis; incommode tractat rem; non expedit. Lindfors (1815). Han har ingen art uti sig, det är ingen art med honom. Dalin (1850).
c) artighet, höflighet. Mig önskades en lycklig fart / Til Svänska Kongens Länder, / Thet jag och vptog för en art / Af Sveriges trogna vänner. Odel Sincl. 43 (1739).
8) [jfr t. eine art äpfel; jfr äfv. eng. kind] ss. benämning på grupp af individer, enskilda föremål l. begrepp hvilka på grund af vissa gemensamma, från en viss synpunkt väsentliga, egenskaper sammanfattas till en begreppsenhet, som (vanl.) tänkes underordnad ett annat begrepp af större omfång (”släktet”): slag. 1 Mos. 1: 11 (Bib. 1541). Ther effter sågho the ock een nyy artt aff foghlar. Vish. 19: 11 (Därs.; öfv. 1869: en ovanlig art af foglar). För hwartt (bärande) Trää, som medh deres som wederböer, loff och minne, fälles och affhugges, skole fem aff samme art Trää planteras. RARP 3: 322 (1643). De särskilda arterna af Rätt. Schrevelius Civ. 1: 6 (1844, 1851). Se det är första gång jag står inför / en varelse af högre art (dvs. ordning) än jag. G. L. Silfverstolpe 2: 57 (1852). Den art af trolldom hos våra förfäder som hette ”galdr”. E. H. Tegnér i Ydun 64 (1869). Ackorderna äro af tvänne, väsendtligt olika arter, som man kallar konsonanser och dissonanser. Fröberg Harm.-lära 1: 95 (1878). Människosläktets ekonomiska arbete (har) blifvit i det hela allt mer organiseradt, på samma gång som dess tekniska arter och former mångfaldigats. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 49 (1891). Den nu gällande riksskriftsvenskan förekommer i många olika skiftningar eller arter; vi kunna kalla dem olika stilar. Cederschiöld Hur lägges grunden? 4 (1900). — jfr AF-, BUSK-, BYGGNADS-, DIKT-, DJUR-, FISK-, HUFVUD-, KULTUR-, KUNSKAPS-, MELLAN-, MELODI-, SJUKDOMS-, SLÖJD-, SMAK-, SMIDES-, SPRÅK-, STIL-, STRAFF-, TAKT-, TAL-, TON-, TROS-, UNDER-, VERKSAMHETS-, VERS-, VÄXT-ART m. fl. — särsk.
a) naturv. om enheten vid naturföremålens systematiska klassifikation: species.
α) i fråga om djur o. växter. Hunden, vargen och schakalen utgöra arter af hundsläktet. Linnæus (har) gifvit tilräckeliga och tydeliga kännemärken, icke allenast at skilja släkterna inom hvar. ordning sins emellan; utan ock arterna inom hvarje slägt. P. Wargentin i VetAH 12: 89 (1751). Hela menniskoslägtet .. utgör en enda och samma art, ehuru delad den också är i märkbart olika så kallade racer. Nilsson Ur. 1: 23 (1843, 1866). Stundom står äfven den mest öfvade Naturforskare villrådig om han skall antaga en gifven individ för egen art, eller varietet eller race af en annan. Dens. Fauna II. 1: XXIV (1858). Linnés definition synes innebära, att de former som äro nog constanta att öfvergå från generation till generation .. äro arter. Agardh Vextsyst. method. 6 (1858). Det är min fulla öfvertygelse, att arterna icke äro oföränderliga; att alla de till ett så kalladt slägte hörande arterna i rätt nedstigande linie härstamma från en vanligen utdöd art, på samma sätt som varieteterna af en art härstamma från denna. Selling Darwin Art. uppkomst 4 (1871). Schweizaren Kaspar Bauhin l. Bauhinus (1560—1624) .. var den förste, som (inom botaniken) konseqvent genomförde åtskiljandet af slägte (genus) och art (species). V. Wittrock i NF 2: 963 (1878). Djurriket är indeladt i provinser, dessa i klasser, dessa i ordningar, dessa i släkten, dessa i arter. Almquist (o. Lagerstedt) Lärob. i naturk. 