| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DJUP jɯ4p (se för öfr. anm. om uttalet nedan), n.; best. -et; pl. =. Anm. I arkaiserande, i sht biblisk, stil träffas ännu stundom den gamla gen. sg. best. djupsens, t. ex.: Djupsens källor. Weste (1807; från 1 Mos. 7: 11), Dalin (1850), Djupsens drakar. Karlfeldt Frid. lustg. 103 (1901).
Anm. om uttalet af dj. I förb. dj i början af en stafvelse är i gamla sv. ord d förstummadt i riksspråket liksom i de flesta sv. dial. Att detta länge varit förhållandet inom vidsträckta områden, framgår dels af stafningar som jup, adj. (antecknadt fr. 1711, hos västmanlänning), giefuelen (fr. 1663, hos norrlänning?), giärf (fr. 1698, äfvenledes hos västm.), dels af fall af ”omvänd” stafning som diufwer (för jufver, antecknadt fr. 1694 hos östgöte o. fr. 1697 hos dalbo), diur i samma bet. (fr. 1690, hos upplänning). Hof säger (Skrifs. 92 (1753)) att ”man nu nästan allmänneligen säger .. jur”, o. (Dial. vestrog. 75 (1772)) att han icke hört någon hvarken i enskildt eller offentligt tal säga diur eller djur, utan jur. Ett undantag från de öfriga gamla sv. orden bildar djäkne, där d icke sällan är hörbart, äfv. i dagligt tal. Anledningen därtill är helt visst, att ordet väsentligen är ett litterärt ord. — I ord som i senare tid lånats in (djungel, djunk) är ett uttal med hörbart d (motsv. uttalet i det långifvande spr.) icke sällsynt, men visar tendens att aftaga, i samma mån ordet blir införlifvadt med språket (juŋ4el är vanligare än juŋ4k). — I vissa dial., särsk. dalskan o. gottländskan, uttalas ännu d; likaså i finlandssvenska utom i djäfvul i svordomar (där d oftast är stumt) o. i djäflig, djäkel, djäklig, som tillhöra det vulgära hvardagsspråket (Bergroth Finlandssv. 40). — Det i kraftuttryck med djäfvul o. dithörande ord stundom förekommande uttalet dj o. tj (= eng. j i jungle, resp. ch i chill) är att jämföra med de emfatiska uttalen dja o. tja af ja.
A. eg. om utsträckning samt i bildl. anv. af denna bet.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl., t. o. eng.] motsv. DJUP, adj. 1, om ngt som är djupt nedåt l. beläget långt nere; i sht dels om djupt vatten (jfr a slutet, b, c), dels om djup insänkning i terrängen l. i jordytan (motsatt HÖJD) osv.; stundom liktydigt med: afgrund; jfr DJUPHET 3 o. DJUPLEK 3. Läg vth på diwpet, och kaster idher nät vth till dräght. Luk. 5: 4 (NT 1526); jfr c. Iorden war ödhe och toom, och mörker war på diwpet. 1 Mos. 1: 2 (Bib. 1541); jfr e. Watnen sågho tigh (Gud) och ängsladhes, och diwpen stormadhe. Psalt. 77: 17 (Därs.); jfr c. Begynnelsen (till en strykande mineralåder) måste räknas från det som yppar sig i Dagen till Diupet. Hiärne Berghlychta 435 (1687; jämfördt med orig.). Simma för långt på djupet. Serenius (1734; under depth); jfr a slutet. Et botnlöst djup. Lind (1749; under tiefe). Berg, sjunken! djup, stån opp! Ps. 1819, 53: 1. En af stora bergshöjder, åsar och djup så uppfylld landsort som Wedbo. Allvin Mo 49 (1857). De stora djupens blå går öfver i de grundare vattnens gröna färg. Nyblom Österut 29 (1908). — jfr AF-, AFGRUNDS-, AZUR-, BOTTEN-, BRÅD-, DAL-, GRUND-, HAFS-, KUST-, SEGEL-, SJÖ-, TVÄR-, UT-, Å-DJUP m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre bildl., utan klar gräns öfvergående i öfverförd bet. (jfr 9, 10); särsk. i fråga om människans inre, hjärta, själ osv. (i detta fall svårt att skilja från 2 slutet). Uthu diwpet ropar iach herre til tich. Mess. 1531, s. C 2 b (hämtadt från Psalt. 