| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
1) språkv. eg.: uttala (ett språkljud) medelst l. i förening med utandning l. utblåsning af luft; jfr ASPIRATION 1.
a) (numera föga br.; jfr dock slutet) uttala (ett språkljud) med sådan ställning af talorganen att luften mer l. mindre obehindradt passerar l. med öppen artikulation (d. v. s. så att fullständig kontakt ej eger rum mellan ifrågakommande talorgan). Några säga at k (framför n i början af engelska ord) lika som aspireras, men det kan aldrig höras. Kraak Eng. gr. 73 (1748). H (i franskan) aspireras el. uttalas som i svenskan framför somliga ord, men hörs aldeles icke i andra. Holmberg (1795). (Man) upptog ur Anglosaxiskan ð för att uttrycka ett aspireradt d eller dh. Enberg Sv. spr. XI (1836). Aspirerade eller utandade (konsonanter äro i fsv.) .. f, gh, h, þ. Rydqvist SSL 4: 236 (1870). Dalskan .. har ett aspireradt d mellan vokaler och i slutet af ord efter vokal. Därs. 291. Utom de enkla konsonanter, som i det nuvarande (sv.) språket brukas, funnos vid denna tid (dvs. i fsv.) äfven aspireradt t- och d-ljud, utmärkt genom ett särskildt tecken, runan þ, och aspireradt g-ljud, vanligen tecknadt gh. Söderwall Hufvudep. 10 (1870). Ett s. k. aspireradt g, d. v. s. ett g utan kontakt mellan tunga ock gom. J. A. Lundell i Landsm. 1: 71 (1879). jfr: De tre aspirerade consonanterna, ϑ, φ, χ. Hammarsköld Gr. spr. 11 (1818); jfr c samt ASPIRATA 1. — särsk. [jfr fr. h aspirée] (mindre br.) oeg. i uttr. aspireradt h (o. d.), om bokstafven h i franskan i de fall då den representerar ett ännu i tämligen sen tid befintligt h-ljud, hvars förra tillvaro (i det vårdade språket) röjer sig i uteblifvandet af elision o. bindning: ”hörbart” h. Framför aspireradt h .. eger aldrig bindning rum. Widholm Fr. spr. 29 (1879).
b) (numera föga br.) i sht i fråga om gr. ljudförh.: låta (en vokal) föregås af h-ljud; äfv. förse (vokaltecken) med spiritus asper. Många vocaler, som eljest aspireras, förekomma hos Homerus med sp(iritus) lenis. Faxe Lange Gr. gram. 4 (1826). Det sednare tecknet (dvs. spiritus asper) .. kallas också aspiration och en vokal hvaröfver det står, säges vara aspirerad. Almqvist Gr. spr. 6 (1837). Dalin (1850). jfr: Rättviks-folket plägar .. aspirera ord, dem h icke rätteligen tillkommer. Rydqvist SSL 4: 401 (1870).
c) låta (ett, vanl. klusilt, språkljud) följas af en mer l. mindre stark utandning (h-ljud). Det danska t-ljudet .. är ännu mer aspireradt (än de svenska k, p o. t). Lyttkens o. Wulff Ljudl. 267 (1885). Samtliga tonlösa explosivor (i Burträskmålet) äro aspirerade utom i ställning efter ett till samma stavelse hörande s. J. V. Lindgren i Landsm. XII. 1: 10 (1890).
3) eftersträfva, eftertrakta, önska l. söka erhålla l. ernå (ett ämbete, en syssla o. d.); jfr ASPIRANT o. ASPIRATION 3. Aspirera, stå, trachta effter. Swedberg Schibb. 251 (1716). Aspirera. Vänta at kunna få något. Hoppas at komma til något. Sahlstedt (1769). — särsk.
a) (numera mindre br.) med direkt obj. Sådanna Electorer (för val af riksråd), som ey kunna sielfva adspirera Riks-Råds-embetet. 2 RARP 5: 231 (1727). Jag, som .. aspirerade samma roll. Blanche Bild. 3: 10 (1864).
b) med inf. föregången af att. Jag tror icke, att Malmsten hade aspirerat att blifva finansminister. De Geer Minnen 2: 40 (1892).
c) [jfr fr. aspirer à un emploi äfvensom SPEKULERA (på), VÄNTA (på), göra ANSPRÅK (på)] intr., med prep. på l. (numera mindre br.) till. Aspirera til det högsta stället uti Riket. Oelreich 510 (”501”) (1755). Jag anser ett slags kandidatexamen nödvändig för alla som aspirera till kungens fullmakt. Tegnér 5: 328 (1823). Clémenceau aspirerade .. på en ministerportfölj under Gambetta. Kaufmann Frankr. 105 (1883). Han .. ansågs aldrig aspirera till något statens embete. Wieselgren Bild. 160 (1889). Studerande, som aspirera på betyget cum laude. LD 1902, nr 50, s. 2.
Spalt A 2505 band 2, 1902