| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
ASPIRATA as1pira3ta2, stundom —40, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. (numera sällan) ASPIRAT as1pira4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I sht förr (o. ännu i förb. med mediæ l. tenues) användes äfv. den på lat. sätt bildade pl. aspiratæ till aspirata. Sommelius Gr. gram. 5 (1759). Almqvist Gr. spr. 33 (1837). Rydqvist SSL 4: 236 (1870; i bet. 2) Petersson Gr. forml. 10 (1878).
1) språkv. ett slags konsonantisk diftong bestående af ett (vanl. klusilt) konsonantljud jämte därpå följ. (mer l. mindre kraftig) utandning l. aspiration; särsk. benämning på hvar o. en af de gr. bokstäfverna φ, χ o. ϑ samt de ljud som dessa bokstäfver anses l. förr ansågos beteckna; jfr ASPIRERA 1 c. Framföre μ förvandlas Aspiraten φ till μ. Hammarsköld Gr. spr. 11 (1818). Faxe Buttmann 27 (1825). Den ursprungliga labiala aspiratan är i sanskritspråket bh. Richert Kons. ljudl. 42 (1866). Petersson Gr. forml. 10 (1878). De af h följda explosivorna (kh, gh, ch etc.) kallas aspirator. Edgren Sanskr. forml. 4 (1883). Mediala aspirator. Noreen Urgerm. judl. 73 (1890).
Anm. Medan man numera, i öfverensstämmelse med de klassiska grammatikernas uppgifter, anser de gr. bokstäfverna φ, χ o. ϑ beteckna p-, k- o. t-ljud med efterföljande stark aspiration, ansåg man vanl. i ä. tid, på grund af det nygr. uttalet, att de af dessa bokstäfver representerade ljuden voro f, (tyskt) ch o. þ.
2) [anv. utgående från den i anm. till 1 omtalade ä. uppfattningen af de gr. med bokstäfverna φ, χ o. ϑ betecknade ljuden] (numera föga br.) om vissa i sht med p-, k- o. t-ljuden i nära samband stående frikativa ljud; äfv. med inbegrepp af h-ljudet; jfr FRIKATIVA, SPIRANT samt ASPIRERA 1 a. Munch Fsv. o. fno. spr. 17 (1849). Aurén Ljudl. 19 (1869). Söderwall Hufvudep. 11 (1870).
3) (†) om h-ljudet (i lat.). Adspirata, H, ett ljud som blott andas fram (adspiratur). Dahl Gr. lat. 9 (1796).
Spalt A 2503 band 2, 1902