| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUKT luk4t, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er32.
1) (†) luft. Enn sådanne röök som man kaster jnn j Stadhen och förgifftte luchten medtt. Adlersparre HSaml. 2: 3 (i handl. fr. 1562). Låt flächta en skön, och härligh een lucht, / Aff Skoghar, Åkrar, och Ängier. Wivallius Dikt. 105 (c. 1642). Mont-Louis FrSpr. 159 (1739).
2) utdunstning av (l. egenskapen att kunna utdunsta) ytterst fina partiklar som med luften föras upp i näsan o. gm retning av vissa där befintliga sinnesceller (luktceller) framkalla specifika förnimmelser (luktförnimmelser); äv. (särsk. ss. första ssgsled) pregnant, dels: vällukt, doft, dels: dålig lukt, stank; äv. (numera bl. i c α) i uttr. söt lukt, vällukt, doft. God, angenäm, behaglig, egendomlig, obehaglig, frän, skarp, dålig, vidrig lukt. Det känns på lukten. Hwset vpfyltes medh lwkt aff smörielsen. Joh. 12: 3 (NT 1526; Bib. 1917: vällukt). Therföre ästu til orenlighet, lucht och stanck worden för .. tin .. stinckande synd skul. Swedberg Dödst. 329 (1711). En svag lukt av medikamenter slår emot honom (i sjukrummet). Lagerlöf Körk. 159 (1912). Den tjocka luften (i rummet), fylld med alla fattigdomens fräna och kvalmiga lukter. Oterdahl Skram 306 (1919). En färglös gas av stickande lukt. SvSkog. 1124 (1928). — jfr AMMONIAK-, BLOMSTER-, BOCK-, BRAND-, FUKT-, GAS-, HÄST-, KAFFE-, KARBOL-, KLOAK-, LIK-, LÖK-, MYSK-, PORS-, RÖK-, STALL-, SVAVEL-, TJÄR-, TOBAKS-, TRAN-, VÄL-LUKT m. fl. — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Otucht, giör elack lucht. Grubb 658 (1665); jfr c. Pracht vthan dygd, är som en roos vthan lucht. Dens. 679. Narren kiännes aff tahlet, som Örter aff luchten. Dens. 781.
b) (numera knappast br.) i uttr. hava l. få lukt av ngt, förr äv. ngts lukt, om djur: hava l. få väder av ngt. När Hundarna fingo hans (dvs. rävens) lucht, / Tå lärde Mickel springa smucht. Forsius Fosz 32 (1621). Aken Landap. 105 (1747).
c) (†; se dock α, γ, δ, ε) i bildl. l. utvidgad anv.; särsk. med tanke på lukten ss. ngt karakteristiskt l. ss. angenäm, upplivande o. dyl. l. obehaglig, motbjudande o. d. Gudhi ware loff, som .. oppenbårar luchten aff hans kunscap, genom oss alle stadz. 2Kor. 2: 14 (NT 1526; Bib. 1917: hans kunskaps vällukt). En hämd af så elak lukt. Crusenstolpe Mor. 4: 346 (1841). Popularitetens ljufliga lukt. Svedelius Lif 442 (1887). — särsk.
α) (numera bl. arkaiserande l. skämts.) i uttr. söt lukt, ss. beteckning för ngt som väcker ngns välbehag; företrädesvis i uttr. vara l. bliva ngn en söt lukt l. en söt lukt för ngn. Ef. 5: 2 (NT 1526). Itt brenneoffer Herranom een sööt lwcht Herranom. 2Mos. 29: 25 (Bib. 1541). För de borgerliga kan det omöjligen vara någon söt lukt att tänka sig (osv.). GHT 1934, nr 268, s. 7.
β) ss. beteckning för en persons l. en grupps l. omgivningens o. d. inställning till ngn: anseende; i uttr. vara l. komma l. råka i (så l. så beskaffad) lukt l. i lukt av (ngt); jfr LUKTA 1 a β. En sådan Konung kunde ej annat, än komma i god lukt hos Kyrkans Hufvud. Dalin Hist. 2: 159 (1750). Jag kom genom första delen af Svea Rikes Häfder i lukt af kätteri. Geijer I. 2: 296 (1845). Crusenstolpe CJ III. 2: 73 (1846).
