| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
E, äv. Ä, adv.; numera bl. ss. obetonad första led i vissa sammanställningar (se nedan 2 a slutet, 4, 5, 7):
E- e- resp. e1-, pref.1, förr äv. Ä-.
1) (†) med mer l. mindre klart framträdande tidsbetydelse.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., fd., ä. d., fnor., isl., fsax., mnt., fht., (ä.)t., feng. o. eng.] ss. självständigt ord: alltid, städse, ständigt, hela tiden, alltjämt o. d.; för beständigt; varje gång, vid varje (särskilt) tillfälle. Scriffuer oss til ee thaa och tha (dvs. allt emellanåt). G. I:s reg. 4: 60 (1527). Ee sedhan han kom til regimentet. Därs. 206. Huad jac .. förnummit haffuer, tho haffuer jac thet e ider node tilscriffuit. BtFH 3: 46 (1535). (Cornelius Lutenist skall) wachte vpå szin tijeneste .. ee så offte, som wij ther på eskiendis worde. G. I:s reg. 12: 191 (1539). Ee haffuer han fast, mz Herranom stått (dvs. hållit sig hårdt till Gud). Tob. com. G 1 a (1550). — särsk. i vissa förb. o. uttr. där bet. förstärkts gm tillägg; särsk. e och e (jfr c), e och (e) alltid, e (och) förutan ända, e och e förutan ända o. d., i alla tider; i sht: för all framtid, i all evighet, evigt, evinnerligen, evärdligen; e och e äv. (med vardagligare prägel; jfr ex. från 1678): ständigt och jämt, hela tiden, ideligen, äv.: i ständigt fortlöpande följd, undan för undan. RA 1: 356 (1544: e och alltid). L. Petri 1 Post. B 1 b (1555: ä för vthan enda). (Kronan skall) gå och deriveres (dvs. nedärvas) til .. (den avlidne konungens) mandzafföde e och e, så lenge någen af samme blodh och linie igen öfver blifvin är. RA 2: 10 (1561). Vppehålt migh ää och ää i tijn fruchtan, kärleek och bekännelse. Phrygius Him. lif. 183 (1615). Een Källa medh ä och ä rinnande Watn. Schroderus Liv. 19 (1626). (Av bäckarna) försambla sigh Strömande watn, och Flodher, hwilka ä och ä afflöpa. Schroderus Comenius 66 (1639; t. für und für, unaufhörlich). (Det är) int’ anna ä ok ä, alt samma wijsa. Columbus Ordesk. 20 (1678; Hesselmans uppl.; upptaget bland ”gemeent bruklige ord”). Then vtvalda Skaran, hvars glädie skal vara ä och ä förvtan enda. Lange Likpr. ö. Norby 70 (1742). Je und je, ä och ä, alt stadigt. Lind (1749; under je).
b) [jfr fsv. ä mäþan] framför konj. med, konj. o. adv. medan (ss. konj. äv. medan som), ngn gg konj. när, förstärkande det moment av utsträckning över en längre tid som redan ligger i det följ. ordet; se under EMED, EMEDAN, ENÄR; ofta stående på gränsen till 8 (jfr anm. där).
c) allt mer, efterhand; äv. e och e (jfr a slutet), allt mer o. mer. Thors, Odens, Friggas, Säte, / Beläte, Brunnar, Trää, / The (dvs. svenskarna) skulle så förgäta / Medh Tijden å och ä. Skogekiär Bärgbo Klag. B 2 b (1658; tryckfel för ä och ä). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] i förb. e som (esom) ss. konj.: allt efter som, i den mån som; jfr ALLT, adv. 9 b. Aff Vestrabotnen (skall skattas) eesom laxen tags till. Hist. handl. XI. 1: 8 (1530). (Efter hertig Eriks död) skall hans älste son till regementet komma, och seden, ä som the affalla, .. then ene effther then annen inträde uthi thet kong(lig)e regemente. RA 1: 385 (1544).
