| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
a) abstr. Linc. Pp 2 b (1640). Försöken (angående spänstighetsgränsen hos järnstänger) hafva blifvit anställda .. på 4 olika sätt, neml. genom töjning, böjning, vridning och sträckning. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 72. — jfr HOP-, IN-, KRING-, KRUM-, NED-, OM-, UPP-, UT-BÖJNING m. fl. — särsk.
α’) gymn. till BÖJA, v. I 1 b α; ofta motsatt: sträckning. Böjning och sträckning (t. ex. af armarna). Böjning och (samtidig) vridning af bålen. LGBranting 1: 21 (c. 1860). jfr ARM-, BAKÅT-, BÅL-, FOT-, FRAMÅT-, HAND-, HUFVUD-, KNÄ-, NACK-, RYGG-, SID-, SPÄNN-, UNDERARMS-BÖJNING m. fl.
β) fys. om den afvikning från den rätliniga banan som en ljusstråle gör vid passerandet genom fina öppningar l. förbi kanterna af tunna ogenomskinliga kroppar, diffraktion; jfr BÖJA, v. I 1 c. Almroth Fischer 2: 323 (1837). Ljusets böjning vid genomgång af en springa. Moll Fys. 4: 112 (1901).
b) till BÖJA, v. I 1 d, konkretare: krökning, bukt, båge, krok; kurva; rundning. Floden gör här en böjning åt väster. Kustlinjens tusen böjningar. Hakans (näsans, kindens) fina böjning. Verelius 164 (1681). Holmqvist Skrifn. 45 (1890). jfr HJÄSS-, HÖGER-, IN-, UT-, VÄNSTER-BÖJNING m. fl. — särsk. (i fackspr.): böjdt rör; knä. TLev. 1897, nr 8, s. 3.
2) till BÖJA, v. I 2. Han helsade åt alla sidor med en böjning på hufvudet. Topelius Fält. 5: 265 (1866, 1867).
3) (numera föga br.) till BÖJA, v. I 3: förändring, skiftning, växling, variation. Med artikulerade ljud förstås sådana böjningar af rösten, i hvilka vokal- och konsonantljud tydligen uttryckas. Enberg SvSpr. 1 (1836). Carlén Rosen 463 (1842). — jfr RÖST-, TON-BÖJNING.
4) språkv. till BÖJA, v. I 4: förhållande(t) att böjas (på ett visst sätt), sätt att böjas, flexion; förr äfv.: böjningsform, böjningsändelse. Regelbunden, oregelbunden böjning. Stark, svag böjning. Yttre böjning (dvs. medelst tillfogade ändelser l. hjälpord). Inre böjning (dvs. förändring af formerna gm af- l. omljud o. d.). Främmande ords bögning. Ihre Förel. 16 (1745). Konjugera är att i en antagen ordning uppräkna ett Verbs böjningar, för hvarje Mod, Tempus, Nummer och Person. Moberg Gr. 42 (1815). Noreen VS 7: 86 (1906). — jfr ADJEKTIV-, GENUS-, KONGRUENS-, MODUS-, NOMINAL-, NUMERUS-, ORD-, PERSONAL-, PRONOMINAL-, SUBSTANTIV-, VERB-, VERBAL-, ÄNDELSE-BÖJNING m. fl.
5) [jfr BÖJA, v. I 5] (†) = BÖJELSE 3. Bögning allenast til godt. Emporagrius Cat. C 7 a (1669). Wallin 2Pred. 3: 254 (1811). — särsk. = BÖJELSE 3 a. (Du, moder!) Skall ge (själf) en nytänd själ (dvs. ditt barn) dess första ädla böjning. Wallin Vitt. 1: 7 (1805).
(1 a) -FASTHET~20 l. ~02. (i fackspr.) motståndskraft mot böjning; särsk. i fråga om växtstam l. annan växtdel. UtsädT 1896, s. 116. —
(4) -FORM, pl. -er. språkv. om hvar o. en af de olika former som ett ord antager under sin böjning (ofta motsatt: grund- l. stamformen); förr äfv.: böjningssätt. Moberg Gr. 33 (1815). Böjningsformerna bildas vanligen af stammen (eller stammarna) medelst afledning. Noreen VS 7: 86 (1906). —
(1 a β) -FÄRG. fys. i pl., om de färgfenomen som uppstå vid ljusets diffraktion. NF 3: 1191 (1880). —
(1 a β) -GALLER. fys. jfr -GITTER. (Ett) böjningsspektrum, alstradt vid det sammansatta (ofärgade) ljusets gång genom en mängd parallella, ytterst smala öppningar, tillsammans bildande ett så kalladt gitter .. böjningsgaller. NF 3: 1191 (1880). —
(1 a) -HÅLLFASTHET~102. tekn. hållfasthet vid böjning, beräknad efter den största påkänning pr ytenhet som materialet förmår uppbära utan att brista. TT 1894, K. s. 49. —
(4) -KATEGORI. språkv. Böjningskategorierna .., dvs. de (grammatiska) kategorier som gifvit upphof åt och tagit sig uttryck i vissa böjningar eller flexionstyper. Noreen VS 5: 39 (1904). —
(4) -KLASS. språkv. klass af ord som böjas på samma sätt; flexionsklass; böjningstyp. Tullberg SvSpr. 1: 6 (1836). —
(4) -LÄRA, r. l. f. språkv. lära(n) om (l. den del af grammatiken som behandlar) ordböjningen, flexionslära. Linder Om -er 27 (1890). —
(1 a) -PROF. särsk. tekn. prof som anställes för att utröna ett föremåls l. ett ämnes (särsk. järns l. ståls) hållfasthet vid böjning. JernkA 1818, 1: 134. —
(1 a) -PUNKT. särsk. (†) mat. punkt på en kurva där dennas krökning ändras från konvex till konkav l. tvärtom, inflexionspunkt. Palmquist ConSect. 8 (1752). —
(4) -REGEL, pl. -regler. språkv. —
(4) -SÄTT. språkv. sätt på hvilket ett ord böjes, flexionssätt; äfv. konkretare: böjningstyp. Laurel Inl. 69 (1750). Noreen VS 7: 81 (1906). —
(4) -ÄNDELSE. språkv. ändelse som tillägges en ordstam för att däraf bilda en viss böjningsform, flexionsändelse. Faxe Buttmann 184 (1825).
Spalt B 4864 band 5, 1925