Publicerad 1908   Lämna synpunkter
DEBITOR de3bitor2 l. 400 (dèbitårr Dalin), i bet. a m.||ig., i bet. b m.||ig. l. r.; best. -n (Agrelius Kort underv. 328 (1738)), numera sällan -en deb1itω4ren l. de1-; i best. anv. stundom utan slutartikel (Agrelius Kort underv. 317 (1738), Nordström Samh. 2: 618 (1840)); pl. -er deb1itω4rer l. de1– (debitórärr Dalin). Anm. I ä. tid brukades ordet äfv. med lat. böjning. Bidr. t. Hfors hist. 3: 175 (1642). Drysell 56 (1728).
Ordformer
(dib- RARP V. 2: 345 (1655); debet- Bidr. t. Hfors hist. 3: 115 (1684). — debiteur Risingh Kiöph. 58, 72 (1669))
Etymologi
[jfr t. debitor, eng. debtor, ä. eng. äfv. debitor, holl. debiteur, fr. débiteur, it. debitore, af lat. debitor, vbalsbst. till debere (se DEBET); debiteur är (direkt l. gm förmedling af holl.) lånadt från fr.]
motsatt KREDITOR.
a) (numera föga br.) gäldenär (i allm.); jfr SKULDENÄR. Alla (koppar-)compagniedz debitorer. Oxenst. brefv. 1: 299 (1625). Är Debitoren död, så kunna dess arfvingar för giälden likaledes, som sielfva Debitoren sökias. Abrahamsson 234 (1726). Klang, Creditorer! / Klang, Debitorer! / Klang! Hvad sägen I? Bellman 4: 126 (1791). Nordström Samh. 2: 618 (1840).
b) ekon. o. handel. (ett kontos) gäldenär; ofta närmande sig bet.: debetpost. Vtan Wettskap aff rätta Debitoren och Creditoren, kan ingen ordentligen något föra til Books. Hortulanus H 6 a (1674). Den är debitor, som mottager något, och hans kreditor är den person eller det konto, som aflemnat det man gifvit. Åstrand 1: 79 (1855). Nisbeth Handelslex. 136, 137 (1867). Smedman Kont. 1: 14 (1872). Därs. 2: 1. Kôersner Prakt. handb. 1: 1219 (1886). Riksd. rev. ber. ang. riksgäldskont. 1906, s. 101.

 

Spalt D 419 band 6, 1908

Webbansvarig