2) framför komp. o. superl.
a) [utvecklat ur 1 a, c; jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.] (†; se dock slutet) framför som med superl., eg. förstärkande dennas bet., sedermera bl. ingående som element i den till en enhet sammansmälta förb:n, vilken ofta nedsjunkit till positivens bet.; jfr ALLT, adv. 4 a β η’. Då desse esommest woro i hoop (dvs. slogos) medh mästerswennen, så kom wackten. Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 187 (1638). Her biskopen tecktes sigh ihugkomma huruledhes esomtidast min skrifuelse Her Biskopen haffuer beswerat. Växiö domk. akt. 1662, nr 65. (Munkarna o. prästerna) åstundade .. wara .. esomlängst ifrå Wäringarna; ty the sloge ihiäl hwar och en som them närmast stod. Peringskiöld Hkr. 2: 67 (1697). (Världen) är sielf naken, när hon esomtäckast prålar. Lohman Vitt. 402 (c. 1730). — särsk. (fullt br.) i förb. med som oftast, se ESOMOFTAST.
b) [utvecklat ur 1 c; jfr motsv. anv. i fsv., fd., ä. dan. o. fht. samt isl. ǽ því med komp.] (†) framför komp.: allt (se ALLT, adv. 5); jfr ALLTID 2. Och forstercker samme hoop sig dag iffrå dag, ee mere och mere. G. I:s reg. 14: 90 (1542). Därs. 141.
c) [trol. ett slags kontamination av b o. vissa tvåledade uttr. med JU i senare leden; jfr fsv. ä iu — ä iu samt ä. d. i — i, mnt. io — io, t. je — je i samma anv.] (†) i förb. e (jämte komp.) — ju (jämte komp.), ju — dess. Wij fförnimme wæl alla dagha æ meer jw meer hwath acth och mening Ther stæmplath ok brwcath i danmark ær. G. I:s reg. 1: 118 (1523). (Kriget) bleff ee lenger iu werre. Hund E. XIV 56 (1605).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. liknande anv. i mnt. o. ä. t.] (†) i alla händelser, åtminstone, alltid (se d. o. 4); bl. anträffat i förb. med omedelbart följ. ju. Öffuerflödande Prester, hwilke när the fåfenge löpa om kring här och ther j Stichten, göra them hinder som widh Gelden sittia, ä jw så fierran (dvs. såtillvida), at the vpweckia splijt och oenigheet, emellan them och theras soknafolck. L. Petri Kyrkeordn. 77 a (1571).
4) [utvecklat ur sådana fall där ordet stod sist i en (positiv) sats, varvid det (med bet. 1 a) förlänade denna en generell giltighet; sedan har det allt fastare slutit sig till den följ. bisatsen] i generaliserande bet., ofta med mer l. mindre framträdande koncessiv bibet. (jfr 5).
a) [jfr motsv. anv. i fsv., fd., (ä.) dan. o. isl.] framför rel. (l. interr.) pron. l. adv., vilka härigenom förvandlas till s. k. allmänna rel. (resp. interr.), l. framför en temporal konj. som i sig själv bestämmer en med hänsyn till tiden begränsad handling l. företeelse: (vem l. vad l. på vad sätt osv. l. när l. vid vilket tillfälle osv.) som helst som, (vem l. vad l. på vad sätt osv. l. när osv.) än; stundom svårt att skilja från 6; ofta stående på gränsen till rent pleonastisk anv. (se anm. under 8); se under EHO, EHURU, EHURUDAN, EHURULEDES, EHURULUNDA, ENÄR, EVAD, EVADAN, EVAR, EVAREST, EVARS (ss. rel. adv.), EVARSTÄDES, EVART, EVEM, EVILKEN, EVILKENDERA. — Anm. till 4 a. 1:o. Så länge ordet ännu icke (helt) sammansmält med det ord som det bestämde, var det naturligt, att vid prep.-kasus prep. hade sin plats omedelbart före pron. (jfr anm. under 5 b β), t. ex.: (Allt) böör .. wara lagh som beståår medh redhelig skel (dvs. rättmätiga grunder) ää aff huem thet är kommet. O. Petri P. Eliæ f 2 b (1527). (Förutnämnda brister,) e på huilken sidhen the woro. G. I:s reg. 7: 471 (1530). Ännu Schenberg (1739) upptar: E på hvad rum, Inquocunque loco. 2:o. I ä. tid kan ordet stundom fogas till helst i st. f. till det satsen inledande rel. (som t. o. m. ngn gg kan saknas); se EHELST.
b) (†) framför ett ss. konditional konj. fungerande vad l. var, angivande att villkoret icke bl. gäller ett enskilt fall l. tillfälle: (när) helst (det fall inträder l. den betingelsen förefinnes att); övergående i ren pleonasm (8); se under EVAD, EVAR.
