| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIBARN di3~ba2rn (di`barn Weste), n.; best. -et; pl. =.
barn som diar l. är i den åldern att det diar (l. i normala fall bör dia), diande barn; jfr DÄGGE-, SPEN(A)-BARN; med poss. gen. l. poss. pron. stundom äfv.: person hvilken som barn ammats l. fostrats af ngn. Ett hws, vti hwilket lågh ett wackert deijeligit dije barn vthi een Wagga. Petreius Beskr. 2: 77 (1614). Tegnér 3: 507 (1816). Dibarnen (hos lapparna) medföras nästan alltid af mödrarna under deras sysslor och färder, till marknader, kyrkor o. s. v. Düben Lappl. 203 (1873). Rydberg Goethe Faust 91 (1878). I skuggans svalka sträckte sig makligt ut / Storvuxna Lupas (dvs. varginnans) dibarn (dvs. romare). Wennerberg 1: 173 (1881). Drakar och huggormar skola sofva med dibarn och ej göra dem något men. Schück Världslitt. hist. 2: 955 (1906) [jfr Jes. 11: 8]. — i bild. Rankans dibarn — vinet. Tranér Anakr. 57 (1833; gr. γόνον ἀμπέλου).
-ÅLDER(N)~20. jfr -PERIOD. NF 1: 1565 (1876). (Barndomsskedet) visar sig .. fysiologiskt fördeladt i trenne (skeden): dibarnsåldern till tandsprickningen, småbarnsåldern .. och den egentliga barndomen. Berg Folksk. ss. bottensk. 40 (1883).
Spalt D 1226 band 6, 1912