Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖR dœ4r l. dø4r, adv.
Ordformer
(dor Stiernman Com. 5: 608 (1696: dorstående))
Etymologi
[jfr sv. dial. dör, igenom, alldeles, af nt. dör, motsv. holl. door, t. durch; se vidare DURK, adv., DYR, adv.]
eg.: igenom; i vissa från nt. o. holl. lånade ssgr samt sjöt. i förb. hala dör, göra (ett tåg o. d.) styft (gm att hala det gm ett block o. d.), styfhala, strama åt (ett tåg, en talja). Oxenstierna Vanderdecken 57 (1865). Wrangel SvFlBok 390 (1898).
Ssgr: DÖR-HALA. hala dör. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Några gastar .. dörhala en talja. GHT 1905, nr 268 B, s. 3. —
-STÅENDE, p. adj. (dor-) (†) ihållande. När en hård dorstående wind är. Stiernman Com. 5: 608 (1696).

 

Spalt D 2612 band 7, 1923

Webbansvarig