| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BUSKE bus3ke2, sbst.2, r. l. m.; förr äfv. BUSKA, sbst.2, m. l. f.; best. -en l. (till buska) -an; pl. -ar l. (urspr. till sg. buska; numera bl. ngn gg i Finl., starkt hvard.) -or (Schroderus Liv. 615 (1626: fiederbuskor), NorrlS 48 (c. 1770)).
1) växt som mer l. mindre tätt grenar sig ända från roten l. nära jordytan och ej når ngn större höjd. Ey heller berghar man wijnbäär vthaff buskanom. Luk. 6: 44 (NT 1526; Luther: von den Hecken; Vulg.: de rubo; gr. ἐκ βάτου). Huicken ther redis för hwar buske, then kommer seent till skogz. GR 14: 202 (1542). Aff små Buskar blij stoora Trää. Grubb 461 (1665). Mont-Louis FrSpr. 271 (1739). Slätten har ögon, och buskarna ha öron. Granlund Ordspr. (c. 1880). Om busken ej hade varit, så hade käringen bitit björn. Därs. En buske åbrodd. LfF Tilläggsh. 2: 17 (1881). — jfr BOMULLS-, BÄR-, DVÄRG-, EN-, FLÄDER-, HALLON-, HASSEL-, HÄGG-, KAFFE-, KRUSBÄRS-, NÄSSEL-, PION-, PRYDNADS-, ROS(EN)-, SLÅN-, SYRÉN-, TE-, TÅNG-, TÖRN-, VINBÄRS-BUSKE m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. i vissa uttr. o. förb.: [jfr fsv. sidan buskin vart grön] (†) i uttr. när busken blir (är) grön (äfv. bar) l. när marken blir bar och busken grön, när det blir (är) vår l. sommar. GR 13: 222 (1541). Därs. 15: 183 (1543). SUFinlH 5: 265 (1618). — i l. på hvar buske, förr äfv. ngn gg: under hvar buske, öfvergående i bet.: öfverallt. VDAkt. 1665, nr 280. Friare hänga intet på hvar buska. Gyllenborg Sprätth. 48 (1737). Om sommarn är hus i var buske. Landsm. XI. 2: 18 (1896). — (knappast br.) växa på buskar, vara mycket vanlig, växa på träd. Liljestråle PVetA 1784, s. 26. — sticka hufvudet i busken, se under HUFVUD. — (†) lägga sig i busken, lägga sig i försåt. Girs E14 29 (c. 1630). — (†) sätta (ngt) bakom busken, åsidosätta, ej taga hänsyn till. The Romare .. sättia troo och Lofwen baak om buskan. Schroderus Liv. 210 (1626). — i åtskilliga numera nästan alldeles föråldrade uttr. ss. beteckning för rädsla, feghet, försåt, flykt l. dyl., t. ex. krypa i, krypa l. stå l. ligga bakom (äfv. bak) busken. Thenne tiuffwe hoop (dvs. Dackes folk) biude hwarcken slacht eller skärmytzel på Sletten, vtan tage Busken jn som vlffwen göre pläger. GR 15: 157 (1543). (Mången är) En tapper man i Gästebod .. Then doch .. ther en liten fahra kan wara å färde; seer gierna efter buskan. Isogæus Segersk. 552 (c. 1700). Strindberg HögreR 41 (1899).
b) bot. benämning på fleråriga fanerogama växter med stammen ända från roten delad i vedartade grenar. Blåbärsriset är enligt botaniskt språkbruk en buske, ehuru det ej i dagligt tal kallas så. Berlin Lrb. 60 (1852). VetAÅrsb. 1914, s. 244, 281. — jfr HALF-BUSKE.
2) i utvidgad anv., om enskildt föremål hvars smådelar stå ut åt alla håll ss. grenarna på en buske, yfvigt föremål; numera nästan bl. i ssgr l. elliptiskt för dessa. En hel Buske med Ax. Mört Wollff 38 (1728). Härligt från hjelmen i vindarne flöt den sväfvande busken. Stagnelius (SVS) 3: 79 (1817). — jfr FJÄDER-, HJÄLM-, HÅR-, TAGEL-BUSKE m. fl.