1: 176 (1878, 1894). Linné .. betraktade .. arterna såsom fasta och oföränderliga. ”Vi räkna”, sade han, ”så många arter, som former blefvo skapade i begynnelsen”. T. Tullberg i NF 3: 932 (1879). Arter af äldre geologiskt datum äro i allmänhet .. underkastade föga variation, de äro hvad man kallar stabila, ”goda” arter; andra af yngre ursprung åter visa förändringar än i en, än i en annan riktning, dessa s. k. darwinska arter hålla ännu på att bilda sig och dela sig i nya. Reuter i UVTF 36: 117 (1888). Vissa arter af natesläktet (Potamogeton). Andersson Växtvärld. 19 (1896). — jfr ASK-, ASP-, BOK-, EK-, ELEMENTAR-, GRAN-, HUFVUD-, HUND-, HYACINT-, KRYSANTEMUM-, LOM-, MODER-, SAM-, SAMLINGS-, SIMP-, SMULTRON-, SNÄPP-, SORK-, STAM-, UNDER-ART m. fl.
β) (nästan bl. miner.) i annan anv. Til mullarter räknas följande arter ..: 1) Svartmylla .. 2) Rödmylla .. 3) Umbra (m. fl.). Wallerius Min. 7 (1747). Fördelningen af kväfvegruppen i 2 slägten: Kväfve med en och Fosfor med 3 arter. C. W. Blomstrand i UVTF 14: 34 (1875). Den speciella (mineralogien) beskrifver mineralens slägten och arter samt ordnar dessa i ett system. H. Sjögren i NF 11: 43 (1887). — jfr BERG-, FLUSS-, GAS-, HÄLLE-, JORD-, KALK-, LUFT-, MARMOR-, MULL-, PORFYR-, STEN-ART m. fl.
b) (†) naturv.: släkte, genus. Det har altid varit svårare, at finna någon betydelig gräns imellan Djurens Slag (Species) af samma Art (Genus). C. Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 61.
c) [jfr t. kuh von holländischer art (Gutzeit)] (numera knappast br.) ras. Och äro Ahrterne aff Hästar fast åthskillige, then aldrabäste hålles för wara Arabiske. Risingh Landb. 69 (1671). Hist. handl. XVIII. 2: 10 (1685). En stor och vacker hund af Dansk art. Humbla 10 (1740).
d) log. species, underordnadt l. subordineradt begrepp. Ett högre begrepp kallas Slägte (genus), ett lägre åter, Art (species). Tuderus Kiesewetter 30 (1806). Några af de ting, som utgöra en art, kunna .. hafva sinsemellan en större likhet, än med de öfriga till arten hörande ting. Denna likhet, tänkt i ett begrepp, blifver då en Underart, Artförändring, Varietet .., hvarigenom det, som förut var Art, upphöjes till Slägte. Enberg Log. 16 (1861). Division (logisk indelning) är ett fullständigt angifvande af ett begrepps arter från en viss synpunkt. Sjöberg o. Klingberg Log. 44 (1871, 1894). jfr: När två eller flere ting .. icke allenast äro af samma allgemena slag, vtan ock af samma art, så är then innerliga likheten ännu större. Rydelius Förn. 274 (1721, 1737). — jfr SAM-ART.
e) (†) språkv.
β) om ordklass. Arter (Partes Orationis) räknas vanligen Åtta: 1. Nomen, 2. Pronomen, 3. Verbum, 4. Participium, 5. Adverbium, 6. Præpositio, 7. Conjunctio, 8. Interjectio. Dahl Gr. lat. 19 (1796).
f) [jfr fr. c’est un personnage illustre dans son genre] genre, bransch, slag; i uttr. i sin art. Hvad i sin art är helgjordt och fulländadt, / det står på konstens höjd. Tegnér 2: 499 (1829). Herr Palmblad är .. en af Sveriges förnämsta stilister. I sin art har han ingen sig jemnlik. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 287 (”297”). Utförandet är i sin art bra. C. R. Nyblom i PT 1899, nr 101 A, s. 3.
g) [jfr t. eine art bier] (mindre br.) med afs. på varor o. d.: sort, slag. Olika arter af bränvin, såsom kummin, falu, renadt m. fl. Wennerberg 2: 233 (1882). — jfr SOCKER-, TYG-ART m. fl.
