| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELEMNIT be1lämni4t l. bel1– l. -lem- (belemni´t Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
paleont.
1) långsträckt, nästan cylindrisk, till en skarp spets kullrigt afsmalnande förstening af det inre skalet till det under 2 omtalade djuret; losten, tordönkil, vätteljus. Wallerius Min. 365 (1747). Linné i VetAH 20: 20 (1759). Belemnit har fådt åtskilliga namn, såsom .. Tappsten .. för dess likhet skull med Tunntappar; .. Pilsten, när han är spetsig; .. Thorvigg .. eller ock Elfsten, .. Alpsten m. m. hvilka senare namn alla blifvit af vidskeppelse honom tillagde. Rinman (1788). Lemningar af .. (till ordningen Dibranchiata af cefalopodernas klass hörande) djur äro de s. k. Belemniterna eller Vettljusen .., hvilka allmänt förekomma i jura- och kritformationerna. Thorell Zool. 2: 295 (1865). Holmström Geol. 83 (1877).
2) individ (l. art l. släkte) af en viss utdöd cefalopodgrupp. Belemniterna hade ett inre skal, sammansatt af flere delar, af hvilka vanligen blott en, det s. k. rostrum (sprötet), finnes i behåll. G. Linnarsson i NF (1876). Belemniterna .. voro nakna bläckfiskar af ordningen dibranchiata (tvågälade). Nathorst Jord. hist. 776 (1893).
(jfr 1) -SNÄCKA. (†) Numera, eller 1762, är Belemnit-snäckan, hvaraf denne Sten (dvs. belemniten) är et Petrificat, funnen på Sargazzo. Rinman 1: 105 (1788). —
-ZON~2. zon l. lager hvari (visst slag af) belemniter anträffas. A. G. Nathorst i NF 19: 675 (1895).
Spalt B 1040 band 3, 1903