3) (†) busksnår; dunge; skogskant, skogsbryn; äfv. allmännare: (tät) skog. PPGothus Und. O 6 a (1590); jfr 1Mos. 3: 8 (Bib. 1541). När tu i Buskan går, tu plåcka tigh ee Nött, / Och kasta henne så i Amaryllis Skööth. Palmcron SundhSp. 55 (1642). Stiernhielm VgL 109 (1663; se under BOJA 1 c). De Swenske (slogo) den Keiserlige högre armen, .. Hwar uppå de Keiserlige bak om en Buske sig åter igen stälte. Dryselius Monarchsp. 457 (1691). De utskickade, som alla dalar, buskar, byar och förtäckningar visitera. LMil. 4: 1368 (1707).
4) (†) koll.: buskar, ris, kvistar o. d. En ort, hvarest åcker-hönan för falcken giömt sig i buskan. Möller 1: 14 (1745); jfr 3. Getter trifvas icke där de ej hafva busk och bark at gnaga. Berch Hush. 189 (1747). — jfr SMÅ-BUSK.
5) [efter eng. bush l. holl. bosch] om skogen i södra Afrika o. Australien; bl. ss. första led i ssgr; jfr BUSK-BOCK, -MAN.
(jfr 3) -ARF, r. l. m. den i utkanten af skogar växande örten Stellaria holostea Lin.; jfr -STJÄRNBLOMMA. Krok o. Almquist Fl. 1: 121 (1900). —
-BEVUXEN, p. adj. —
-BEVÄXT, p. adj. —
(jfr 3) -BINDA, r. l. f. (buske- 1685) (†)
1) den i busksnår växande örten Convolvulus sepium Lin., skogsvinda, snårvinda. Rudbeck HortBot. 106 (1685).
2) växten Polygonum dumetorum Lin., löfbinda. Nyman HbBot. 334 (1858). Dens. FanerogFl. 96 (1873). —
-BLYG, se B. —
-FORM, pl. -er. En buskform af mullbärsträdet. Hagtornen förekommer oftast i buskform. Lundström Trädg. 2: 19 (1831). —
-FORMAD, p. adj. —
-KNIF. (buska- 1799) [möjl. till BUSKA, v., se afledn.] för nedhuggning af buskar l. underkvistning afsedt verktyg med ett bredt, i spetsen böjdt blad som är fastgjordt vid ett alnslångt skaft. VDAkt. 1800, nr 141. —
(jfr 3) -KRIG. (†) gerillakrig, ”litet krig”. Jag har anordnat ett litet krig — ett .. buskkrig i fält. Almqvist Ekols. 1: 101 (1847). —
(jfr 3) -KRYPARE. (buske- c. 1700—1898) (numera bl. arkaiserande)
1) person som drar sig undan i buskarna af lättja l. feghet; jfr 1 a slutet. Heller manligen fächta .. än .. wara buskekrypare. Isogæus Segersk. 498 (c. 1700). Lind (1749). Karl, Buskekrypare, sade .. (polackerna om hertig Karl), vågade ej ut på slätten. Fryxell Ber. 4: 295 (1830).
2) skogsröfvare, snapphane, marodör. Lind (1749). Snapphanor eller Buskkrypare. Posten 1768, s. 287. Heidenstam Karol. 2: 283 (1898). —
-LAF. individ af lafsläkten med busklikt växtsätt, t. ex. Cetraria Ach., Cladonia Hoffm., Stereocaulon Schreb. Ach.; i äldre tid i sht om släktet Stereocaulon. Liljeblad Fl. 339 (1792). —
-LIK, adj. —
-LUS.
1) fågel tillhörande underafdelningen Phyllopneuste Mey. & Bonap. af löfsångarsläktet (Ficedula K. & Bl.). Nilsson Fauna II. 1: 328 (1858).