9) [eg. en utvidgad anv. af 8] (nästan bl. i skriftspr.) i sg. obest. omedelbart framför l. (numera föga br.) medelst prep. af förbundet med ett följ. sbst., utan att ngn viss bestämd uppdelning i olika underafdelningar af det begrepp som gm det följ. substantivet uttryckes (tydligt) framträder för tanken; i sht ofta för att beteckna, att ngt närmar sig l. påminner om l. är jämförligt l. i det närmaste identiskt med det begrepp som uttryckes gm det följ. substantivet: slags, sorts. Anm. I denna anv. närmar ordet sig karaktären af ett obestämdt pron.
a) [jfr t. eine art archiv; jfr äfv. fr. l’enseignement est une espèce de sacerdoce] framför sbst. som betecknar sak. Frey .. lät göra sig en art af betsel, som kallades kapson. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Cendal, .. en art tunt siden-tyg. Möller (1745). At berömma någon, i dess egen öfvervaro, är och blifver altid en art af smickran. Tessin Bref 1: 281 (1753). At heta Romersk Bunds-förvant, var väl en art slafveri; men likväl ganska begärligt. Dalin Mont. 49 (1755). Det gifves en art af död öfvertygelse, som vinnes med liten kostnad och består egentligen endast deruti, att man ej med något allvar tänkt öfver den tro, man bekänner. Tegnér 4: 200 (1824). (Godarna i den isländska fristaten) bildade en art af aristokratie. Strinnholm Hist. 2: 252 (1836). Sjelfva vexterna lefva .. i en art samhälle. Fries Utfl. 1: 319 (1843). Efter denna mönstring af byns gäss .. hade gummorna sig en rolig afton, en art junta. Lovén Folkl. 60 (1847). Hon kunde med en art triumf ligga och stirra ut i mörkret som på en öfvervunnen fiende. Benedictsson Fru M. 342 (1887). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. af gen. af SLAG, SORT] (numera knappast br.) i gen. Åtskillige (dvs. olika) artz Kläden (dvs. kläder). Rudbeck Atl. 3: 596 (1698). En viss arts infall och berättelser. Atterbom Siare 4: 135 (1847).
β) (†) föregånget af kvalitativt bestämningsord. (Guds) godheet (har) .. beprydt detta Rijke (dvs. Sverige) .. medh .. allehanda godh, fast och nyttigh artt af Trää. RARP 4: 119 (1647); jfr γ.
γ) (numera bl. i poesi o. högre stil, mindre br.) i sg. i sammanfattande bet. föregånget af kvantitativt bestämningsord. Se Samhälls-menskan dömd att pröfva / All art af kränkning eller nöd. Leopold 2: 25 (1801, 1815). Snäckorna kommo med bringa svart, / med hvita vingar, / från hundrade land och förde från hvart / mångfaldig art / af rikdom, som rikdomen tingar. Tegnér 1: 27 (1825). — (†) Allehanda artt af Mallm, Järn, Ståål, Kåppar, Sijlffwer (osv.). RARP 4: 119 (1647).
b) [jfr t. der, welcher sich so stellt, ist eine art von schauspieler; jfr äfv. eng. he is a kind of fool, fr. une espèce d’intendant] (mindre br.) framför sbst. som betecknar person. Han är ju ock / En art af genius, ande, undergud. Atterbom LÖ 1: 93 (1824, 1854; om Zefyr). Han har varit en art af martyr för sin vetenskap. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 230.