130: 1). Them som liggia j dödzens diwp, / förer tu til tin fader vp. Ps. 1536, s. 70. (Jag) wil .. i Gudz Wjshetz Diup mig senka. Spegel Guds verk 112 (1685). Ålderdomen är thet salta hafwet lijker, / .. Ther swallar tanckars diup, ther stormar sorgens wåg. Dens. Återv. par. 24 (1711). En Hjeltinna, / Som lyfts från ringhets djup til Tronens höghet opp. Nordenflycht Fruent. 51 (1761; om tsar Peter I:s gemål). På ytan manlig höghet stod, / På djupet fromhet låg. Wallin Vitt. 1: 255 (1823). Hvem har mätt (den eviga) barmhertighetens / bottenlösa djup ännu? Tegnér 1: 314 (1828). Ur svenska hjertans djup en gång / En samfäld och en enkel sång, / Som går till kungen fram! C. V. A. Strandberg 1: 38 (1844). Kärleken .. är ej ett dunkelt och omedvetet djup, i hvilket sansen förgår mig. Wikner Tankar o. fr. 142 (1872). Det svärmiska försänkandet i den religiösa känslans djup. Ljunggren i 3 SAH 2: 5 (1887). jfr ANDE-, HJÄRTE-, SJÄLS-DJUP. — särsk. [jfr eng. to go beyond l. out of one’s depth] i uttr. gifva sig l. gå l. våga sig o. d., förr äfv. lägga sig (ut) på djupet, eg.: gifva sig osv. (ut) på djupt vatten (där man icke bottnar); ”taga sig vatten öfver hufvudet”; särsk. i förb. gå på djupet med ngt, förr äfv. med att göra ngt, företaga sig (att göra) ngt som erbjuder vanskligheter l. icke är så lätt att reda sig med (jfr 10 slutet). Där stod jag flat, för det jag öfver min förmåga, / I otid mig så långt på diupet velat våga (dvs. i skaldekonsten). Brenner Dikt. 2: 35 (1726). När hon gaf sig på diupet i Stats-saker, (bjöd han till) at föra henne til lands, utan til at väta sig. Dalin Arg. 1: 323 (1733, 1754). Lägga sig .. ut på diupet med någon lärdom. Kling Spectator E e 3 b (1735). Den, som ger sig på djupet at rätta andra. Dalin Vitt. II. 6: 37 (1736). Gif dig inte för långt ut på djupet, utan vänd häldre bort talet! Stridsberg Friman 24 (1798).
b) [jfr got. in diupiþai mareins, feng. sǣgrundes déop] (numera bl. ngn gg i arkaiserande spr.) i förb. hafsens djup, hafvets djup, hafsdjupet; det djupa hafvet; äfv. bildl. (jfr a). 2 Kor. 11: 25 (NT 1526). (Gud) skal än nu förbarma sigh offuer oss .., och kasta alla wåra synder vthi haffzens diwp. Mika 7: 19 (Bib. 1541). Hafsens djup är mäst sterilt, och betäckt med sand eller Coraller. Linné Sk. 87 (1751).
c) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng. samt af got. diupiþa o. fht. tiufi] (i sht i poesi o. högre stil) mer l. mindre pregnant i sg. best., = b; jfr DJUP, adj. 1 d α. 300 människor medföljde ångaren i djupet. Iagh som talar til diwpet, Förswin, och til strömanar, Förtorkens. Jes. 44: 27 (Bib. 1541). Stiernhielm Fred. 1 (1649). I djupet sjön honom (dvs. den skeppsbrutne vikingen) rifver. Geijer I. 3: 184 (1811). Djupets blåa riken. Wecksell S. dikt. 210 (c. 1860). En hvinande storm öfver djupet drog. Melin Prins. 43 (1885).
d) [väsentligen efter lat. o. gr. förebilder; jfr d. dybene (pl. best.) o. mht. tiefe i samma anv. samt liknande bet. i eng.] (numera knappast br.) i sg. best.: underjorden, afgrunden, dödsriket; jfr DJUP, adj. 1 d β. Hoo will fara nidh j diwpet? Rom. 10: 7 (NT 1526; Vulg.: in abyssum; gr. εἰς τὴν ἄβυσσον). Adlerbeth Æn. 102 (1804). Denna tanke lifvade den olycklige .. med en eld, som icke kommer ur himmelen utan ur djupet. Bremer Grann. 1: 265 (1837).
e) [jfr 1 Mos. 1: 2 (Bib. 1541)] (numera föga br.) i sg. best., om kaos före skapelsen. Mörkt låg djupet uti död förstening. Tegnér 2: 12 (1812). Wallin Vitt. 1: 59 (1813).
