Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRUNST brun4st, r. l. f. (m. Sahlstedt (1757), Lindfors (1815); m. o. f. Lind (1749); f. Dalin (1850), WoJ (1891)); best. -en; pl. (numera knappast br.) -er (Rudbeck Atl. 3: 737 (1698; i bet. 4), Dalin (1850)).
Ordformer
(brånst 1626)
Etymologi
[liksom d. brunst af nt. brunst, motsv. holl. bronst, t. brunst; jfr got. alabrunsts, brännoffer; till BRINNA; jfr BRUND-, BRÅNAD]
1) (†) eldsvåda, brand; stark hetta, ”glöd”; äfv. bildl. Vppå Oxetårghet .. begyntes en Brånst, och wordo alle the Hwsz emot Elfwen .. til Aske förbrende. Schroderus Liv. 545 (1626). Solens brunst. Kolmodin QvSp. 1: 165 (1732). Ekblad 42 (1764).
2) (†) om en viss sjukdom hos människor o. hästar, halsfluss? IErici Colerus 2: 263 (c. 1645).
3) (†) häftigt l. ”brinnande” begär (till l. efter ngt), hetsighet, häftig lidelse l. passion, ifver; vanl. med bestämning uttryckande begärets osv. art; ofta om erotisk böjelse: kärlek; utan bestämd gräns öfvergående i 4. Paulus .. medh största brunst törstade effter the Christrognas bloodh. PJGothus Cat. T 4 b (1595). Brunst til strijdh. Balet om heela wärdenes frögd C 4 a (1645). Vngdomens åhr vthi brunst rasa fort, som en ijlande hwirfwel. Stiernhielm Herc. 501 (1658, 1668). Min andachts brunst. Kolmodin Dufv. 129 (1734). — jfr HÄMND-, ÄRE-BRUNST.
4) sexuell upphetsning, parningsbegär, parningsdrift; jfr BRÅNAD; särsk. om det (periodiskt återkommande, på fysiologiska förändringar beroende) tillstånd hos djur (oftast i fråga om hannar af hjortdjur l. om bockar) då parningsbegäret är den härskande driften, o. den period då detta tillstånd varar; mer l. mindre bildl. (föraktfullt l. biol.) om motsv. tillstånd hos människor; jfr KÄTTJA. Vara, komma, löpa i brunst. Komma ur brunsten. 2Saml. 35: 218 (1662). Thesse Reenar löpa i sin brunst och bråna medh waijorna Matthæi tijdh. Landsm. XVII. 1: 23 (1671). Vräk dig i Yxsmedsgränd till dina Maja-Lisor, / Förklara der din brunst med stryk och kärleksvisor. Bellman 1: 155 (1771). Hos .. (däggdjuren) skiljas äggen från ovarierna .. vid perioder, som betecknas med namnet brunst. Thorell Zool. 1: 296 (1860). — jfr DJUR-, HJORT-BRUNST.
Ssgr (till 4): A: BRUNST-GROP. jäg. jfr -PLATS. Brunstgropar: Af elgtjuren, m. fl. hjortdjur, uppsparkade grunda hålor, vid hvilka djuren under brunsttiden uppehålla sig och invid hvilka beslagningen vanligen försiggår. BiblJäg. 4: 287 (1897). —
-PERIOD. —
-PLATS. jäg. jfr -GROP. BiblJäg. 4: 79 (1897). —
-REN.
1) (†) rentjur; jfr BRUND-REN. HT 1891, s. 225 (1687).
2) brunstig rentjur. Hemberg Kola 12 (1902). —
-TID. (brunste- 1749) Kiöping Resa 92 (1667). Björnens brunsttid infaller i Augusti. Nilsson Fauna 1: 120 (1820).
B (†): BRUNSTE-TID, se A.
Afledn.: BRUNSTA, v. [jfr d. brunste] till 4.
1) (†) dep., = 2. Serenius (1741). HushBibl. 1756, s. 800.
2) intr.: gå l. vara l. komma i brunst. Lilljeborg Däggdj. 826 (cit. fr. 1806). Som bekant brunsta kapitaltjurarna (hos hjortarna) .. tidigare än de yngre. BiblJäg. 4: 77 (1897). —
BRUNSTIG, adj.
1) (†) till 1: ”brinnande”; i ssgn IN-BRUNSTIG.
2) (†) till 3: ”brinnande”. En så brunstig Kärlek, at hon .. upvacktade honom allena. Bliberg Acerra 865 (1737). Brunstiga kyssar. Stagnelius (SVS) 1: 200 (c. 1815).
3) till 4: som befinner sig i ett tillstånd af brunst; äfv.: som lätt råkar i brunst, kättjefull; jfr KÅT. Palmcron SundhSp. 92 (1642). Bocken är .. mycket brunstig. Dahlman Reddej. 90 (1743). Ston, hvilka gå brunstiga hela året om. Wrangel HbHästv. 1440 (1887).
Afledn. (till 3): brunstighet, r. l. f. tillstånd(et) att vara brunstig, brunst; äfv.: benägenhet för brunst, kättja. Nilsson Fauna 1: 151 (1820).

 

Spalt B 4354 band 5, 1924

Webbansvarig