2) (i Stockholmstrakten) fågeln Regulus cristatus Koch, kungsfågel. Ericson Fågelkås. 1: 21 (1906). —
-MUS. zool. gnagare af släktet Sminthus K. & Bl., i sht arten Sminthus betulinus Pall. Nilsson Fauna 1: 333 (1847). —
-NEJLIKA. [efter t. buschnelke] (†) växten Dianthus barbatus Lin., borstnejlika. Weste (1807). Dalin (1850). —
-PIL, r. l. f. pil med buskartadt växtsätt. HushBibl. 1756, s. 711. särsk. (†): arten Salix arbuscula Lin., dvärgträdsvide. Liljeblad Fl. 200 (1792). Liljeblads Fl. 389 (1816). —
-REGION. växtgeogr. region l. område l. bälte hvars karakteristiska vegetation utgöres af buskar; jfr -BÄLTE. —
-RÅG. [jfr d. buskrug] rågvarietet med stark förgrening från roten, tufråg, midsommarråg. PrHb. 1: 420 (1884). —
-SAX. [möjl. till BUSKA, v., se afledn.] större sax afsedd till röjning af buskar l. underkvistning af träd, röjsax. Skogvakt. 1890, s. 36. —
-SKOG. (buske- 1803) skog som hufvudsakligen utgöres af buskar o. buskartade träd. Pfeiff Fynd 40 (1803). —
-SKOLA. trädg. område (i trädgård) där buskar uppdragas för att utplanteras. Lundström Trädg. 1: 203 (1831). —
(jfr 3) -SKVÄTTA, f. l. r. benämning på till skvättesläktet hörande fåglar som mest vistas i buskiga trakter o. skogsbryn, i sht fågeln Saxicola rubetra Mey. Nilsson Fauna II. 1: 169 (1824). —
(jfr 3) -SKYTT. (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) jfr -KRYPARE 2. CLJegerschjöld (c. 1850) i FoU 21: 368. Quennerstedt C12 2: 113 (1916; om snapphanar). —
-SPIRER, pl. (†) den i Sv. ss. prydnadsbuske odlade, icke sällan förvildade växten Spiræa salicifolia Lin. Liljeblad Fl. 164 (1792). —
-STAM. bot. vedartad luftstam som förgrenar sig ända från roten; motsatt: trädstam. Hartman Bot. 20 (1832, 1843). —
-STAMMIG. —
-TRÄD. i sht bot. Dalin (1850). Buskträd eller lågstamsträd. Kronstam nedanför kronan kort eller omärklig. VetAÅrsb. 1914, s. 240. —
-VERK. (mindre br.) buskvegetation, buskar; buskage. Humbla Landcr. 448 (1740). Ett buskverk rundt omkring sin dunkla grönska spridde. Stiernstolpe Wieland 5 (1816). Törne, tistlar och annat buskverk. Dens. DQ 3: 248 (1818). Söderhjelm Brytn. 179 (1901). Geijerstam KBrandt 179 (1904). —
B (numera bl. hvard. l. bygdemålsfärgadt): BUSKA-BLYG. (busk- 1835—1846) [jfr THjelmqvist i SoS 1908, s. 129 f.] förlägen, försagd, ängslig, rädd; vanl. i förb. med negation. Törneros Bref 1: 351 (1831). Gör icke narr af den mannen, ty han är min själ icke buskblyg. Sparre Findl. 1: 211 (1835). Quennerstedt Torneå 1: 74 (1901). —
-KNIF, se A. —
-KUNG. [jfr t. zaunkönig] (i vissa trakter) fågeln Troglodytes europæus Leach., gärdsmyg. Ericson Fågelkås. 1: 42 (1906). —
-GRAN. den förr ss. en varietet (Abies pyramidalis Lin.) uppfattade buskformen af Picea excelsa (Lam.) Link.; jfr GRAN-BUSKE. Nemnich Naturg. 4: 974 (1795). —
-KRYPARE, se A. —
-PELLE. [jfr THjelmqvist i SoS 1908, s. 125] = BUSK-KRYPARE; äfv.: morsgris, ”askefis”. Phrygius Distich. 1: B 3 a (1602). Hund E14 299 (1605). —
-RIK, -SKOG, -VIOL, se A.
1) till 1: taga bort buskar från l. sätta ut buskar (ruskor) på (ett ställe); nästan bl. i vissa särsk. förb. (se nedan).
2) (mindre br.) till 2: göra (ngt) buskigt. Kokfrun buskar gärna ögonbrynen. Abelin VTr. 137 (1903).
3) till 1; refl., förr äfv. dep.: växa i l. antaga buskform, bli buskig. (Mullbärsträdet) buskar sig gierna såsom fläder. VetAH 1745, s. 195. Larsmässo-rågen .. buskar sig (mera), än vinterrågen. Linné Sk. 146 (1751). Ekeblad 356 (1764).
buska ut10 4.
1) med afs. på väg l. vak l. dyl.: utmärka med buskar. Deleen 2: 43 (1819). (Man hade) underlåtit att buska ut vaken, där hela byn tagit upp is. Hvar8dag 14: nr 20 A, s. 9 (1913). jfr UTBUSKA.
2) refl.: blifva buskig l. yfvig, yfva ut sig. Hvad .. (den linden) buskat ut sig! PT 1909, nr 6 A, s. 3. —
BUSKIG, BUSKOT, se d. o.
Spalt B 4607 band 5, 1924