Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÄNDE blän3de2, sbst.1, n. (Linné Beskr. ö. stenr. 31 (c. 1747) osv.) ((†) r. l. m. (Scheffer Chem. förel. 308 (c. 1750), Almroth Karmarsch 43 (1838)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. (i bet. 2 samt i bet. olika varieteter af 1) -en, ngn gg -er (Holmström Naturl. o. landthush. 61 (1888)) ((†) = Bergman Jordkl. 173 (1766), möjl. Berzelius Årsber. t. VetA 1840, s. 194 (se under 2)).
miner.
1) mineral af växlande färg o. struktur som till sin väsentliga del utgöres af en förening af zink o. svafvel; zinkblände, sfalerit. Wilda (dvs. icke malmförande) Bergarter äro .. Rödslag, Blyertz och allehanda blände. Hiärne Berghlychta 451 (1687); jfr 2. Linné Beskr. ö. stenr. 63 (c. 1747). (A. v.) Swab († 1768) var den förste, som uppfann att af blende bereda ren zink. Sv. biogr. lex. 10: 220 (1890). — jfr BECK-, PECH-, SIDOT-BLÄNDE.
2) [jfr motsv. anv. i t. o. ä. eng.] i utvidgad anv. om andra mineral som mer l. mindre likna (i ä. tid väl ofta förväxlats l. identifierats med) det under 1 nämnda l. som, i likhet med hvad detta länge ansetts vara, äro i metallurgiskt afseende värdelösa; numera ss. enkelt ord bl. om vissa föreningar af svafvel med ngn metall. Sv. Merc. 2: 533 (1757). De svafvelmetaller, som höra till kiserna äro goda ledare, de som höra till blenden äro dåliga ledare (af elektricitet). Berzelius Årsber. t. VetA 1840, s. 194. Svafvel förefinnes dels fritt .. dels bundet vid metall i s. k. kiser, glanser och blenden. Rosenberg Oorg. kemi 225 (1888). — jfr ARSENIK-, HORN-, KOL-, MANGAN-, PECH-, SKÖRL-, URANIT-, VISMUT-BLÄNDE m. fl.
-HALTIG. —
Spalt B 3601 band 5, 1917