Publicerad 1913   Lämna synpunkter
BLEMMA blem3a2 l. BLÄMMA bläm3a2 (ble`m-ma (med) sl(utet) e Weste, individuellt ble3ma2 Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(blem- Var. rer. 16 (1538), Marklin Illiger 450 (1818) m. fl. blemm- B. Olavi 28 a (1578) osv. blimm- Rothstein Byggn. 242 (1857, 1875). Skrifningen -em- torde i allm. afse uttal med långt e; jfr Arvidi 56 (1651))
Etymologi
[fsv. blema, blemma, blämma, sv. dial. blaima (Dalarna), bliema (Uppl.), blema (Hälsingl.), blämmä (Södermanl.), motsv. nor. blema, blemma, bleime, blæma, sannol. rotbesläktadt med BLÅSA o. BLEKNA, sbst.2; jfr Tamm, Falk o. Torp, Persson Indog. wortf. 800 (1912). Formen blimma torde bero på dial. öfvergång -em- till -imm-; jfr Kock Sv. ljudh. 1: 180 (1906). Formerna blema, blemma, blämma tillhöra urspr. olika dial.]
1) blåsartadt utslag på huden fylldt med var l. blod l. annan vätska. Blemor eller skorff på almbogar, knä eller hoffuud ther golt war är vthi. Var. rer. 16 (1538). Laghen om .. blemor, skabb och eterhwitt. 3 Mos. 14: 56 (Bib. 1541). Pestilentiska boldar och blemor. P. Erici Musæus 2: 247 b (1582). Blemor .. komma klådha åstadh. Schroderus Comenius 316 (1639). The små Barnen få offta Blemor och Blädror uti Munnen. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 286 (1697). Blemmor och annat utslag. P. J. Bergius Præs. i VetA 1763, s. 35. Blemma, en liten uphöjning å huden, orsakad af skarpa vätskor, och slutande med vargöring, eller förtorkning. Swalin Ordl. (c. 1847). Solen brände så, att den drog blåsor och blemmor på barnens och kvinnornas handlofvar. Ahrenberg Stockj. 171 (1892). — jfr ETTER-, HET-, KOPP-, KYL-, PEST-, SKABB-, SKOTT-, TORSK-, VAR-, VATTEN-BLEMMA m. fl.
2) (numera knappast br.) blåsa på (lim)färg l. i glas o. d. Någre blemor (voro) vplupne (på några målade taflor), ther lijmet och färgan hadhe sigh aff heetan vpgiffuet ifrå bräderne. Tegel G. I 2: 351 (1622). Hvitt glas bör vara fullkomligt rent, utan några blåsor, blimmor (o. d.). Rothstein Byggn. 242 (1857, 1875).
Ssgr (till 1): A: BLEM-AKTIG3~20. (numera knappast br.) Skabben eller Klådan .. är nog känd med sitt förtreteliga Kliande och Blemaktiga Vätskande. Haartman Sjukd. 311 (1759, 1765). —
-ARTAD~20. (mindre br.) Schulthess (1885). Björkman (1889).
B (†): BLEMMA-FULL, se C.
C: BLEMME-FULL. (blemme- Lex. Linc., Fasciculus. blemma- Ind. svec. (1641), Wollimhaus Ind. (1652)). (†) full af blemmor. Lex. Linc. (1640). Fasciculus (1690).

 

Spalt B 3147 band 4, 1913

Webbansvarig