f) [ingår i åtskilliga ortnamn, äfv. ss. själfständigt ord (t. ex. Lindö djup vid inloppet till Västervik); jfr motsv. anv. i d., (m)nt., holl. o. fris.] (†) (djupt) farvatten, (djup) farled (med grundt vatten på sidorna); vattenfåra. G. I:s reg. 20: 79 (1549). De Dansiker hava ij sinnett att försenkia diupett vid Spiltasch. J. Banér (1627) i Oxenst. brefv. 6: 18. Ingen .. drage til sig .. vatnet och fisket, ur thes förra diup och läge, annan til skada och mehn. BB 20: 7 (Lag 1734).
g) öfvergående i bet. 4 a; anträffadt bl. i bild. Du, .. / Som mätt Calculens djup, och klufvit Ljusets stråle! Kellgren 2: 80 (1787; om Newton); jfr 10. Än har du icke mätt djupet af din svaghet. Hallström Leg. 132 (1908); jfr 9.
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] motsv. DJUP, adj. 2, om ngt som är djupt inåt l. bakåt; i sht föregånget af annat sbst. i gen. l. efterföljdt af prep. af med sbst.; äfv., motsv. DJUP, adj. 2 e: det djupaste l. längst in belägna partiet (af en skog, ett land o. d.); särsk. i förb. skogens djup o. d.; i vissa fall svårt att skilja från 1. Carl i utsträckt ritt .. / I Batalioners djup för Ryttarn ilar fram. Gyllenborg Bält 77 (1785); jfr DJUP, adj. 2 b. Konungens ställning i djupet af ett främmande land. G. L. Oxenstierna i 1 SAH 3: 214 (1790). I skogarnes djup bor skuggan / och tystnaden slumrar där. Fröding Guit. 99 (1891). (Den yttre halsvenen) går ned i djupet och inmynnar i nyckelbensvenen. Müller Lärob. i anat. 199 (1905); jfr DJUP, adj. 2 d. jfr SKOGS-DJUP. — bildl. Djupet af hjertat: medius l. intimus animus. Lindfors (1815); jfr 1 a.
3) [jfr motsv. anv. i t.] abstr.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djup, djuphet (se d. o. 1 a).
a) i fråga om utsträckning nedåt. — särsk. (i fackspr.) motsv. DJUP, adj. 1 h: stor utsträckning l. vidd mellan manken o. bröstbenet (jfr 4 a γ). Goda exemplar (af Pinzgauerhästen), som .. jemte kraftfull rygg uppvisa djup. C. G. Wrangel i Tidn. f. idr. 1882, s. 55. — jfr BRÖST-DJUP.
b) i fråga om utsträckning inåt l. bakåt. De kalla färgerna ge ofta yta då däremot de varma förläna djup åt det vi måla. Nyblom Akvarellm. 13 (1910). — särsk.
α) mil. motsv. DJUP, adj. 2 b, i fråga om trupps uppställning (jfr 4 b α): stor utsträckning framifrån o. bakåt. Mot af striden skakade svagare infanteriafdelningar kan kavallerianfallet undvara djup. Ill. mil.-revy 1900, s. 255.
β) fotogr. i fråga om ett objektivs förmåga att teckna föremål på olika afstånd tydligt. (Detta objektiv) tecknar med skärpa och djup. Priskur. fr. Forsners fotogr. mag. 1912, s. 106.
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. ä. eng.] i fråga om utsträckning nedåt; jfr DJUP, adj. 3 a. Lodh som man mäler diwp med. Var. rer. 50 (1538). Ther i farwatnet är olijka diup aff 10. 15. och 20. fampner. Månsson Siöb. 10 (1644). (Skepp om) 2 alnars djup. Hallenberg Hist. 4: 987 (1794). (Man) plöje .. om hösten till fullt djup. J. T. Nathhorst i Qvartalsskr. f. landtm. I. 1: 19 (1833). Djupet på noten rättar sig efter fiskvattnets djup. Uppr. fiskaren 59 (1847). Han hade pröfvat alla olika djup (på metrefven). Forsslund Djur 30 (1900). jfr ARBETS-, BARLAST-, DIKES-, DIKNINGS-, FISKE-, KNÄ-, MAXIMAL-, MAXIMI-, MEDEL-, PLOG-, PLÖJNINGS-, SIM-, SPADBLADS-, SÅNINGS-, VATTEN-DJUP m. fl. — särsk.
