| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERKOMMANDE äf3ter~kom2ande, p. pr. (av EFTERKOMMA, v.; se d. o. 2) i substantivisk anv., m.||ig.;
med substantivisk böjning pl. (†) -er (G. I:s reg. 15: 26 (1543), Schroderus Osiander 1: 74, 550, 803 (1635), C. A. Ehrensvärd 99 (1783); den vanliga formen från ungef. midten av 1500- till slutet av 1700-talet) l. (†) -ar (bl. anträffat i best. form; se nedan) l. (†) -en? (se nedan); — pl. best. (numera föga br.) -ena (Tob. 2: 12 (Bib. 1541; nom.), Syr. 23: 37 (Därs.; nom.), Chydenius 366 (1778)) ((†) -enar (-ener) Psalt. 48: 14 (Bib. 1541: -enar, oblik kasus), Därs. 78: 6 (Därs.: -enar, nom.), Bullernæsius Lögn. 7 (1619: -ener), S. Petri Likpr. ö. Elisabeth Jacobsd:r C 3 a (1642), -ana Mess. 1531, s. c 2 b (oblik kasus), -anar Psalt. 72: 17 (Bib. 1541; oblik kasus); -erna (-erne) L. Paulinus Gothus Likpr. ö. J. Claesson 3 (1611), G. Adlersparre i LBÄ 7—8: 23 (1797), Afzelius Sagoh. 7: 129 (1853) (den vanliga formen från 1600-talets början till ungef. midten av 1800-talet), -arne Girs G. I 178 (c. 1630), Schroderus Osiander 1: 674 (1635); -erenas (gen.) Verelius Ind. 153 (1681), -arena Swedberg Schibb. f 1 b (1716; oblik kasus), -arenom (dat.) Swedberg Schibb. 118 (1716), Dens. Amer. 114 (1732); -en? Hist. bibl. 1: 248 (i handl. fr. 1591: till åminnellse .. för effterkommendenn; möjl. pl. obest.))
eg.: person som kommer senare l. efteråt. Ingen kan komma efteråt och fordra ett bruk af detta object, så länge (den förste besittningstagaren) .. vill fortfara, att deraf begagna sig: och han, den efterkommande(,) kan begagna ett annat. Biberg 2: 299 (c. 1820). Stundom hände, att någon (av invandrarna) .. reste i förväg för att bereda plats åt de efterkommande. Läsn. f. sv. folket 1901, s. 168. — särsk.
a) i pl. om dem som leva o. verka i en senare tid l. i framtiden; yngre l. kommande l. framtida släkten l. generationer, eftervärld; jfr EFTERKOMMARE a, EFTERKOMST 1 a. G. I:s reg. 1: 33 (1522). Thet warde bescriffuit för the effterkommande. Psalt. 102: 19 (Bib. 1541). Sådant länder .. honom .. till ewärdeliget beröm .. hoos efterkommanderne. Lagerberg Dagb. 3 (1710). Det är möjligt att våra efterkommande arbeta sig till data för sådana beräkningar; hittills sakna vi dem alldeles. Berzelius Kemi 2: 533 (1812). Det folk som uppsagt all gemenskap med det förflutna, har afsagt sig all rätt till hogkomst hos efterkommande. Sv. lit.-tidn. 1814, sp. 655. Fortplanta glansen af en världshistorisk tilldragelse till senaste efterkommande. De Geer Minnen 2: 240 (1892).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] i pl. om dem som härstamma från ngn (knappast om det närmaste släktledet ensamt, utan antingen med inbegrepp av såväl detta som de därpå följande l. med tanken företrädesvis fallande på yngre, från utgångspunkten avlägsnare generationer); avkomlingar, ättlingar; jfr EFTERKOMLING 1, EFTERKOMMA, sbst., EFTERKOMMARE b, EFTERKOMST 1 b. Theres hustrwr(,) barn och eptherkommandhe. G. I:s reg. 3: 259 (1526). Längre lefver icke Farfar och hans Far än till dess de kunna se och lära sina barn och efterkommander. Murbeck Catech. arb. 1: 760 (c. 1750). Noachs efterkommande spridde sig öfver jorden. Lindblom Cat. 6 (1811). Gif nåd, att .. efterkommandes dygder (må), till tredje och fjärde släkte, glädja (de nu i äktenskap förenades ålderdom)! Handb. 1894, s. 192 (Handb. 1811: afkommanders). — (föga br.) med prep. av. Roms invånare (voro) .. vane att anses som efterkommande af ett folk, hvilket varit verldens Herrar. Schröderheim Robertson 1: 177 (c. 1794). Strinnholm Hist. 2: 278 (1836). — bildl. Det parti, hvars efterkommande nu löpa med den ultraliberala limstången. Askelöf Ett o. annat 136 (1834). (Fieldings pastor Adams) är .. en allmängiltig typ, vilken har en oändlig mängd efterkommande inom .. litteraturen. Sylwan (o. Bing) Eur. litt.-h. 1: 421 (1910).
c) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) efterträdare (i ett ämbete, en värdighet o. d.); jfr EFTERKOMMARE c. At hwar lagman och hæredzhöffdinge .. acte sit embete .. och icke niderleggie sin rettughet hans epterkommande til scada. G. I:s reg. 1: 259 (1524). Om en Påfwe oförmodeligen döör, så at han för (dvs. före) sin Affgång icke kan någet förordna om en Effterkommande. Schroderus Osiander 2: 11 (1635). Bliberg Acerra 78 (1737).
Anm. I sina nutida huvudanvändningar, a o. b, bestämmes ordet oftast av en gen. l. ett possessivt pron. Mindre vanligt är efterkommande ensamt utan inskränkande bestämning, o. detsamma gäller om de efterkommande. (I ngt äldre tid brukades däremot efterkommanderna i stor utsträckning.)
Spalt E 158 band 7, 1917