BANGE (sbst.1) baŋ3e2, äfv. BÅNGE boŋ3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -or? se nedan).
Ordformer
(bangar (pl.) Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, § 86 (uppl. 1859: bangor; trol. tryckfel), Strindberg Blomst. 58 (1888), Cnattingius (1894), m. fl. bångar (pl.) PT 1882, nr 108 B, s. 2, Tidn. f. lev. 1892, nr 2, s. 2, SD(L) 1896, nr 540, s. 2 m. fl.)
Etymologi
[motsv. sv. dial. bange, bånge, bagne, af BAGN; med afs. på ljudöfvergången jfr sv. dial. fang, som i allm. är utveckladt ur fsv. fagn (se FAMN), samt sv. dial. vang, motsv. VAGN osv. Formen med å har sannol. uppkommit i dial. där de med gn betecknade ljuden så tidigt öfvergått till ŋ-ljud, att ett å-ljud hunnit utvecklas ur den i ställningen framför ŋ-ljudet förlängda vokalen]
(skogsv. o. i bygdemålsfärgadt tal i vissa delar af Sv.) gröfre gren som utgår från själfva stammen; i sht i pl. (Nagelvirke af) Hagtorn, idegran .. tages af desse trädslags qvistar, eller bangar. Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, § 86. Man (har) ofta sett att gran- eller tallris blifvit begagnadt till risning på humlegårdar, med dess grofva grenar (bangar). A. Lundström i Läsn. f. folket 1839, s. 170. Der har .. (fiskgjusen) år från år reparerat sitt rede med bangar och torrt ris. Strindberg Blomst. 58 (1888). — jfr TRÄD-BANGE.
Ssg: BANG-VED3~2. Grenved, ved af ett träds grenar, kallas äfven bangved, då grenarne äro grofva och krokiga. Cnattingius 42 (1874, 1894).
