Publicerad 1921   Lämna synpunkter
ELEKTRON el1äktrå4n l. e1l-, l. -ek-, stundom 4n, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. elektron, fr. électron, av eng. electron, sannol. av electro- (se ELEKTRO-) o. ion (se ION). Namnet är givet av den eng. fysikern G. Johnstone Stoney (se Transact. Royal Dublin soc. II. 4: 583 (1891))]
fys. benämning på de minsta smådelar i vilka elektriciteten kan uppdelas, elektrisk enhetsladdning, elektricitetsatom; särsk. om småpartiklar som utslungas från den negativa polen vid urladdning gm ett luftförtunnat rum. SD 1902, nr 27, s. 6. Elektronen är .. en mycket mindre massdel än atomen, som ju förut ansetts som den minsta kända del af materien. NordT 1904, s. 265. Elektroner äro atomer af ett kemiskt element, elektricitet, de hafva massa, bilda föreningar med andra element. KemT 1908, s. 152. Svedberg Arb. dek. 58 (1915).
Ssgr: ELEKTRON-HYPOTES(EN). jfr -TEORI(EN). KemT 1906, s. 26.
-TEORI(EN). benämning på den teori som antager att elektriciteten är ett slags materiellt ämne, vilket liksom andra ämnen är delat i ytterligt små delar, elektroner. PT 1905, nr 291 A, s. 3. Enligt elektronteorien uppstår ljus genom elektronernas rörelse. 2 NF 16: 886 (1911).
-UTSÄNDNING~020. 2 NF 28: 751 (1918).

 

Spalt E 455 band 7, 1921

Webbansvarig