ARUN a3run2 l. 40 (a`run Weste), r. l. m. (m. Weste, Almqvist, Fries (c. 1870); n. Möller (1790, 1807), Heinrich (1814), Björkman (1889)); best. ss. r. l. m. -en, ss. n. -et, i best. anv. äfv. utan slutartikel.
Etymologi
[jfr d. auryn, aurin, agerun, ag(g)erum, agerhumle, agerpors — de senare formerna utvecklade ur ett af aur- uppkommet awer- o. sannol. uppfattade ss. sammansatta med d. ager, åker —, mnt. aurine, fht. mht. aurine, aurinie, t. (dial.) aurian, auriken, aurit, augerinken, agrinken m. fl. Ordet har liksom holl. centaurie, santorie, eng. centory, fr. centaurée sitt ursprung i lat. växtnamnet centaurium, hvilket är lånadt af gr. växtnamnet κενταύριον af κένταυρος (se CENTAUR), men under medeltiden felaktigt härleddes ur centum aurei, hundra gyllen, en härledning som gifvit upphof åt namnen TUSENGYLLEN o. t. hundertguldenkraut. Se Kalkar 40, Jenssen-Tusch 84, Schiller o. Lübben, Grassmann D. pflanzennamen 472 (1870), Pritzel o. Jessen Die deutschen volksnamen der pflanzen 146 (1882). — Den sv. formen arun har i den bot. litteraturen inkommit från Linné, hvilken å nedan citerade ställe uppgifver sig hafva hört ordet i Efverlöfs socken i Skåne]
bot., farmak. växtsläktet Erythræa Rich., särsk. arten Erythræa centaurium Pers. (Gentiana centaurium Lin.), tusengyllen. Linné Sk. 277 (1751). G(entiana) Centaurium .. Tusendgyllen, Arun. v(äxer) vid hafsstrander: Är .. bäsk, tjenl(ig) i bleksot, mjältsjuka, slapphet. Hoffberg Växtr. 169 (1792). C. Quensel i Sv. bot. 219 (1805). SAOB (1870). Normalfört. öfv. sv. växtn. 15 (1894). jfr Fries Bot. utfl. 2: 79 (1852) samt Dens. Ordb. 5, 133 (c. 1870). — jfr DVÄRG-, GYLLEN-, HUFVUD-, SKOCK-, STOR-ARUN.
Spalt A 2438 band 2, 1902
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
