pion | SAOB

Publicerad 1953

PION piω4n, sbst.2, förr äv. PÄON, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en, vard (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; förr äv. PIONA, f.; förr äv. PIONIA l. PÄONIA, f.; pl. -er.

Ordformer

(peon 1589—1908. peonia 1745. peonie- 1578—1762. peonien- 1613—1698. peonier, pl. 1651. pion (pij-, piy-, -oon) 1538 osv. piona 1628. pionia c. 1645. pionie- 1642. pyon 1683—1698. päon 1639—1902. päonier, pl. 1722)

Etymologi

[fsv. pion; jfr d. pæon, nor. pion, mlt. pione, t. päonia, päonie, eng. peony, fr. pivoine; av lat. pæonia, av gr. παιωνία, till Παιών, gudarnas läkare]

trädg. om olika arter av växtsläktet Pæonia Lin., odlade ss. prydnads- o. (i sht förr) medicinalväxter; särsk. om de i Sverige allmänt odlade arterna Pæonia festiva Tausch (med stora, röda, vanl. dubbla blommor; äv. benämnd vanlig pion) o. Pæonia albiflora Lin. (med välluktande, i allm. ljusröda l. vita blommor; äv. benämnd: luktpion); jfr BOND-ROS 2, GIKT-ROT 1. VarRerV 58 (1538). Pioner skola och moot faarlig Siukdom dåga. Spegel GW 130 (1685). Pionerna lyste som blod. Engström Hemsp 219 (1921). — jfr BOND-, KORALL-, LUKT-, TRÄD-PION. — särsk. (vard.) i uttr. röd som en pion, blossande röd (i ansiktet). Ödman VårD 1: 139 (1882, 1887).

Ssgr: A: PION-ASTER. trädg. ett slags aster med ovanligt stora blommor. HbTrädg. 6: 40 (1876). —

-BLOMMA, r. l. f. (pion- 1698 osv. pionie- 1739) ApotT 1698, s. 85.

Ssgr (farm.; förr): pionblom-konserv. konserv (se d. o. 1) beredd på pionens blomblad. ApotT 1739, s. 18.

-sirap. (medicinsk) sirap innehållande extrakt av pionblommor. ApotT 1739, s. 81.

-vatten. destillat berett på pionens blommor (o. rötter). ApotT 1739, s. 7. —

-BLOMSTER. (pion- c. 1645. pionie- 1698) [jfr d. pæonblomst] (numera bl. tillf., arkaiserande) pionblomma. IErici Colerus 1: 228 (c. 1645).

Ssg: pionblomster-konserv. (†) farm. = pion-blom-konserv. ApotT 1698, s. 17. —

-BUSKE. Eneroth TrädgAllmog. 45 (1857). —

-DOFT. —

-FRÖ, n. (pion- 1698 osv. pionie- 1578—1739. pionien- 1613) frö av pion, förr med medicinsk anv.; jfr -kärna; äv. (i sg. o. pl.) ss. ämnesnamn. BOlavi 19 a (1578). ApotT 1739, s. 70. —

-GRUPP. trädgårdsgrupp av pioner. —

-KÄRNA. r. l. f., förr äv. -KÄRNE. [fsv. piona kiärne; jfr d. pæonkerne] om frö av vanlig pion (Pæonia festiva Tausch), förr med stor användning inom folkmedicinen; i pl. äv. ss. ämnesnamn. Valleria Hush. 62 (c. 1710). Gentz Lindgren (1931). —

-LIK, adj. —

-LIKNANDE, p. adj. —

-ROS, r. l. f. (pion- 1638 osv. pion(i)e- 1640—1762) [jfr d. pæonrose]

1) (†) pion; pionblomma; företrädesvis om (blomma av) vanlig pion (Pæonia festiva Tausch). Franckenius Spec. D 3 b (1638). Walleria Hush. 62 (c. 1710). Heinrich (1828).

2) (enst.) om ett slags rosor. Nilsson HistFärs 232 (1940). —

-ROSEN-SOCKER. (†) farm. = pion(i)e-socker. Månsson Åderlåt. 133 (1642). —

-ROSORS-VATTEN. (†) farm. = pion-blom-vatten. ApotT 1698, s. 6. —

-ROT. (pion- 1638 osv. pion(i)e- 1572—1739. pionien- 1613—1698) [fsv. piona rot, pionrot] särsk. farm. om (drog av) roten av (vanlig) pion (Pæonia festiva Tausch), förr använd inom medicinen; äv. (i sg. o. pl.) ss. ämnesnamn. Lemnius Pest. C 2 a (1572). Berzelius Kemi 5: 750 (1828).

Ssgr (farm.; förr): pionrots-essens. essens beredd på (den vanliga) pionens rötter. ApotT 1698, s. 24.

-konserv. konserv (se d. o. 1) beredd på (den vanliga) pionens rötter. ApotT 1739, s. 18. —

-RÖD. (pion- 1834 osv. pionie- 1642) [jfr d. pæonrød] som har den starkt röda färg (karmosin med något svart i) som utmärker den vanliga pionen. Månsson Åderlåt. 50 (1642). Sonesson HbTrädg. 867 (1926). särsk. (vard.) i fråga om ansiktsrodnad: blossande röd. Topelius Fält. 4: 157 (1864). Hon hade .. blivit pionröd över hela ansiktet. Krusenstjerna Pahlen 7: 38 (1935). —

-STÅND. Asplund LirSmultr. 11 (1945).

B (†): PION(I)E-BLOMMA, -BLOMSTER, -FRÖ, se A. —

-KORN. [fsv. piona korn; jfr mlt. pionenkorn] = pion-kärna (se under A). BOlavi 11 b (1578). —

-ROS, -ROT, -RÖD, se A. —

-SOCKER. om blandning av krossade delar av pion (blommor, rötter, frön) o. socker. Månsson Åderlåt. 4 (1642). —

-STEN. [fsv. piona sten] = pion-kärna (se under A). Månsson Åderlåt. 17 (1642). —

-ÄTTIKA. kryddättika (se d. o. 2) beredd pa delar av pion. Berchelt PestOrs. D 2 a (1589). L. Paulinus Gothus Pest. 76 a (1623).

C (†): PIONIEN-FRÖ, -ROT, se A. —

-VATTEN. = pion-blom-vatten. Chesnecopherus RegIter F 2 a (1613).

Spalt P 907 band 20, 1953

Webbansvarig