α) i numera obr. förb. Tiwghu alna diwp. Apg. 27: 28 (NT 1526). Att Härstäket motte bliffwe .. vpränset, så ther kunde bliffwe till änn 4 alner djup. G. I:s reg. 16: 389 (1544). Jönss Matzsons skuta .. ligger på djupet om 3 alna eth quarter. BtFH 3: 311 (1555). (Skeppet) ligger .. på 18 fampner diup. G. Oxenstierna (1628) i Oxenst. brefv. 3: 163. Tiugu famnar diup. Apg. 27: 28 (Bib. 1703).
β) i bild. På thet ath j måghen begripa .., huadh breedheeten, huadh lendgdhen, och diwpet, och högden är, och ther medh kenna Christi kerlek. Ef. 3: 18 (NT 1526); jfr 1 a.
γ) (i fackspr.) i fråga om större däggdjur (jfr 3 a slutet); jfr DJUPLEK 1 a α. (Ett sto) med stort djup. SD(L) 1892, nr 197, s. 3. Djupet (hos ett nötkreatur beror) .. hufvudsakligen .. på refbenens längd. Landtbr. bok V. 2: 102 (1908). — jfr BRÖST-DJUP.
δ) [jfr t. ein tief verbundenes schiff] sjöt. (storleken af) afståndet midskepps från underkanten af balken (i fråga om odäckade fartyg från relingens höjd) till öfverkanten af kölsvinets l. bordläggningens djupaste del; särsk. i förb. djup i rummet. Diup i Rummet tages til pass 5 elfte delar af största bredden. Rajalin Skiepzb. 6 (1730). Uggla Skeppsb. 1 Bih. 8 (1856). Smith 31 (1899).
b) i fråga om utsträckning inåt l. bakåt; jfr DJUP, adj. 3 b. Djupet af en byggnad, ett rum, en gård, o. s. v. Dalin (1850). (Skruf-)Gängans djup är skilnaden mellan dess största och minsta radier. NF 6: 374 (1882). Scenens utrymme, djup och bredd. Josephson Teaterregie 63 (1892). (Tyskarna ha) gått fram öfver en terräng 20 kilometer i bredd och 6 kilometer i djup. SDS 1915, nr 58, s. 4. — särsk.
α) mil. i fråga om trupps uppställning (jfr 3 b α): afstånd från det främsta till det bakersta ledet; jfr DJUPHET 2 a slutet, DJUPLEK 1 a β o. HÖJD. En colonn af 50 mans djup. Ekelund 1 G. hist. 37 (1826). Kompaniets tre främsta led framryckte så långt, som deras djup. H. Hamilton i VittAH 17: 330 (1839, 1846). Tingsten o. Hasselrot Värnpl. bok 58 (1902). — särsk. i förb. formera (truppafdelning o. d.) på djupet, formera (truppafdelning osv.) så att dess underafdelningar stå bakom (ej bredvid) hvarandra. — jfr KOLONN-, MARSCH-DJUP.
B. utvidgade l. öfverförda anv. (jfr 1 a).
Anm. Liksom mot DJUP, adj. 1, 2, svara dels de konkreta bet. 1, 2, dels den abstr. bet. 3, så kunna också (åtm. teoretiskt) mot hvarje bet. under DJUP, adj. B, svara båda slagen af bet. hos sbst. De mer l. mindre konkreta (’det som är djupt’) behandlas under 5—11, den abstr. under 12. Den mot DJUP, adj. 3, i hufvudsak svarande abstr. bet. 4 har här under B sin motsvarighet i bet. 13.
5) motsv. DJUP, adj. 5, i fråga om blick l. ögon (jfr 12 a). Det bor en sällsam glans i djupen / Af dessa stora ögonklot. Snoilsky 2: 17 (1881). (Falkens ögon) hade intet minne i sina djup, de kände ingen igen. Hallström Purpur 60 (1895).
6) motsv. DJUP, adj. 7, i fråga om tid. Sedan medeltidens djup. Levertin Diktare o. dröm. 208 (1898). Långt tillbaka i tidernas djup. Nyblom Österut 92 (1908).
7) [jfr t. die tiefe der nacht, eng. the depth (ä. eng. äfv. deep) of night] motsv. DJUP, adj. 8, i fråga om mörker, natt, skymning osv. I nattens / Gråa djup. Geijer I. 3: 204 (1811). ”Djupen” eller originalets mörkaste delar. Nyblæus Fotogr. 111 (1874). Hela hemlighetsfulla djup af mörker. Levertin Diktare o. dröm. 213 (1898).
