EPI- ep1i- l. e1pi-, i vissa ställningar 01—, l. EF- ef- (med olika betoning, se de särskilda orden), prefix.
Etymologi
[av gr. ἐπί, i ssgr vilkas huvudord börjar med aspirerad vokal ἐφ-, prep. o. prefix, motsv. sanskr. api, prep. o. prefix; jfr got. iftuma, senare. Ss. prefix har ἐπί i gr. bl. annat följande, här ifrågakommande bet.: 1. lokalt: på (jfr EPIGRAF, EPITAFIUM), över (jfr EFORUS), i (jfr EPIDEMI), inför (jfr EPIFANIA), ngnstädes hän jfr EPISTEL). 2. temporalt l. allmännare: efter, (där)till (jfr EPIGON, EPITET, EPOD). 3. distributivt (jfr EFEMERID). De sv. orden med EPI- äro i de flesta fall (genom förmedling av latinet) lånade fr. gr. Några äro i det internationella vetenskapliga fackspråket gjorda nybildningar (jfr EPIDOT)]
prefix, användt i ett antal lånord.