γ) (i vitter stil, fullt br.) om ngt som leder tanken på l. låter vänta l. misstänka ngt. Myket annat fåfängt, hwilket ingen lucht haffuer vtaff nogen Apostolisk Anda. Schroderus Os. 1: 24 (1635). (Kandidaten) kände lukten af rent pedanteri. Runeberg ESkr. 1: 132 (1836). Det låg en lukt av övergivenhet .. i luften. Siwertz Låg. 62 (1932).
δ) (i sht i vitter stil, numera mindre br.) känning; i uttr. få l. hava lukt av, äv. på (förr äv. om) ngt, få l. ha en aning om l. en känning av ngt. Franzén Skald. 2: 19 (1825, 1828). Hagberg Shaksp. 8: 144 (1849: om). Han hade alltid lukt på, när det skulle bli storfest i något av (arbets-)lagen. Didring Malm 1: 199 (1914). Jag fick liksom en liten lukt av att du hade ditt finger med i spelet. Essén KessGen. 188 (1915).
ε) (i sht i vitter stil, numera mindre br.) ytlig kunskap l. kännedom, aning, ”hum”. Borg Luther 2: 167 (1753). Mången Recensent recenserar bara efter lukten. Törneros Bref 2: 26 (c. 1823). Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer. Strindberg Hems. 185 (1887). Att de finge vistas bland vetenskapsmän och åtminstone få litet lukt af vetenskap. GHT 1896, nr 135 A, s. 2.
3) förmåga(n) att uppfatta lukt (i bet. 2); sinne varmed lukt (i bet. 2) uppfattas, luktsinne; väderkorn. Hunden har fin lukt. 1Kor. 12: 17 (NT 1526). Jag har snufva, .. jag har ingen lukt. Hagberg Shaksp. 2: 73 (1847). Thunberg Livsförrättn. 359 (1925).
(3) -BORST. zool. hos vissa ryggradslösa djur (i sht leddjur) förekommande borstlik bildning med funktion av luktorgan. NF 2: 930 (1877). —
(2) -BREV. litet konvolut innehållande välluktande ämne(n) (ofta parfymerat papper) o. avsett att läggas mellan linne l. kläder för att giva god lukt (o. hålla mal borta). Dalin (1853). —
(3) -CELL. anat. sinnescell i näsans slemhinna som förmedlar luktförnimmelser. Hallin Hels. 1: 263 (1885). Thunberg Livsförrättn. 358 (1925). —
(3) -CENTRUM. anat. den del av stora hjärnan (krokvindelns nedre främre del) där retningarna i luktnerven omvandlas till luktförnimmelser. Svenson Sinnessj. 25 (1907). —
(2) -DOSA. (förr) (till damtoaletten i äldre tid hörande) liten behållare (dosa), fylld med luktmedel. BoupptVäxjö 1811. AHB 54: 91 (1871). GustStil 51 (1926). —
(2) -DYNA. liten dyna innehållande välluktande ämne(n), ofta välluktande pulver, o. avsedd att läggas mellan linne l. kläder för att giva god lukt (o. hålla mal borta). Nordforss (1805). —
(2) -FLASKA. (i sht förr) liten flaska av glas l. metall (guld, silver) fylld med luktmedel (vanl. luktsalt l. parfym); förr äv.: luktvattensflaska. Dalin Vitt. 6: 310 (1761). Adlerbeth FörslSAOB (1798). MeddNordM 1902, s. 34. —
(3) -GROP. zool. hos vissa lägre ryggradsdjur (särsk. fiskarna) o. vissa ryggradslösa djur samt hos högre ryggradsdjur på embryonalstadiet: gropliknande insänkning som fungerar som luktorgan. Balck Idr. 2: 254 (1887). VerdS 88—89: 52 (1900). —
(2) -GRÄS. benämning på vissa doftande växter; särsk.
a) (i vissa trakter o. bot.) Milium effusum Lin., hässlebrodd. Linné Fl. nr 61 (1755; fr. Roslagen). LB 2: 542 (1901).
(3) -HINNA, r. l. f. (†) luktepitel; äv. i vidsträcktare anv.: nässlemhinna. Sönnerberg Loder 350 (1799). Nilsson Fauna 4: VIII (1855). —
(3) -HJÄRNA. anat. hos ryggradsdjur: de (särskilt utvecklade) delar av hjärnan genom vilka luktnerverna passera o. till vilka de gå. Broman Männ. 2: 29 (1925). —
(3) -HÅR. zool. hos ryggradslösa djur: hår som fungerar som luktorgan; särsk. om tunna, mjuka hår på antennerna hos vissa leddjur. UVTF 36: 20 (1888). —
(3) -KÄGLA. zool. om de ss. luktorgan fungerande grupper av sinnesceller som hos vissa leddjur bilda små upphöjningar på antennerna l. maxillernas palper l. pedipalper. UVTF 36: 21 (1888). —
(3) -LOB. anat. o. zool. hos människan o. andra ryggradsdjur: var särskild av de båda från framhjärnan utskjutande lober till vilka luktnerverna från nässlemhinnan gå. Florman Anat. 2: 379 (1830). —
-LÖS.