(8) -BEGREPP~02.
a) till 8 a: begreppet (om) art; vanl. i sg. best. Fries Utfl. 1: 165 (1843). Frågan, huruvida artbegreppet är bestämdt genom någon särskilt, alltid constant egenskap, synes icke vara ännu fullt utredd. Agardh Vextsyst. method. 7 (1858). V. Leche i NF 18: 299 (1894).
b) till 8 d: begrepp som utgör art, underordnadt l. subordineradt begrepp. Lindblom Log. 48 (1836). Två begrepp sägas stå i Underordnings- eller Subordinationsförhållande till hvarandra, då det ena begreppets omfång utgör en del af det andra begreppets omfång. Det begrepp, som har .. det mindre omfånget kallas Underordnadt (Subordineradt) eller Artbegrepp (Species). Borelius Log. 18 (1863, 1882). Ett begrepp, som i ett hänseende är slägtbegrepp kan sjelft vara artbegrepp i ett annat hänseende. Rein Log. 20 (1882). —
(3, 8) -BESKAFFENHET~0200 l. ~0102. Rein Log. 56 (1882; se under -BILDANDE). Artbeskaffenheten eller kvaliteten. Larsson Psyk. 9 (1896). —
(8 a) -BESKRIFNING ~020. naturv. A. E. Lindblom i SKN 1841, s. 19. V. Wittrock i NF 2: 963 (1878). —
-BESKRIFVANDE~0200, p. adj.
a) (†) språkv. till 3. De (adverb) som beskrifva i afseende på beskaffenheten, Artbeskrifvande (Adverbia qvalitatis). Collnér Försök 115 (1812).
b) naturv. till 8 a. De .. artbeskrifvande botanisterna. D. Bergendal i Nord. univ. tidskr. 1: 98 (1901). —
(8 d) -BESTÄMDHET~020, äfv. ~002. log. jfr -ÅTSKILLNAD. En logiskt riktig Definition .. skall angifva först det närmast högre Slägtbegreppet .. och sedan den egendomliga Artbestämdheten, hvarigenom Definitum åtskiljer sig från sina samarter. Afzelius Log. 60 (1847, 1864). —
(8) -BESTÄMNING~020. ofta konkretare. särsk.
a) naturv. till 8 a: bestämning af hvad som skall betraktas ss. art; bestämmande(t) l. fastslående(t) af art. Länge har en stor osäkerhet herrskat vid artbestämningen inom detta slägte (dvs. ”karpsläktet”, karpfiskarnas familj). B. F. Fries o. C. U. Ekström hos Wright 56 (1837). A. E. Holmgren i LAHT 1881, s. 124.
b) log. till 8 d: bestämning hvilken ss. artåtskillnad ingår i ett släktbegrepp. I det divisiva Omdömet förhåller sig Subjektet till Predikatbestämningarne såsom Slägtbegreppet till sina möjliga artbestämningar. Afzelius Log. 23 (1847, 1864). —
(8 a) -BESTÄNDIGHET~0200 l. ~0102. egenskap(en) (hos djur- l. växtart osv.) att ega en konstant artkaraktär. Almquist Hälsovårdsl. 751 (1897). —
(8 a, d) -BILDANDE~200, p. adj. särsk.: (specifikt drag, differens o. d.) som konstituerar art. Definitionen (bör) .. upptaga det närmast öfverordnade (närmaste slägtbegrepp) samt den artbildande åtskilnaden, d. v. s. de kännetecken, som angifva den egendomliga artbeskaffenheten. Rein Log. 56 (1882). —
(8 a) -BILDNING~20. Aug. Quennerstedt i Sv. tidskr. 1871, s. 483. särsk.: utveckling bestående i bildandet af nya arter. Växtsläkten med den lifligaste artbildning. Andersson Växtvärld. 71 (1896). —