8) [jfr motsv. anv. i t.] motsv. DJUP, adj. 10, i fråga om ton o. d.; jfr 12 c, 13 a. Höjden och djupet (äro hos denna röst) mycket klangfulla. SD(L) 1897, nr 201, s. 4. Med en stämma, hvars vilda våldsamhet tvangs ned i djupet, talade hon till sonen. Hallström Thanatos 60 (1900). (Tredje reprisen går) i djupet .. till låga ess. Nyblom Minnen 2—3: 234 (1904).
9) [jfr liknande anv. i fsv., dan. o. t.] i mer l. mindre klart öfverförd anv., motsv. DJUP, adj. 12; stundom svårt att skilja från den rent abstr. bet. 12; jfr äfv. 13 (b); särsk. motsv. DJUP, adj. 12 b, i fråga om (i sht inre l. andligt) tillstånd l. förh. osv.; jfr 12 d. Man hördes oförstånd ett djup af vishet kalla. Stenhammar 24 (1792). Djup af osällhet. Lidbeck Medlid. 15 (1804). Den Nordiska kraften gick (under den franska smakens herravälde) under i ett djup af skrytande medelmåtta och löjliga misstag. Polyfem V. 39: 3 (1812). (I judarnas) exempel bör ses, till hvad djup af förhärdelse och otacksamhet ett menniskohjerta kan förfalla. Ödmann Anv. t. skrift. 66 (1822). O, hvilket djup af uselhet, att Stockholms teaterdirektion skall stå efter en hel bildad verld! Thomander Tank. o. löj. 71 (1827). Förintelsens djup. De Geer Minnen 2: 289 (1892). (Ögonens) djup af trötthet. Hallström Vilsna fåglar 150 (1894). Jag .. tyckte mig förnimma höjden och djupet av lycksalighet. Wulff Dante 73 (1897). (Runeberg äger) den märkvärdiga konst, hvarmed i några rader .. ett helt djup af känslor kan sammanträngas. Söderhjelm Runeberg 2: 216 (1906). — jfr JÄMMERS-, KÄNSLO-, OLYCKS-, PLÅGO-DJUP.
10) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] motsv. DJUP, adj. 13, särsk. 13 a; ofta svårt att skilja från den rent abstr. bet. 12 g; jfr äfv. 13 c. Sannings dålda djup. Nordenflycht Fruent. 33 (1761); jfr DJUP, adj. 12 e. Forskningarnas djup. Wallin Vitt. 1: 4 (1805). (Bibergs) åt djupet vända sinnesriktning. Nyblæus Forskn. III. 2: 3 (1888). jfr SANNINGS-DJUP. — särsk. [jfr t. in die tiefe von etwas dringen; jfr äfv. holl. diep dringen] i förb. gå l. tränga, förr äfv. gifva sig på djupet (med ngt), tränga till djupet (af ngt) o. d., tränga till bottnen (af ngt), taga (ngt) grundligt l. på allvar, sätta sig grundligt in (i ngt) (jfr 1 a slutet o. DJUPT 4 a). Gifva sig på djupet med en sak; sich genau und gründlich in eine Sache einlassen. Möller (1790). (Hvarken i musik eller läsning) gick (Hedvig Elisabet Charlotta), som man säger, på djupet. Crusenstolpe Mor. 5: 354 (1843). Huru många förmå tränga till kunskapens djup? Dalin (1850). Alla hans åsigter voro så ytliga, och ingen af hans frågor trängde någonsin på djupet. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 75 (1870). (I allt hvad Th. Wisén) studerade ville han tränga till djupet. Söderwall i 3 SAH 7: 17 (1892). Den .. underhållande Hackländer .. går ej på djupet med sina ämnen. NF 16: 1101 (1892).
11) (mindre br.) i uttr. i djupet, på djupet o. d. i öfverförd bet.: i det inre (o. väsentliga), i grund o. botten; stundom närmande sig en än mer afbleknad bet.: i verkligheten, egentligen, i själfva verket, när allt kom(mer) omkring. På djupet är det så, .. att vi tro. Vi tro icke blott i religion, vi göra det ock i filosofi (osv.). Almqvist Tre fruar 2: 183 (1842). Mera än sex månader hafva vi nu varit åtskilda .., och likväl känna vi oss lika säkra på hvarandra och i djupet lika lyckliga. De Geer Minnen 1: 106 (1846, 1892). Ordvexlingen var härmed inne på den sak, hvarom det i djupet var fråga. Annerstedt UUHist. 1: 138 (1877). Fröding Efterskörd 2: 77 (1897, 1910).