5) med koncessiv bet. l. ingående i koncessiva uttr.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., isl., mnt. o. ä. t.] (†) förvisso, visserligen, nog, väl, alltid (se d. o. 3). E är iagh fatighe doch mäd äran rick. Visb. 1: 192 (c. 1620).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan. Med avs. på uppkomsten jfr under 4] (†) framför ett gradbetecknande ord, tillsammans med vilket det bildar en alltjämt gradbetecknande koncessiv bestämning som inleder en bisats (l. därmed likvärdig satsförkortning); så småningom (dock ej anträffat vid α) mer l. mindre pleonastiskt (se anm. under 8).
α) framför mycket ss. adv.: huru (mycket) än. (Om Västerås’ recess) hade warit Påuen och Jdher szå mikit mett szom han är emott, hade i well wiist rådt tiil att forsuara honom, ää mikith han hade warit emott Swerigis lagh. G. I:s reg. 5: 177 (1528; till biskop Brask).
β) framför ett gradbetecknande huru vilket samtidigt med att det inleder satsen direkt bestämmer ett omedelbart följ. adj. (l. adjektiviskt fattat sbst.) l. adv. (t. ex.: ehuru stor han var osv.): (huru stor osv. l. huru mycket osv.) än; se under EHURU, EHURUVÄL. — Anm. till 5 b β. I överensstämmelse med det i anm. 1:o under 4 a sagda träffas i äldsta tid ex. på att prep. har sin plats mellan e o. följ. huru: (Luther klandrar) jomfrudoms lyffte .. ää j huru gammul brukning thz warit haffuer. O. Petri P. Eliæ b 4 a (1527).
γ) framför ett gradbetecknande huru (eg. med bet.: på vilket sätt; jfr 4 a) som icke tillika bestämmer ngt enskilt ord (t. ex.: ehuru de månde hota) l. framför ett därmed liktydigt vad; se under EHURU, EVAD.
c) [uppkommet ur b β] (†) framför ett gradbetecknande huru som bl. bestämmer ett omedelbart följ. adj. l. adv. (t. ex.: om däri ock vore ehuru mycket ohyra): aldrig så (mycket osv.); se under EHURU.
d) [uppkommet ur b β, γ på det sättet att det gradbetecknande ’huru (mycket) än’ försvagats till att bl. uttrycka tillvaron av faktum; till en del synes en förkortning föreligga av EHURUVÄL, urspr.: huru väl än; jfr d. ihvorvel] i de koncessiva konj. EHURU, EHURUVÄL (äv. EHURUSKÖNT), fastän, änskönt, trots det att osv.
e) [jfr motsv. anv. i fsv. Utgångspunkten är densamma som vid 4; då emellertid gm hela fsv. hvat — älla (o. d.) fanns jämsides med ehvat — älla, blevo de båda uttryckssätten säkerl. likställda. I nysv. har vad — eller (utan e) så småningom blivit obr., o. därigm har e (åter) fått en viss funktion. evart o. evar torde (om de äro tillförlitliga) böra fattas ss. hit inkomna gm association, resp. förblandning, med sådana anv. som de under 4 a o. b nämnda] i förb. evad (förr möjl. äv. evar, evart) — eller, förr stundom äv. ehuru — eller, evad — evad, vare sig — eller; se under EHURU, EVAD (EVAR, EVART).
6) (†) framför (i sht indirekt) frågande pron. o. adv., utan att dessa härigm förvandlas till ’allmänna’ (jfr 4 a), urspr. väl (i den mån det överhuvud haft ngn funktion) bl. uttryckande frändskapen mellan ovissheten vid en fråga o. det generellas begrepp (t. ex.: på det vi må veta evem våra fattiga hustrur skall trösta), men sedan övergående i ren pleonasm (8); se under EHO, EHURU, ENÄR, EVAD, EVAREST, EVART, EVEM.