(8 a) -ENHET~20 l. ~02. egenskap(en) att tillhöra l. utgöra en enda art. (Polygenisterna) bestredo (i motsats till monogenisterna) menniskoslägtets artenhet. Rein Psyk. II. 1: 163 (1891). K. Ahlenius i Språkv. sällsk. förh. 1894 —97, s. 47. —
(8 a) -FATTIG~20. Fries Utfl. 3: 151 (1856, 1864; om flora). På hafsbottnen fans ett artfattigt, men individrikt djurlif. Nordenskiöld Vega 1: 404 (1880). —
(8 a) -FATTIGDOM~002 l. ~200. Quennerstedt Resa 166 (1867). R. Tolf i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1891, s. 358. —
(8 a α) -FRÄNDE~20. naturv. = -FÖRVANT. Russaken tager i allmänhet vidare bukter än nordharen, men han uttröttas fortare än sin nordiske artfrände. Hemberg Nya jagt- o. turistskildr. 240 (1897). —
(8 a α) -FÖRSTÅND~02. zool. jfr INSTINKT. Föregående generationers samlade erfarenheter hafva genom arf öfvergått från slägte till slägte. Det är på detta sätt som artförståndet uppkommit. Reuter i UVTF 36: 116 (1888). —
(8 a α) -FÖRVANT~02, sbst. naturv. djur l. växt som i egenskap af varietet l. underart l. hufvudart är nära besläktad(t) med annat djur l. annan växt som faller inom gränserna för samma art; ngn gg: djur- l. växtindivid som hör till samma art (som en annan individ); jfr -FRÄNDE. Djuret .. har en instinkt som drifver det till att förbinda sig med sina artförvandter. Westermarck Äkt. 306 (1893). Quennerstedt Kamp. om tillv. 49 (1898). —
(8) -FÖRÄNDRING~020. afvikelse i ett l. annat (mindre väsentligt) hänseende från artens typ, variation.
a) till 8 a α. De mångfaldiga art-förändringar denna Fogel (dvs. alfågeln) är underkastad. S. Ödmann i VetANH 4: 313 (1783). Santesson 1 Sv. 223 (1887). konkret: varietet. B. Bergius Præs. i VetA 1780, 1: 196. Af de flesta sädesslag odlas åtskilliga arter, dock ej många. De flesta så kallade arter äro endast artförändringar .. Några få af dem äro särdeles konstanta … De flesta äro deremot ganska föränderliga. Lundequist Landtbr. 334 (1840, 1855). Husdjurens artförändringar benämnas vanligen racer. E. M. Fries enl. SAOB (1870). Frön af tillfälliga artförändringar frambringa vanligast hufvudarten och icke artförändringen. O. T. Sandahl i NF 5: 467 (1882).
b) [eg. utvidgad anv. af a] i annan anv. Artförändringar af phlegmoneusa inflammationer. Romansson Utk. t. förel. i chir. 50 (1812). Betraktar man .. den 2, 3 och 4 konjugationen såsom artförändringar blott af den första, så synes deraf, att Svenskan har allenast två egentliga böjningsformer för sina verber. Almqvist Sv. spr. 75 (1832). Ludvigskyrkan, Allhelgonakyrkan, Basilikan (i München) utgöra artförändringar af rundbågsstil eller hvad man kallar Byzantism. Rydqvist Resa 145 (1838). —
(8) -KARAKTÄR~002. utmärkande egenskap l. sammanfattningen af utmärkande egenskaper hvarigenom en art skiljes från sina samarter; jfr -KÄNNETECKEN, -(SKILJE)MÄRKE.
a) naturv. till 8 a. Läget af bukfenorna i förhållande till ryggfenan utgör genast den säkraste art-karakteren (för skarpsillen). Nilsson Fauna 4: 517 (1855). F. Holmgren i Ups. läkaref. förh. 24: 6 (1888).