2) (föga br.) till 3: som är utan förmåga att uppfatta lukt, utan luktsinne. Nordforss (1805). Collin Ordl. (1847). —
-LÖSA, r. l. f. (†)
2) till 3: oförmåga att uppfatta lukt; saknad av luktsinne. BOlavi 24 b (1578). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-LÖSHET0~2.
(2) -MEDEL. i sht farm. ämne med stark, uppfriskande lukt, användt att lukta på vid huvudvärk, svimning, illamående o. d. Berzelius Kemi 1: 361 (1808). Gentz Lindgren 90 (1928). —
(3) -NERV. anat. nerv(stam l. -stammar) som leder (leda) luktretningar till hjärnan. Hernquist Hästanat. 58 (1778). —
(3) -ORGAN.
1) i sht anat. organ för luktsinnet; särsk. ss. sammanfattande benämning på luktceller, luktnerver o. luktcentrum. Weste (1807).
2) (vard. o. skämts.) om näsan. Wadman 1: 54 (c. 1830). Jag tänker inte putsa hans luktorgan. Janson CostaN 1: 163 (1910). —
(2) -PUKE. (†) bot. den starkt illaluktande växten Ononis hircina Jacq., stallört. Liljeblad Fl. 411 (1816). —
(2) -PULVER. välluktande ämne i pulverform; förr äv. om pulver som antändes för att giva god lukt, rökpulver. Adlerbeth FörslSAOB (1798). WoJ (1891). —
(2) -PÅSE. jfr -DYNA. Holmberg 1: 759 (1795). Luktpåsar af sidentyg och kulört papper. SPF 1852, s. 282. —
(2) -SALT, n. starkt luktande, flyktigt salt (vanl. bestående av hjorthornssalt parfymerat med lavendelolja l. annan eterisk olja) avsett ss. luktmedel. MedTaxa 1777, s. F 3 b. —
(jfr 3) -SINNE. sinne varmed lukt uppfattas, lukt. Väl utbildat, fint luktsinne. Leopold 6: 151 (1806). —
(3) -SKÄRPA, r. l. f. fysiol. o. psykol. egenskap(en) att äga väl utbildat luktsinne. Luktskärpan hos olika individer. 2NF 16: 1341 (1912). —
(2) -SNUS. (i sht förr) snus med tillsats av välluktande essens(er). Nordström SthmFirmH 328 (i handl. fr. 1874). —
(2) -TORN l. -TORNE. (†) = -TÖRNE 1. Linné Fl. nr 443 (1755; fr. Västergötl.). Fischerström 4: 26 (1792). —
(2) -TUPPOR, pl. (i vissa trakter o. bot.) växten Matricaria chamomilla Lin., kamomill. Linné Fl. nr 764 (1755; fr. Gästrikl.). —
(2) -TÅTEL. bot. växten Hierochloa odorata (Lin.) Wg.; äv. i uttr. vanlig lukttåtel. SvBot. nr 168 (1804). —
(2) -TÖRNE.
(2) -VATTEN. vid toaletten l. ss. uppfriskande medel använd (starkt sprithaltig) välluktande vätska; särsk. om eau-de-cologne. Rothof 411 (1762). Luktvatten hit! Han svimmar! Hagberg Shaksp. 6: 259 (1849). Köln .. bekant för sitt luktvatten. Roth 1Geogr. 124 (1881).
(2) -ÄMNE. ämne som sprider lukt l. doft, luktande l. doftande ämne; ämne med förmåga att påvärka luktsinnet. Gadolin InlChem. 118 (1798). Mysk är ett af de intensivaste luktämnena. 2NF 18: 1466 (1913). Westergren LungSj. 59 (1932). —
(2) -ÄRT, stundom -ÄRTA. (-ärt 1851 osv. -ärta 1876—1932) växten Lathyrus odoratus Lin.; ofta i pl. Lundström Trädg. 2: 50 (1831: Lukt-Ärter).
Spalt L 1169 band 16, 1941