7) [jfr motsv. anv. i fsv. samt av (ä.) d. imeden(s), imen. Anv. är uppkommen ur 1 b gm den ej ovanliga, äv. hos de enkla MEDAN o. NÄR påvisbara utvecklingen, enl. vilken ett tidsförh. förskjuter sig till att bliva ett orsaksförh.; gm en bet.-fördelning har så nutidssv. här förbehållit det förra åt de enkla konj., det senare åt de med e utvidgade] i de kausala konj. EMEDAN o. ENÄR, se under d. o.
Anm. till 8. Det är svårt att med säkerhet avgöra, när ordet är pleonastiskt o. när det icke är det. Detta sammanhänger dels med de vägar varpå denna anv. uppstått, dels därmed att nutida språkkänsla här icke kan vara vittnesgill. De pleonastiska anv. kunna lämpligen särskiljas i tre grupper, varvid uppkomstsättet är indelningsgrund. 1. [jfr fsv. ä hwem l. hwar l. huru .. hälzt o. d.] Typen eho (osv.; jfr 4 a) (som) helst l. eho (osv.) ock, ehuru (ss. gradbetecknande; jfr 5 b) ock l. än. Här har sammanställningen med e känts ss. icke tillfyllest, vadan det (alltjämt livskraftiga) alternativa uttryckssättet med (som) helst osv. kombinerats därmed. 2. Typen (rel.) evarest (jfr 4 a) = VAREST, (interr.) evem (jfr 4 a, 6) = VEM, (temporal konj. l. interr.) enär (jfr 4 a, 6) = NÄR, (konditionalt) evar (jfr 4 b) = VAR. Här har (i y. tid särsk. det vardagligare) språkets uraktlåtenhet att konsekvent upprätthålla ngn distinktion mellan det generella (jfr 4 a, b) o. det till ett enskilt fall l. en enskild tid fixerade (en skillnad som för övr. gm sakens natur icke är utpräglad vid de interr. pron.; jfr 6) bidragit till en hopslagning l. en sammanblandning, varigm sedan äv. typiska fall av det senare slaget i skriftspr. (o. särsk. hos mindre vana skribenter) kunnat få den förstärkta formen; se närmare under EHO, ENÄR, EVAR, EVEM osv. Härvid har det ock haft betydelse, att det temporala MEDAN i sig självt haft o. har i huvudsak samma bet. som förr uttrycktes gm EMEDAN; jfr 1 b. 3. [jfr i viss mån ä. d. y-huer, varje] Sedan känslan för ordets funktion sålunda försvagats, har det kunnat (särsk. i oskolat spr.) rent godtyckligt nyttjas äv. vid sådana anv. (av de ord vid vilka det överhuvud förekommer) där det varken ger l. tidigare givit ngn mening. Ett påtagligt ex. är det enstaka enär ss. prep. = NÄR(A). Mellan typerna 2 o. 3 finnes ingen skarp gräns; sannol. höra till den senare också åtskilliga fall av det interr. EHO, EHURU, ENÄR osv. (jfr 6).
-GRÖN. [sannol. en tillfällig efterbildning av t. immergrün l. annat dyl. namn på samma växt] (†) växt av släktet Vinca Lin., sinngrön, vintergrön, varav förr åtm. vissa arter fördes till släktet Clematis Lin.; jfr ALLTID-GRÖN, IGRÖN, JUNGFRUSKÖN, SIGRÖN. Äägröön, Wintergröön, Iungfrwsköön .. Germ. Ingrün. Lex. Linc. (1640; under clematis). —
-VARANDE, p. adj. (i sht poet., †) evig. Stiernhielm Jub. 18 (1644, 1668). (I avgrunden möta den ogudaktige) harm, jämt ånger och wee, och äwarande jämmer. Dens. Herc. 299 (1648, 1668). S. Columbus Vitt. 146 (1667). Äwarande Fängelsze. Siam 20 (1675). —
Spalt E 2 band 7, 1917