b) log. till 8 d; jfr -ÅTSKILLNAD. De kännetecken, genom hvilka definiendum skiljes från alla dermed samordnade, till samma närmaste slägtbegrepps omfång hörande, begrepp, hvilka kännetecken alltså utvisa definiendi serskilda artkarakter eller s. k. differentia specifica. Rein Log. 57 (1882). Schéele Själsl. 103 (1896). —
(3) -MOTSATT~02, äfv. ~20, p. adj. Förnuft och sinnlighet .. kunna fattas såsom artmotsatta. P. J. H. Leander i Åt minnet af C. J. Boström 297 (1897). —
(3) -MOTSÄTTNING~020. —
(8 a) -MÄRKE~20. naturv. jfr -KARAKTÄR. Allmän Igelkott (Erinaceus europæus Lin.) Artm(ärken). Öronen kortare än halfva hufvudet, dolda i fällen; öfra kroppsdelarna grå, undra gråbruna. Nilsson Fauna 1: 92 (1820, 1847). i utvidgad anv. Vi skola .. se hvilka betydliga inskränkningar det fordras .. för att stämpla Almqvist .. till en anhängare af .. den romantiska skolan, vare sig med tyskt eller Svenskt artmärke. Lysander Almqv. 42 (1878). —
-NAMN~2.
a) (†) språkv. till 3; om adjektiv. Artnamn är det, som nämner hurudant ett ting är, eller tingets art och egenskap. Lyth Sv. spr. 4 (1848).
α) till 8 a α. Hvarje art har ett dubbelt latinskt namn; nämligen ett slägtnamn och ett artnamn. Sundevall Zool. 4 (1835, 1864). Nilsson Fauna II. 1: XXV (1858). Linné .. införde artnamn i st. f. de förut brukade långa beskrifningarna. E. Ährling i NF 9: 1423 (1885).
β) (enst.) språkv. släktnamn, appellativ. Artnamn, (slägtnamn), som äro ämnade att tillkomma flere ting, nämligen alla av samma art eller slag, såsom Vagn, Ko. Pipon Språkl. gr. 34 (1872). —
(8 a) -RIK~2. naturv. Sundevall Zool. 76 (1858, 1864). Orchidéerna bilda .. en af de artrikaste familjerna. PT 1897, nr 191, s. 3. —
(3) -SKILD~2, p. adj. (ej bl. till graden utan) till arten l. väsendet skild (från); oftast i pl. Wikner Medit. 3: 126 (1874). För dem (dvs. de kristna) voro kristendom och hedendom artskilda religionsformer. Schück Sv. lit.-hist. 1: 37 (1885). Wirsén i PT 1901, nr 10 A, s. 3. —
-SKILLNAD~20.
a) till 3. En bestämd artskilnad förefinnes emellan sedlighet och osedlighet. L. H. Åberg i NF 4: 769 (1881). Människans artskilnad ifrån djuret upphäfves, om det mänskliga förnuftet förväxlas med det sinliga förståndet. Nyblæus Forskn. III. 1: 7 (1886). C. R. Nyblom i 3 SAH 8: 238 (1894).
b) till 8. Allt detta gör tydligen på sin höjd en artskilnad inom samma slag; således ingen väsentlig skilnad. Claëson 2: 75 (1859). särsk. till 8 a. Nilsson Fauna 4: 59 (1853). Pallin Nya t. 196 (1878, 1887). —
(8 a α) -VANA~20. jfr -FÖRSTÅND. De handlingar och lefnadsvanor, som äro gemensamma för alla insekter af samma slag, eller med andra ord .. de så kallade artvanorna och instinkterna. Reuter i UVTF 34: 8 (1886). Instinkten, uppfattad i modern mening såsom en ärftlig artvana. Dens. Därs. 36: 74 (1888). —
(8 d) -ÅTSKILLNAD~020. log. jfr -KARAKTÄR. Afzelius Log. 60 (1847, 1864). Artbegreppet .. innehåller .. (jämte släktbegreppet) äfven den s. k. Artåtskilnaden (differentia specifica), d. v. s. det (eller de) kännetecken, hvarigenom en viss art skiljer sig från sina samarter. Borelius Log. 18 (1866, 1882).
Spalt A 2379 band 2, 1902