12) [bet. 3 i utvidgad l. öfverförd anv.] abstr.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djup; djuphet (se d. o. 1 b); särsk.
a) motsv. DJUP, adj. 5, i fråga om blick l. ögon. I frisyren sträfvade man (på 1880-talet) först och främst att ge ögonen djup, som termen lydde. Kleen Kvinnor 230 (1910).
b) [jfr motsv. anv. af eng. depth o. deepness] motsv. DJUP, adj. 9, i fråga om färg: fyllighet, intensitet osv. Djup i färgen. G. Upmark i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1889, s. 49.
c) [jfr motsv. anv. i t.] motsv. DJUP, adj. 10, i fråga om ton; jfr 8, 13 a. Tonens sinnliga rikedom och djup. SD(L) 1916, nr 296, s. 5.
d) [jfr motsv. anv. i t.] i fråga om tillstånd l. förh. osv.; jfr 9. Guds Ande (vill) .. leda dig, .. att du skall alltmer inse djupet af din själanöd, på det du allt klarare må inse det ännu större djupet af Christi barmhertighet. Melin Pred. 1: 103 (1844). Rudin 1 Evigh. 2: 602 (1873, 1878).
f) motsv. DJUP, adj. 12 i, i fråga om känsla; jfr 9. När vi påminna oss hela djupet af vår Saliggörares smärtor. Lehnberg Pred. 2: 190 (c. 1800). Bristande djup i min känsla. De Geer Minnen 1: 24 (1892). — jfr KÄNSLO-DJUP.
g) motsv. DJUP, adj. 13: djupsinne (i god mening), djupsinnighet; grundlighet; innehållsrikedom, betydelsefullhet; egenskap(en) att ej så lätt genomskådas l. förstås (om därur utvecklad anv. se β slutet), outgrundlighet; jfr 10 samt DJUPHET 1 b α, β. — jfr KARAKTÄRS-, MENINGS-, REFLEXIONS-, SIAR-, TANKE-, TÄNKAR-DJUP m. fl.
α) motsv. DJUP, adj. 13 a. Ps. 1819, 156: 3. Föredragen I .. betydelsens djup och betraktelsens allvar, .. då måste jag hänvisa er .. till det sagorika Norden. Tegnér 3: 224 (1824). (Goethes Faust) är svår att fatta i sitt fulla djup. Claëson 2: 282 (1853). Framställningen (i Geijers uppsats om folkvisan) är fri från allt ytligt romantiskt djupsinne; den äger i stället verkligt djup. Molin Geijerstud. 224 (1906).
β) motsv. DJUP, adj. 13 b. En själ af icke vanligt djup. Bremer Fad. o. dott. 3 (1858). En tänkare af t. ex. Montesquieus djup och allvar. Bolin Statsl. 1: 63 (1868). — särsk. (numera i sht i södra Sv.) motsv. DJUP, adj. 13 b δ: beräknande försiktighet osv., slughet. Skall det vara en härmning af Pechlins djup och illparighet? Crusenstolpe Mor. 6: 166 (1844).
13) [bet. 4 i utvidgad l. öfverförd anv.] grad af djuphet, djuplek (se d. o. 1 b); jfr DJUPHET 2 b; särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] motsv. DJUP, adj. 10, i fråga om ton; jfr 8, 12 c samt DJUPLEK 1 b. En tons höjd eller djup beror på det större eller mindre antal vibrationer, som inom en gifven tid följa på hvarandra. Thorell Zool. 1: 249 (1860).
b) motsv. DJUP, adj. 12 a, i fråga om sömn. (Sömnen) når sitt största djup redan inom första timmen efter insomnandet. Öhrvall Populärvet. upps. 63 (1909).
c) motsv. DJUP, adj. 13, särsk. 13 a: grad af djuphet på det andliga området, grad af djupsinne l. grundlighet l. innehållsrikedom l. betydelsefullhet osv.; jfr 10. Framställningens klarhet är i hög grad beroende af vetandets vidd och djup. A. L. Sundholm i Verdandi 1892, s. 145.
Sammansättningar.
Anm. Af skäl som framgå af anm. före ssgrna till DJUP, adj., ha hithörande ssgr behandlats under d. o.
Spalt D 1726 band 7, 1918