| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BUR bɯ4r, sbst.1, r. l. m. l. (i bet. 1, 2, 3; numera nästan bl. i vissa trakter af Norrland l. arkaiserande) n. (OfferdalKArk N II 1, s. 42 (1693: Fatubuur), Lönnberg Ragnf. 13 (1873), Högberg Vred. 1: 278 (1906: loftburet)) ((enst., †) f. Lind 2: 211 (1749: Fatabur)); best. -en, äfv. -n (ss. n. -et); pl. -ar.
1) (numera bl. i vissa trakter af mellersta o. norra Sv. samt i fråga om ä. nordiska förh.) förrådshus, förvaringshus, visthus (utgörande en mindre, själfständig byggnad af ofta karakteristiskt utseende), ”härbre”, ”stabbur”; äfv. om för samma ändamål afsedt rum i större byggnad: förrådsrum, förvaringsrum. När nu maten är all, tomfaten samlad’ i buren. BrölBesv. 2: 3 (c. 1670). (Lapparna) hafva .. kåtor af torf .. samt timrad ”bur” .. på höga stolpar. Düben Lappl. 444 (1873). — jfr FAT(A)-, FÖRRÅDS-, HÄFDE-, MAT-, STOCK(A)-, UTE-BUR.
2) (nästan bl. om förh. under den nordiska forntiden o. medeltiden) afsöndrad bostad l. kammare (i sht för familjens ogifta kvinnor), tidigast sannol. förlagd i öfvervåningen till förrådshuset (se BUR 1); numera knappast br. utom i ssgrna HÖGANLOFTS-, JUNGFRU-BUR l. elliptiskt för dessa. Konnungenn åtte (dvs. ägde) en sonn så båldh, / han brötth min buhr, han togh mig medh woldh. Visb. 1: 30 (1572). Redher stige (dvs. riddar Stig) gånger till Buren sin, / han wille icke läta någon till sigh. Därs. 380 (c. 1657). Eneman Resa 1: 7 (1711). Nu sprang fröken Emma från högan lofts bur. (Elgström o.) Ingelgren 290 (c. 1810). — jfr HÖGANLOFTS-, JUNGFRU-BUR.
3) (numera bl. arkaiserande) öfvertäckt, mindre utbyggnad å hus; burspråk. Små utbygda burar med luckor, som i oväder tillslutas, brukas i fönstrens ställe (på ön Fayal). (Bladh o.) Hornstedt 165 (1785). Dalin (1850). Högberg Utböl. 1: 91 (1912). — jfr FÖNSTER-, LOFT-BUR.
4) af helt l. delvis genombrutna väggar (af träspjälor, järnstänger, metalltråd l. dyl.) begränsadt (mindre) rum hvari man håller l. afser att hålla lefvande varelse(r) innestängd(a). Sätta i bur. Kanariefågeln satt och kvittrade i sin bur. Tigern gick af och an i buren. LPetri Wijgd. B 2 a (1538). Seent stängia buhren, när Fogelen är vthflugen. Grubb 712 (1665). Vid mitten av förra århundradet begagnades på de svenska hospitalen både burar och fotbojor. VerdS 154: 28 (1908). — jfr EKORR-, FÅGEL-, HÖNS-, JÄRN-, PAPEGOJ-, SPJÄL-BUR m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl. Messenius Blanck. 16 (1614). Med bästa vilja förmådde .. (Tegnér) ej stänga sina infall i bur. Böttiger 4: 120 (1847, 1869). i soldatspr.: arrest- (lokal). Sitta i buren. Två hundra (soldater) sjukrapporterade, nära på hundra i bur (dvs. i arrest). Cavallin Kipling Emir. 146 (1898).
5) om föremål l. inrättning som i ett l. annat afseende erinrar om en bur i bet. 4. — jfr KASSA-, LIN-, OST-, RÖTNINGS-, TERMOMETER-BUR. — särsk.
a) benämning på olika inrättningar, afsedda till fångst af vissa djur, ss. fåglar, fiskar (lax), kräftor, ostron. Man fick i medeltal ett halft tjog kräftor i hvarje bur. Linné Sk. 11 (1751). Fatab. 1906, s. 13. jfr FÅNGST-, KRÄFT-, LAX-, NÄT-, SLAG-BUR.
b) [jfr eng. cage i motsv. anv.] bergv. för uppfordring i grufvor afsedd hisskorg med en l. flera plattformar för vagnar. JernkA 1871, s. 22. Därs. 1879, s. 563. jfr SÄKERHETS-, UPPFORDRINGS-BUR.
(2) -GÅNGEN, p. adj. [möjl. felaktigt l. förvridning för BY-GÅNGEN] (†) hemvan. (De) som thär allestädhes landkunnige och burgångne wore. Bureus Påw. B 4 a (1604). —
(2) -SVEN. (bure- SvFolkv.) [fsv. (fata)bursven (jfr BUR, sbst.1 1)] (†) kammartjänare, page. SvFolkv. 1: 247.
B (†): BURE-SVEN, se A.
2) till 4: sätta i bur, inspärra; nästan bl. hvard. i förb. bura in10 4, i sht till 4 slutet (Adelsköld JEr. 97 (1894)), bura sig inne10 0 32 (SDS 1905, nr 76, s. 4).
Spalt B 4594 band 5, 1924